Ett litet blogginlägg om min medicinska abort

Hej. Jag fick reda på att jag var gravid när jag var i månad fem. I vecka 19+6. Jag hade innan misstänkt att jag var gravid och testat mig. Jag testade mig sammanlagt 6 gånger men alla prover sa att jag inte var gravid. Jag besökte även ett flertal ungdomsmottagningar. Alla jag träffade var dock övertalade om att jag inte var gravid. Dom intalade mig att jag inte var det. Jag var lugnt ett tag, men känslan fanns fortfarande kvar. Jag beslöt mig dock för att blunda för känslorna. Tillslöt träffade jag en sjuksköterska som sa att fet var bäst att vi undersökte mig. Hon undersökte mig och kände på en gång att jag var gravid. Hon kunde även känna att det gått lång tid. Känslan då var sjuk. Jag började gråta hysterisk och min pojkvän hamnade i någon typ av chock. Min mamma tog en taxi till mig och vi grät tillsammans. Jag hade det som var i mig, jag hade barnet för att jag kände att den förstört allt. Sjuksköterskan bokade in en tid på sjukhuset för ultraljud. Jag skulle få gå dit dagen efter. Natten var hemsk. Sjuksköterskan gissade på att jag var i vecka 20. Men hon kunde inte säga säkert hur lång tid det hade gått. Hon kunde heller inte säga om jag fick göra abort eller inte. Natten var hemsk. Jag grät mig till sömns och vaknade ett flertal gånger under natten. Jag var ett vrak. Helt fullkomligt förstörd. Skulle jag bli mamma? Skulle jag bli tvingad till att bli mamma? Skulle jag adoptera bort barnet? Skulle jag behålla det? Skulle 16-åriga jag få barn? Skulle jag och min pojkvän bli föräldrar. Skulle min pojkvän bli tvingad till att bli pappa och mamma till att bli mormor? Dagen efter åkte vi tidigt på morgonen till sjukhuset för ultraljud. De berättade att de hade gått 19+6 veckor. Jag vart lättade. Lättad över faktumet att chansen fanns att jag skulle göra abort. Jag grät på sjukhuset och de skickade mig för att testa mig för klamydia. (Vilket jag inte hade.) Sedan fördes jag vidare till en terapeft. Vi fyllde i en ansökan om att få göra abort som sedan skulle skickas vidare till socialstyrelsen. Beskedet om vad som skulle hända skulle komma om 4 dagar. De vart de längsta dagarna i mitt liv. Hatkänslorna mot mitt barn försvann. Jag började trivas och tycka om magen. Det vågade jag dock inte berätta för min pojkvän. Han ville allt annat en att ha barn. Jag visste inte vad jag ville. Ville jag ha barn eller inte? Jag kunde inte veta. Jag visste dock att det var opassande för mig att skaffa barn och att min pojkvän inte ville det. Dom ringde och berättade att jag fick göra abort. Jag vart lättad man väldigt ledsen på samma gång, tankar så som att jag ville ha barnet. Vågade dock inte berätta det för någon. Det gjorde ont i hjärtat att veta om att jag skulle göra mig av med det här lilla livet. Den här lilla personen som varit i mig i fem månader. Den ska bort. Jag ska döda den. Jag började må väldigt dåligt men när dagen väl kom var jag ändå redo. Mamma och pojkvännen var med under dagen. Jag fick först fyra tabletter som jag fick föra upp i underlivet. Sen två andra tabletter som jag skulle ta var tredje timme. Jag fick två 12-timmars verkande tabletter morfin samt Ipren och Alvedon. Efter ett tag började de ge mig morfin sprutvis pga smärtan. Jag vet inte hur många sprutor de gav mig, för det skulle jag aldrig kunna räkna. Tillslut kunde de inte ge mig fler för då ansåg de att det skulle bli farligt. Trots all morfin så var smärtan outhärdlig. Jag kom dig sju på morgonen och fick gå hem runt 1 på natten. Det blödde ingenting oå hela dagen. V Runt klockan åtta gick vattnet. Då var smärtan outhärdlig värkarna var den värsta smärtan jag varit med om. Någon timme sedan kom fostret ut. Jag bad om att inte behöva se på det vilket jag slapp. Tror det hade gjort alldeles för ont i mitt hjärta. Hon klippte navelsträngrn och jag gick och la mig på sängen. Då kom tårarna för att jag var rädd. Det var läskigt och jag kände mig så ärrad. Känslan går inte att beskriva, jag kände mig tom och hjärtat värkte. Cirka en 30 minuter senare kom moderkakan samt mycket blod ut. Det gjorde också väldigt väldigt ont. Nu var allt över, kroppen kändes helt normal efteråt. Jag själv dock, ja jag vet inte riktigt hur jah kände mig. Bortsett ifrån hög som ett hus. De skulle undersöka moderkakan för att se om någon operation skulle vara behövligt ifall att allting inte hade kommit ut. Men de hade det. Sedan åkte jag hem och somnade på en gång. Jag gick inte till skolan på några dagar men det är svårt att säga hur jag mådde. Allt var för svårt att ta in. Det kändes mest som en hemsk och konstig dröm. Min kropp kändes så ensam och tom. Jag kände mig som en mördare. Men jag visste att det här var bäst. Med tanke på att jag druckit och rökt mycket under graviditeten. Och för min och min pojkvännen skull. Även om skuldkänslorna är enorma vet jag att det här nog var bäst. Nu har det gått en vecka och de ända biverkningarna jag kännt av är grova humörsvägningar och ångest relaterade känslor. Jag mår inte bra och jag tror att det kommer ta ett tag innan jag gör det. Jag saknar mitt barn och det finns ingen jag känner att jag kan riktigt prata med. Min pojkvän ifrågasätter att jag är ledsen eftersom att allting är över nu. Eller ja det är de enligt honom. Men jag vill inte inse att det är över. Jag vill inte skylla något på min pojkvän inte oå mig själv heller. Vi båda är ju bara barn fortfarande. Men det gör ont. Ont som fan att leva med faktumet att jag aldrig kommer få mitt älskade barn tillbaks. Min ängel som jag aldrig fick