Ett litet blogginlägg om min medicinska abort

Situationen innan aborten såg ut såhär
Vi hade pratat lite om att skaffa kids och jag kände att jag skulle kunna tänka mig det. Blir det så blir det liksom. Såhär i efterhand känner jag att det var så jävla naivt. Han har lite missbruksproblem bakom sig (anabola) och även lite annat trassel, men nu är han ju faktiskt nästan 35 och jag nästan 34 och det ingår inte i hans liv längre. Och att han hade lagt det där bakom sig var rätt uppenbart. Han hade lite tillfälliga jobb medans han väntade på en utbildning. Men nu till saken.
Jag börjar må illa och tuttarna blir större, jag känner mig som en fet padda och det går inte över. Påverkad av hormoner och driven av en längtan efter att diskutera så säger jag att jag tror att jag är gravid. Jag känner mig ambivalent och vill diskutera om vi verkligen ska gå den här vägen eller inte. Nu tar saker en oväntad vändning, han börjar att hitta fel med relationen, säger att detta är fel osv, pratar om hur jobbigt han haft det på jobbet, han pratar bara om sig själv hela tiden. Det slutar med att han åker hem till sig på natten med orden att allt är mitt fel och att jag ju själv ville köra oskyddat och då fick skylla mig själv. Så hade definitivt inte jag uppfattat situationen utan snarare att vi körde oskyddat och om det skulle bli något så var det okej.

Jag känner direkt att näe, någon som reagerar så kan jag inte ha som far till mitt barn, det går inte. Hela min kropp skrek nej. Någon måtta får det vara. Att han har ett brokigt förflutet med läs- och skrivsvårigheter var en del i det hela, att det ärvs gjorde att jag kände att jag orkar inte ta ett sånt barn själv, jag vill ha med honom i ekvationen isåfall. Som en stabil och trygg punkt för barnet med liknande erfarenheter. Jag ringde och fick tid om 5 dagar.
 
Första pillret heter Mifegyn    
När man ropas upp från väntrummet går man till ett rum där dom tar blodtryck, puls och blodvärde. Man får även fylla i någon slags hälsodeklaration inför en kirurgisk abort. 

Sen kommer man in till en hagga utan empati som säger, varför är du här?
Efter lite prat om man har varit gravid tidigare, preventinmedel osv går man in till ultraljudsapparaten och så tas det ett klamydiprov och kollas hon hur långt gången man är.
     

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-09-06 20:33
Därefter är kontakten med läkaren slut och man kommer in till barnmorskan. Hon förklarar hur det går till och man får svälja Mifegynet som tar död på fostret.

När man går därifrån har man med sig lite förpackningar med slidpiller och smärtstillande. Och inväntar morgonen om två dagar för då är det dags att få sammandragningar.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-09-06 20:39
Jag känner mig som en mördare. När jag tänker på vad det kunde blivit, när jag ser barn på stan. Jag hatar honom för vad han gjorde. Han bara klippte. Det jag skulle velat är att han i alla fall stöttade mig och följde med mig och fanns där när det var dags för själva aborten.

När läkaren frågade mig om han kunde vara med mig under aborten (man får inte vara själv), och jag såg tveksam ut och sa att jag tror inte det sa hon:
"den där killen verkar inte vara något att räkna med" sammanfattade hon alla mina känslor.

Jag känner mig så himla själv. Jag ljög och sa att jag skulle ha sällskap, i själva verket kommer jag vara själv. Det känns som jag inte har någon just nu och så ska det förbli.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-09-06 20:40
Jag saknar det där inom mig någon så fruktansvärt. Att inte ha det där längre kommer vara en sorg för resten av livet.