Ett litet blogginlägg om min medicinska abort

Jag känner för dig. Fy fan för den karln! Jag hoppas du hittar mannen i ditt liv, och att ni blir gravida och får dela och njuta av en graviditet. Jag önskar jag kunde ge dig en kram!

catlover
Jag märkte inga biverkningar alls men jag kan bara svara för mig själv. Jag har läst någonstans har jag för mig att man kan bli illamående. Tabletten heter Mifegyn så det borde stå i fass tycker jag.

Här är utdraget ur biverkningar från fass.se

4. EVENTUELLA BIVERKNINGAR

Liksom alla läkemedel kan Mifegyne orsaka biverkningar men alla användare behöver inte få dem.

Mycket vanliga (förekommer hos fler än 1 av 10 patienter): sammandragningar eller kramper i livmodern under de timmar som följer på intaget av prostaglandin, effekter relaterade till prostaglandinintag, såsom illamående, kräkningar eller diarré.

Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 patienter men hos färre än 1 av 10 patienter): riklig blödning, infektion i samband med abort. Lätta eller måttliga gastrointetinala kramper.

Mindre vanliga (förekommer hos fler än 1 av 1000 patienter men hos färre än 1 av 100 patienter): hudutslag och blodtrycksfall har iakttagits.

Sällsynta (förekommer hos fler än 1 av 10000 patienter men hos färre än 1 av 1000 patienter): huvudvärk, sjukdomskänsla, vagala symtom (värmevallningar, yrsel, frossa), feber, nässelutslag och hudreaktioner, ibland allvarliga (erytrodermi, epidermal nekrolys och erytema nodosum) har också rapporterats.

Mycket sällsynta (förekommer hos färre än 1 av 10000 patienter): fall av mycket svår infektion i livmodern, som i några fall varit dödlig, orsakad av Clostridium sordellii, och som inträffat utan feber eller andra tydliga symptom på infektion.

Hos ett mycket litet antal kvinnor, speciellt de som har genomgått en operation av livmodern eller som har fött barn med kejsarsnitt, finns en risk för att livmodern kan brista.

catlover
Jag glömde ju svara på graviditetssymptomen. Jag tycker dom klingade av väldigt snabbt. Mina ömma bröst är redan betydligt mindre ömma och illamåendet gav sig nästan direkt, det känns mer stabilt i kroppen eller vad man ska säga.

Eller menade du dom eventuella biverkningarna kanske.... ?
Isåfall så vet jag inte eftersom jag inga hade.

Ska du också genomgå en medicinsk abort?  Varför? DU behöver inte svara men det känns så skönt att höra andra som är i samma sits.

TIll catlover

 Illamående
Förutom att äta innan, kanske någon annan vet, men det finns ju läkemedel mot illamående. Något av dom kanske hjälper i detta också?

Och _om_ du skulle må illa, det är ju inte ens säkert att du gör det, så är det ju inte ens säkert att du kräks. Och _om_ du kräks så reder du ut det. Det är jag helt säker på.   

Ang graviditeter, jag förstår vad du menar. Visst är det skönt att vi bor i Sverige där det är så lätt att få välja själv. Tanken av att behöva gå runt och bära på något man inte vill ha får mig att rysa. 

Måndag 13.30 har jag tid för undersökning och vag ultraljud för att se i vilken v man e i. Får vi se om man får tabletten då eller nån dag efter. Nervös och orolig för illamående som sagt. Sen tyckte jag det var mysko besöket kosta 300 kr som om man skulle in på akuten ska det kosta ca 600 för en abort eller mer : s

Jag skulle egentligen inte fått tid för en på tisdag, men då hon jag prata med fråga en sköterskA om råd mot illamående så fixa hon tiden på måndag så blev sjukt glad.

Får ju tabletten om det finns plats på avdelningen på onsdag är ju inte ensam om att göra abort annars måste jag få den då det finns tid man tar den två dagar innan aborten.

Jag borde egentligen hålla det här för mig själv.
Men du låter inte som att du är redo att bli mamma. Så det var nog lika bra.

Men ett tips för framtiden är att du skyddar dig.
 

Nej jag är INTE REDO att bli mamma och skaffa barn. Det kom jag dumt nog på då jag blivit gravid efter 13 månader.

Och jag skyddade mig gudomligt bra innan jag planerade att bli gravid. Och kommer även göra det efter.

Och vet du.? Jag kanske aldrig vill bli gravid igen. Eller ha barn tiden får visa om 15-17 år men tror inte ens då.

