Vet inte vad jag ska ta mig till! Det har brustit!

Har man sex kan det bli barn. Det kan du inte lasta mamman till barnet för. Hon kan ha haft många anledningar att inte säga något. Det kan tyckas orättvist och är säkert oerhört jobbigt för dig och din pojkvän. Du kan inte förändra något och nu är det som det är.

Sanningen är den att det enda du kan göra är att acceptera läget. Kan du inte det så måste du lämna din man.
Din man kan antingen bli en engagerad pappa eller bara vara ekonomiskt ansvarig, det måste växa fram hos honom utan att du sätter press på honom. Barnet har ingen skuld. Barnet är helt oskyldigt och ska omges av kärleksfulla, ansvarstagande vuxna. Om du och din kille planerat barn så borde ju han, om inte båda, vara redo att älska ett barn, hur det än har kommit till jorden?

Tänk till. Livet blir inte alltid precis som man föreställde sig vykortsbilden, det betyder inte att det blir sämre. Ett oskyldigt barn kan omöjligt förstöra någons liv.

Skrev inlägget i ren panik mitt i natten, men jag kan inte göra annat än att nicka med huvudet när jag ser vad du skriver men samtidigt kan jag inte göra annat än att tycka att det är fel från hennes sida även om hon har sina anledningar men det beror helt på min egna syn. Barnet är helt och fullt oskyldigt och jag skulle aldrig ta ut något över ett barn, har sagt till min pojkvän att det är hans egna beslut hur han väljer att göra och som du säger kan han antingen välja att ha kontakt med barnet eller vara ekonomiskt ansvarig, hur allt går till har jag inte en enda aning om... Vill inte påverka hans beslut... Det är hans val helt och fullt, däremot har det här tagit så pass hårt på mig att jag inte vet om jag klarar av det här, kanske har det med min egna barndom att göra, min egna familjebild att det leder till ångest.

Har inte hunnit smält det och det tar nog tid, kan inte rå för att jag känner som jag gör, det gör bara ont.. Men fortsätter det så vet jag att jag måste lämna min pojkvän..

Om du känner att du behöver ventilera ytterligare så skulle jag föreslå att du ber en moderator flytta tråden till ett mer passande forum, kanske känsliga rummet...

Gud jag känner verkligen din panik, även om jag också kan hålla med modesty här ovan på vissa punkter. Det är så sjukt hur livet kan vända inom loppet av sekunder, förstår att ni båda är chockade och att det är något som tar tid att smälta. Jag skulle nog känt exakt som du faktiskt. Jag tycker att mamman i det här fallet agerade lite egoistiskt och det är fegt och omoget att släppa en sån bomb efter att barnet har fötts. Jag tycker att man är två om att ta ett sådant beslut även om mamman kanske har den övervägande rösten i det hela. Jag är säker på att hur det än blir så kommer du och din kille att få ett fint barn tillsammans också om no väljer att leva tillsammans :) det ena utesluter ju inte det andra, ni har kanske kärlek över till två barn :)
Lycka till !

Jag håller med ovan och förstår din panik!!

Min tanke är också vem som avslutade förhållandet mellan dom då vissa agerar i panik när dom blir lämnade och behåller ett barn i väntan om att det skall bli dom igen tyvär..
Jag har haft vänner som varit i dessa situationer och blivit pappor över en natt...
Det kommer ta tid det här..
Och vad som kommer vara jobbig tid framöver är att han ev kanske kommer tillbringa massvis med tid där och lära känna sitt barn, Och det kommer vara jätte tufft för dig..
Så mitt råd är till dig att du måste ha mkt tillit till din man framöver och försöka att vara så delaktig du bara kan även om det kommer kännas riktigt illa...
Det kommer säker komma en period där du kommer att känna otrolig svartsjuka, Vara arg, orolig och tycka illa om barnet pga att du känner dig sviken och utlämnad!!
Men alla dom här känslorna kommer gå över.(hoppas jag) =).
Ha positiva tankar om att när barnet är 1 eller 1,5 kommer inte ihåg men då kan ni ansöka om delad vårdnad och då kommer du få lära känna det här barnet och ni kommer vara en lycklig familj igen!! 

Lycka till och berätta gärna hur det går=)
Hör gärna av dig om du vill prata mer!!

Kram till eran familj  

Tack för alla svar, jag är inte så haj på familjeliv så det här inlägget kanske hamnade fel i forumet vad gällande ämne men det blev som det blev.

I ärlighetens namn så träffades de under en kort tid(strax under en månad) och hade endast en sexuell relation, min pojkvän frågade henne om hon åt p-piller vilket hon sa att hon gjorde men hon ljög även om sin ålder. De slutade helt enkelt höras av och sedan dess har han inte hört något från henne förrän han fick brevet hem i brevlådan om faderskapstest. Hon dök inte upp på mötet när testet skulle utföras vilket hon skulle, min pojkvän frågade även damen som han träffade där om det hade varit fler där för det skulle lugna honom om det inte enbart var han och det hade varit fler där för att bli testade.

Vi har inte hört något från henne överhuvudtaget, hon har inte försökt kontakta min pojkvän på något vis. Hon kanske är ute efter underhåll? Jag har ingen aning men för oss är det så stort beslut att bestämma sig för att skaffa barn så det här känns fortfarande overkligt, jag tänker det kan inte vara sant...

