Ett litet blogginlägg om min medicinska abort

Det gjorde ont i hela mig när jag läste din historia. Det kunde varit jag för 10 år sedan. Jag var 17. En deppig tonåring och förstod i vecka 19 att jag var gravid. Jag fick inga lägen att tänka själv alls utan insåg ganska snabbt om vilka det handlade om, min pojkvän och min mor. Deras liv skulle förstöras om jag hade valt barnet och skulle jag stå som ensam 17 årig mamma? Jag fick avslag för abort från socialstyrelsen och det kunde inte överklagas stod det. Inte riktigt sant då jag hade en mormor som arbetade på Stockholms kontoret för socialstyrelsen. Beslut för sena aborter togs endast varannan vecka men på dagen jag var 22 fullgångna veckor svalde jag tabletten som stängde av allt för det lilla barnet.

Mitt liv stod still i ÅR. Jag satt hemma och livet var inget värt. 3 år efter aborten tog jag ett beslut och det fick mig att lämna huset och aldrig komma tillbaka igen. Jag är idag 10 år efter 3 barns mamma till helt underbara barn. Tanken på mitt allra första kommer alltid att finnas nära. Det kommer aldrig att glömmas bort så istället för att försöka få det att försvinna har jag valt att bara acceptera. Jag tänker, jag hade ett barn och jag sörjer det för det är ok. Jag pratar aldrig om det dock.. Han/hon är min och bara min. Jag såg aldrig barnet och fick heller aldrig veta vilket kön det hade. Ett namn hade varit fint då man tänkte men ängel är ett fint namn det med.

Jag delar med mig bara så du ska veta att du är inte ensam. Många styrke kramar från mig