Ja då har man tid för undersökning 13.30 blir det vaginalt ultraljud prata lite får man se om man får tabletten nervös men skulle ändå va lättande. Ska äta lite fil innan man far så man har nå i magen

På lördag ska jag svälja tabletten sen på tisdag sker aborten. Var i v7+1 var coolt att se den lille men det ändrar inte beslutet är bäst för alla sen sätter de in en p stav under själva abort dagen

Idag gäller det idag ska jag ta tabletten och är så nervös att jag får de värsta symtomen illamående o kräkningar 1tim o 35 min kvar nu

Hej. Jag fick reda på att jag var gravid när jag var i månad fem. I vecka 19+6. Jag hade innan misstänkt att jag var gravid och testat mig. Jag testade mig sammanlagt 6 gånger men alla prover sa att jag inte var gravid. Jag besökte även ett flertal ungdomsmottagningar. Alla jag träffade var dock övertalade om att jag inte var gravid. Dom intalade mig att jag inte var det. Jag var lugnt ett tag, men känslan fanns fortfarande kvar. Jag beslöt mig dock för att blunda för känslorna. Tillslöt träffade jag en sjuksköterska som sa att fet var bäst att vi undersökte mig. Hon undersökte mig och kände på en gång att jag var gravid. Hon kunde även känna att det gått lång tid. Känslan då var sjuk. Jag började gråta hysterisk och min pojkvän hamnade i någon typ av chock. Min mamma tog en taxi till mig och vi grät tillsammans. Jag hade det som var i mig, jag hade barnet för att jag kände att den förstört allt. Sjuksköterskan bokade in en tid på sjukhuset för ultraljud. Jag skulle få gå dit dagen efter. Natten var hemsk. Sjuksköterskan gissade på att jag var i vecka 20. Men hon kunde inte säga säkert hur lång tid det hade gått. Hon kunde heller inte säga om jag fick göra abort eller inte. Natten var hemsk. Jag grät mig till sömns och vaknade ett flertal gånger under natten. Jag var ett vrak. Helt fullkomligt förstörd. Skulle jag bli mamma? Skulle jag bli tvingad till att bli mamma? Skulle jag adoptera bort barnet? Skulle jag behålla det? Skulle 16-åriga jag få barn? Skulle jag och min pojkvän bli föräldrar. Skulle min pojkvän bli tvingad till att bli pappa och mamma till att bli mormor? Dagen efter åkte vi tidigt på morgonen till sjukhuset för ultraljud. De berättade att de hade gått 19+6 veckor. Jag vart lättade. Lättad över faktumet att chansen fanns att jag skulle göra abort. Jag grät på sjukhuset och de skickade mig för att testa mig för klamydia. (Vilket jag inte hade.) Sedan fördes jag vidare till en terapeft. Vi fyllde i en ansökan om att få göra abort som sedan skulle skickas vidare till socialstyrelsen. Beskedet om vad som skulle hända skulle komma om 4 dagar. De vart de längsta dagarna i mitt liv. Hatkänslorna mot mitt barn försvann. Jag började trivas och tycka om magen. Det vågade jag dock inte berätta för min pojkvän. Han ville allt annat en att ha barn. Jag visste inte vad jag ville. Ville jag ha barn eller inte? Jag kunde inte veta. Jag visste dock att det var opassande för mig att skaffa barn och att min pojkvän inte ville det. Dom ringde och berättade att jag fick göra abort. Jag vart lättad man väldigt ledsen på samma gång, tankar så som att jag ville ha barnet. Vågade dock inte berätta det för någon. Det gjorde ont i hjärtat att veta om att jag skulle göra mig av med det här lilla livet. Den här lilla personen som varit i mig i fem månader. Den ska bort. Jag ska döda den. Jag började må väldigt dåligt men när dagen väl kom var jag ändå redo. Mamma och pojkvännen var med under dagen. Jag fick först fyra tabletter som jag fick föra upp i underlivet. Sen två andra tabletter som jag skulle ta var tredje timme. Jag fick två 12-timmars verkande tabletter morfin samt Ipren och Alvedon. Efter ett tag började de ge mig morfin sprutvis pga smärtan. Jag vet inte hur många sprutor de gav mig, för det skulle jag aldrig kunna räkna. Tillslut kunde de inte ge mig fler för då ansåg de att det skulle bli farligt. Trots all morfin så var smärtan outhärdlig. Jag kom dig sju på morgonen och fick gå hem runt 1 på natten. Det blödde ingenting oå hela dagen. V Runt klockan åtta gick vattnet. Då var smärtan outhärdlig värkarna var den värsta smärtan jag varit med om. Någon timme sedan kom fostret ut. Jag bad om att inte behöva se på det vilket jag slapp. Tror det hade gjort alldeles för ont i mitt hjärta. Hon klippte navelsträngrn och jag gick och la mig på sängen. Då kom tårarna för att jag var rädd. Det var läskigt och jag kände mig så ärrad. Känslan går inte att beskriva, jag kände mig tom och hjärtat värkte. Cirka en 30 minuter senare kom moderkakan samt mycket blod ut. Det gjorde också väldigt väldigt ont. Nu var allt över, kroppen kändes helt normal efteråt. Jag själv dock, ja jag vet inte riktigt hur jah kände mig. Bortsett ifrån hög som ett hus. De skulle undersöka moderkakan för att se om någon operation skulle vara behövligt ifall att allting inte hade kommit ut. Men de hade det. Sedan åkte jag hem och somnade på en gång. Jag gick inte till skolan på några dagar men det är svårt att säga hur jag mådde. Allt var för svårt att ta in. Det kändes mest som en hemsk och konstig dröm. Min kropp kändes så ensam och tom. Jag kände mig som en mördare. Men jag visste att det här var bäst. Med tanke på att jag druckit och rökt mycket under graviditeten. Och för min och min pojkvännen skull. Även om skuldkänslorna är enorma vet jag att det här nog var bäst. Nu har det gått en vecka och de ända biverkningarna jag kännt av är grova humörsvägningar och ångest relaterade känslor. Jag mår inte bra och jag tror att det kommer ta ett tag innan jag gör det. Jag saknar mitt barn och det finns ingen jag känner att jag kan riktigt prata med. Min pojkvän ifrågasätter att jag är ledsen eftersom att allting är över nu. Eller ja det är de enligt honom. Men jag vill inte inse att det är över. Jag vill inte skylla något på min pojkvän inte oå mig själv heller. Vi båda är ju bara barn fortfarande. Men det gör ont. Ont som fan att leva med faktumet att jag aldrig kommer få mitt älskade barn tillbaks. Min ängel som jag aldrig fick

