Vet inte vad jag ska ta mig till! Det har brustit!

Har man sex kan det bli barn. Det kan du inte lasta mamman till barnet för. Hon kan ha haft många anledningar att inte säga något. Det kan tyckas orättvist och är säkert oerhört jobbigt för dig och din pojkvän. Du kan inte förändra något och nu är det som det är.

Sanningen är den att det enda du kan göra är att acceptera läget. Kan du inte det så måste du lämna din man.
Din man kan antingen bli en engagerad pappa eller bara vara ekonomiskt ansvarig, det måste växa fram hos honom utan att du sätter press på honom. Barnet har ingen skuld. Barnet är helt oskyldigt och ska omges av kärleksfulla, ansvarstagande vuxna. Om du och din kille planerat barn så borde ju han, om inte båda, vara redo att älska ett barn, hur det än har kommit till jorden?

Tänk till. Livet blir inte alltid precis som man föreställde sig vykortsbilden, det betyder inte att det blir sämre. Ett oskyldigt barn kan omöjligt förstöra någons liv.

Om du känner att du behöver ventilera ytterligare så skulle jag föreslå att du ber en moderator flytta tråden till ett mer passande forum, kanske känsliga rummet...

Vill man inte ha barn så använder man dubbla skydd, så är det bara.
Jag har blivit gravid med p-stav och spiral, känner andra som blivit gravida när dom åt p-piller.
Tjejen i fråga ljög säkert inte alls, men det är sådant som händer. Sex kan resultera i barn, om man inte är oerhört försiktig.

Jag kan också förstå kvinnan, som valde att inte berätta. Vilka enorma påtryckningar hon hade utsatts för. Jag kan förstå att man väljer att själv landa i graviditeten i lugn och ro, om hon nu ändå var säker på att hon ville behålla och abort inte var ett alternativ. Det verkar ju som att hon är inställd på att vara helt ensamstående. Det är inte ens säkert att hon hade tänkt uppge någon pappa alls, men blev tvungen eftersom utredningarna kring faderskap är väldigt omfattande och integritetskränkande. Det kan ha varit någon annan som berättade om TS pojkvän. Osv osv.

Innan ni har pratat med mamman vet ni faktiskt inget alls om henne. 

Jag försökte heller inte att förminska dina känslor TS, eller få dig att känna det som att du inte har rätt att vara arg. Försökte bara nyansera bilden lite (inte bara pga något du TS skrivit), att det är så lätt hänt att livet förändras...och att det inte behöver vara någons "fel".
Jag hade precis som du, varit väldigt upprörd, säkert jättearg på tjejen-och min kille, orolig inför framtiden och allt, allt allt man kan tänkas gå igenom.

Om din kille vägrar ta redapå svaret...kan du inte ringa socialtjänsten (eller vilka som nu gör faderskapsutredningar) och fråga hur det brukar gå till, efter svaret..?