Är det att du inte kan just nu pga olika omständigheter eller kan du inte för att du är för rädd för att ta steget överhuvudtaget? Oftast kanske man använder omständigheterna som en ursäkt till att man inte agerar när det egentligen handlar om något annat, att man är rädd för att bli avvisad och sårad t.ex.
Plötsligt stod du bara där, igen. Mina tankar hade börjat vila och inte lika intensivt få mig att längta. Längta efter dig, oss, nära... Hösten smyger långsamt inpå och jag kan inte sova, igen. Kom, vi möts på mitten av den bro som sammanlänkar oss i en annan dimension. Kom, om du vågar!
Om du fick välja, hur hade du velat att hon möter dig?
Säg det där till henne. Inte till ett forum.
Vad är det värsta som kan hända om hon avvisar dig? Absolut ingenting. Oavsett får du ytterligare en lärdom. Du växer.
Men är det att mötas om hon gör det? I min värld är det du önskar snarare att hon tar hela initiativet. Förutom det med ögonkontakten, det skulle kunna vara att mötas utan att faktiskt gå till riktig handling.
Men du verkar ha berättat lite av vad du känner för henne. Mötte hon dig inte i det då? Vad blev reaktionen? Antingen förstod hon inte innebörden av det eller valde att bortse från det om hon inte mött dig i det. Var tydligare om du verkligen vill få svar. Låt henne inte få chansen att inte bemöta ditt försök till att mötas.
Din vän talade om att du är intresserad och att du har pratat om mig med henne ... Att du är kär i mig ... Varför säger du inget? Gör något! Möt mig ... Risken är stor att jag backar snart och då glider vi varandra utåt händerna. Jag har lovat din vän att inte avslöja henne.
Okej, ska vi göra klart för varandra en gång för alla hur vi känner?
När vi möts nästa gång, du vet var, du vet när, då möts vi i en blick som vi båda håller kvar alldeles för länge ... En blick som inte ger utrymme för tvivel!
Sker det inte, vet vi båda två att det inte är meningen, oavsett vad vi egentligen känner?
Vågar du så vågar jag allt, vågar bestiga vilket berg som än krävs, vågar riva alls murar som står i vägen ...
Jag vet att du läser här!
Men alltså, varför tar du inte kommandot och går fram till personen och säger det du känner? Du vet ju redan vad personen känner för dig?
Fast du skrev i tidigare inlägg att hens vän hade berättat för dig att hen är intresserad av dig ? Så det var lite önsketänkande från din sida?
Du tror hon skulle känna igen dig här? Riskabelt att ropa här när tiden med henne försvinner i verkligheten. Framför Allt när du redan vet vad hon känner. Är det bekvämlighet eller ett riktigt hinder som är anledningen till att du så gärna vill mötas istället för att bara ta tag i det själv? Vet hon om att du är mötbar? annars lär inte mycket ske.