Det gjorde ont i hela mig när jag läste din historia. Det kunde varit jag för 10 år sedan. Jag var 17. En deppig tonåring och förstod i vecka 19 att jag var gravid. Jag fick inga lägen att tänka själv alls utan insåg ganska snabbt om vilka det handlade om, min pojkvän och min mor. Deras liv skulle förstöras om jag hade valt barnet och skulle jag stå som ensam 17 årig mamma? Jag fick avslag för abort från socialstyrelsen och det kunde inte överklagas stod det. Inte riktigt sant då jag hade en mormor som arbetade på Stockholms kontoret för socialstyrelsen. Beslut för sena aborter togs endast varannan vecka men på dagen jag var 22 fullgångna veckor svalde jag tabletten som stängde av allt för det lilla barnet.

Mitt liv stod still i ÅR. Jag satt hemma och livet var inget värt. 3 år efter aborten tog jag ett beslut och det fick mig att lämna huset och aldrig komma tillbaka igen. Jag är idag 10 år efter 3 barns mamma till helt underbara barn. Tanken på mitt allra första kommer alltid att finnas nära. Det kommer aldrig att glömmas bort så istället för att försöka få det att försvinna har jag valt att bara acceptera. Jag tänker, jag hade ett barn och jag sörjer det för det är ok. Jag pratar aldrig om det dock.. Han/hon är min och bara min. Jag såg aldrig barnet och fick heller aldrig veta vilket kön det hade. Ett namn hade varit fint då man tänkte men ängel är ett fint namn det med.

Jag delar med mig bara så du ska veta att du är inte ensam. Många styrke kramar från mig

Hej!

Blir väldigt berörd när jag läser era berättelser o tycker ni är väldigt starka som individer! Jag genomgick själv en medicinsk abort igår o därför haft en väldigt lugn nyårsafton. De var inte överhuvudtaget min plan att bli gravid och jag och min man bestämde rätt tidigt att vi inte ville ha barn. Aldrig lätt att ta ett sånt beslut men som tur var i oturen var jag bara i 8:e veckan.Men jag kände en skam över att göra abort när man nästan är 30 år samtidigt som jag vet att jag alltid haft problem med oregelbunden mens osv och misstag kan ske. Föreställde mig de värsta då jag brukar ha ont vid vanlig mens oxå och de gjorde väldigt ont hade gärna haft morfin tillgängligt o tycker att man inte borde göra sånt här hemma själv. När jag hade som ondast gick jag in i duschen o duschade hett för jag hade sån frossa samtidigt så spydde jag och de va rätt skönt för de kändes som att de lättade lite då. Som sagt alla är vi olika o får olika symtom. Nu efteråt känns de skönt att de är över de värsta iaf sen kvarstår ju blödningarna ett tag. Fått nya p-piller o jag lovar dom glömmer jag aldrig ta igen! Aborter är inget man vill nånsin vara med om så SKYDDA er noga. Gott nytt år till er!