Jag håller på att tröttna.... Om du ska hålla på så här kommer vi aldrig någonvart. Jag orkar inte med en massa spel. Det du ser är vad du får, duger inte det så kan vi inte fortsätta ses. Du kan åtminstone vara man nog att säga det rakt ut då.
Jag vill fortfarande ha dig, det vet du nog. Men jag väntar på ett ja eller åtminstone ett nej. Jag vet att du har så mycket att tänka på och så mycket du oroar dig för. Jag kan inte tvinga dig, du måste bestämma dig själv. Jag hoppas du väljer "oss". Det kan bli hur bra som helst, ett tag i alla fall.
Jag vet att du vill ha mig... Jag vill om du vågar... Varför hör du inte av dig? Är du fortfarande rädd? Tro mig, allt kommer att bli bra. Bara du vågar.
Jaha, nu har jag väl gjort bort mig fullständigt.... Suck... Hoppas du tar det på rätt sätt när vi hörs vid nästa gång iaf. Om vi hörs.
Du bara måste komma imorgon... Jag står inte ut på det här sättet.
Väntar på dig.... Min kropp har bestämt sig. Skynda dig tillbaka :)
Jag är så himla glad att du vill träffas igen, och att du verkar känna samma sak! :) Du är verkligen vad jag behöver, så full av ömhet och trygghet och lugn :) Underbart... Och jag vill nog jobba mot en relation, trots de saker jag sa som kanske tydde på något annat... Jag hoppas att du fortfarande är öppen för det också.
Jag längtar tills vi ses :) Men jag är så himla nervös för vad du kommer att svara! Jag måste ta upp det här med dig... Och jag hoppas på ett positivt svar. Jag vet att jag svarade jättedumt förra gången, dumma dumma jag... Men jag hoppas att du fortfarande är öppen för mer. Hoppas!!
Men vad är det för fel nu då...?
Jag vet att du sniffar runt mig, när ska du ta nästa steg? ;)
Jag saknar dig... Väldigt mycket... :(
Det känns som att vi är på rätt spår :) Fortsätt nu bara att visa att du är den jag tror så vi kan ha en underbar tid tillsammans, kanske till och med en framtid...?
Jag håller på att gå åt av åtrå! Jag vill ha dig, NU!! Gud... När kommer du hem egentligen, imorgon? Och när kan vi ses? Tisdag....? Både min kropp och själ skriker efter dig, jag längtar så mycket efter dig och jag tror du känner samma sak. Jag tror faktiskt att du har saknat mig också 
Jag känner mig väldigt lättad över att inse att du fortfarande finns där, men jag blir så sjukt osäker när det går flera dagar utan ett livstecken. Ja, jag vet att det låter illa men det är faktiskt inte svårt att skicka ett kort sms även om man är upptagen. Hoppas att vi kan ses snart igen. Då kan jag iaf berätta lite andra saker för dig om hur jag tänker, sånt som kan vara viktigt för dig att förstå. Vill bara inte skrämma bort dig med mina känslor så jag måste hålla tillbaka lite. Förstår att det får mig att se osäker ut också, men jag ÄR osäker efter det du sa första gången. Jag vill inte att du ska tro att jag är som alla andra, för det är jag inte. Jag vill kunna vara så där varm och härlig mot dig som jag egentligen vill, men tar du det på rätt sätt? Kan du se möjligheterna och uppskatta allt det fina som vi kan ha ihop? Jag hoppas det...
Jag känner redan så djupt för dig. Jag vet att du inte är redo, men låt mig vara kvar medan du blir det. Du står inte i vägen för min lycka, inte ett dugg. Just nu ÄR du min lycka. Jag kan vänta, väldigt länge. Just nu ser mitt liv ut precis som jag vill ha det, förutom att jag önskar att vi kunde ses oftare. Jag är helt nöjd och vill ha det så här åtminstone för resten av året. Kan vi inte bara vila i lugnet och tryggheten och det fina som vi har? Kan vi inte båda bara få vara nöjda med det? Låt mig vara nära. Det är allt jag begär just nu.
Kom hit någon gång så jag får ha dig för mig själv! Skriv till mig, nu!
Snälla skriv... Jag har inte nerver nog att vänta ut dig, jag vill bara träffa dig så snart som möjligt
Snälla älskade hör av dig! Jag blir nästan lite orolig för hur du mår. Jag förstår att du är stressad, men hör av dig iaf.
Du är långt ifrån så öppensinnad och empatisk som jag trodde. Snarare är det tydligt att du är en egoist på alla möjliga sätt och även när du ger så är det bara så länge det inte ger dig några som helst besvär, du kan aldrig ge något av substans, du kan inte ge och ta, allt är ditt sätt eller så är dörren där ---->
Du har förstört allt mellan oss pga din tjurskallighet och framför allt för att du sitter och antar att jag är världens sämsta människa istället för att fråga vad jag menar, något vi hade rett ut på två minuter. Istället utgår du ifrån att jag är någon slags kontrollerande idiot. Och nu verkar du göra ditt bästa för att straffa mig, så pass att jag undrar om du är sadist också. Du försöker verkligen vrida om kniven där den gör som ondast...
Jag förstår att du kände dig sårad, men det var faktiskt inte så att jag försökte kräva något av dig. Jag försökte berätta hur jag känner och ville hitta en gemensam lösning, men du svarade inte ens något alls när jag frågade om du ville försöka... Om du hade haft viljan hade jag kunnat förflytta berg för din skull.
Jag fattar inte varför jag ens borde försöka. Nej, rättare sagt så vet jag det. Jag vet att jag borde be dig dra åt helvete. Jag vet också att orsaken att jag inte gör det är för att jag är så trasig sedan tidigare destruktiva relationer. Jag vet också att det kommer att ta många år innan jag är hel från de upplevelserna. Och jag vet att du och jag inte har någon framtid för vi vill så olika saker med en relation, men jag ville behålla dig fram till sommaren åtminstone... Och idiot som jag är hoppas jag fortfarande att du ska komma tillbaka... Att vi ska få det fint igen... Men jag tror inte att det går, jag tror inte att du kommer att respektera mig på samma sätt igen. Jag vet inte ens om du har viljan och/eller förmågan att försöka reda ut det här mellan oss två.
Jag hade kunnat ge dig så mycket, och du kastar bort det pga dina egna antaganden istället för att ha i bakhuvudet att jag kanske inte är en fullständig idiot... Efter den här tiden tillsammans trodde jag att du hade sett tillräckligt av min personlighet för att veta att jag inte är sån som du tror. Jag försökte aldrig ställa krav på dig. Jag behövde bara lyfta något som störde mig och hoppades att vi kunde lösa det, och det hade vi kunnat göra om du hade låtit oss.
Och jag förstår varför du är trasig. Varför du tänker som du gör kring relationer och dina triggers. Jag fattar. Och jag accepterar dig som du är. Men du måste också kunna ge mig samma chanser. Och livet måste inte vara så som du tror, det går att göra sig fri från sitt förflutna, att våga lita på någon, mig t ex. Du hade kunnat öppna dig helt för mig och jag hade visat dig empati och förståelse.
Jag kommer aldrig försöka styra och bestämma över dig. Jag skulle vara trogen på ett sätt du aldrig skulle kunna föreställa dig var möjligt. Jag skulle ge dig allt du behöver i en relation. Om du bara hade velat ta emot det.