Jag tänker inte lika mycket på det men vill inte heller förneka det.. Min pojkvän försöker förneka det men sanningen är att det verkligen är som det är. Har aldrig varit i en liknande sits, men det här skjuter upp min lust att vilja ha barn och det är för att jag känner så mycket känslor just nu.

Min pojkvän är rädd att jag ska lämna honom... Dom tankarna har försvunnit mer och mer men existerar fortfarande..

Jag igen, är det möjligen någon som vet hur den här faderskaps processen går till? Nu när han blivit bekräftad att han är fadern vad händer därefter? Skriva på papper?(ett måste?) vårdnad?  och hit och dit, han själv förnekar det än och vill inte prata om det... Jag själv har ingen koll på vad som sker.

Jag tycker att det är väldigt lågt sjunket att ljuga om att man använder preventivmedel, om det är så det har gått till. Det kan jag utan att sova dåligt lasta vem som helst för faktiskt.

(men å andra sidan är det kanske bara killens försök att rädda ansiktet, vi vet ju inte vad som är sant här)

När jag och min pojkvän blev tillsammans så var det första han frågade om jag åt p-piller, rättare sagt när vi märkte att vi hade attraktion för varandra och vi hade inte ens blivit tillsammans än så av den anledningen känner jag att det stämmer... Jag blir frustrerad över att han litade på ens tjej ord och inte använde kondom, men han mår så dåligt nu så det är inget jag visar honom...

Förstår bara inte hur den här tjejen tänker... Hon håller graviditeten hemlig utan försök till kontakt, sen blir det faderskapstest månader efter barnet är fött och därefter inga försök till kontakt, inget...

Jag ser hur dåligt min pojkvän mår och hur mycket han förnekar det här, men jag låter han ta den tiden han behöver, herregud själv än så känns det overkligt för mig...

Man har den här känslan inom sig att alla planer har förändrats på grund av en tjej som man inte har något att göra med...

Vill man inte ha barn så använder man dubbla skydd, så är det bara.
Jag har blivit gravid med p-stav och spiral, känner andra som blivit gravida när dom åt p-piller.
Tjejen i fråga ljög säkert inte alls, men det är sådant som händer. Sex kan resultera i barn, om man inte är oerhört försiktig.

Jag förstår att det här måste kännas oehört jobbigt för dig! Din dröm har förstörts på grund av din pojkväns oförsiktighet. Jag förstår om du är arg på honom för detta. Och jag förstår också att ni båda är arga på kvinnan som aldrig berättade om graviditeten, det var fult gjort av henne tycker jag.

Däremot så är det faktiskt så att har man sex så kan graviditet bli resultatet av det, så att påstå att det är HON som "förstört" för er stämmer inte riktigt...utan din pojkvän visste vad han gav sig in på.  

Jag kan också förstå kvinnan, som valde att inte berätta. Vilka enorma påtryckningar hon hade utsatts för. Jag kan förstå att man väljer att själv landa i graviditeten i lugn och ro, om hon nu ändå var säker på att hon ville behålla och abort inte var ett alternativ. Det verkar ju som att hon är inställd på att vara helt ensamstående. Det är inte ens säkert att hon hade tänkt uppge någon pappa alls, men blev tvungen eftersom utredningarna kring faderskap är väldigt omfattande och integritetskränkande. Det kan ha varit någon annan som berättade om TS pojkvän. Osv osv.

Innan ni har pratat med mamman vet ni faktiskt inget alls om henne. 

Jag är inte oförstådd i min pojkvännen ansvar och ja jag känner en slags ilska gentemot honom men det är mycket känslor som kretsar nu och det är inget som jag riktigt kan tränga bort. Jag beskyller inte att all är förstört på grund av tjejen utan när jag först skrev inlägget så hade jag dagen innan fått reda på det här och sökte mig hit av ren slump. Ni får faktiskt ursäkta men vissa val man för påverkar andras liv och rör till det och det är inte alltid så lätt att hantera, jag och min pojkvän är öppna för att höra det hon har att säga men det verkar inte som om hon är intresserad av att ta tag i den biten hur somhelst är det min pojkväns barn o bara utesluta att han inte ska vara delaktig känns inte helt rätt heller. Jag vet att alla är vi olika och har det inrett alltid lätt och det finns alltid orsaker till allt, har bara ingen aning om hur jag ska hantera alla känslor jag känner. Är det någon som kan svara på vad som händer efter testet?

Ni får ursäkta stavfelen skriver från mobilen.

Jo det är rätt självklart att man får en massa känslor när man är i shock, så inte så konstigt att du skrev som du gjorde. Det är också skönt att kunna ventilera sina känslor och tankar och på så sätt få ur sig det jobbiga. Sedan efter ett tag så kan man tänka lite mer klart igen. Så jag klandrar dig inte för det du skrev, jag hade förmodligen reagerat likadant om det hände mig.

Hur som helst, till det praktiska. Är han pappan så är han underhållsskyldig. Då det gäller vårdnad så får hon ensam vårdnad såvida hon inte går med på att skriva på papper om gemensam vårdnad. MEN din pojkvän har umgängesrätt, dvs hon kan inte hindra honom från att besöka sitt barn.

Jag försökte heller inte att förminska dina känslor TS, eller få dig att känna det som att du inte har rätt att vara arg. Försökte bara nyansera bilden lite (inte bara pga något du TS skrivit), att det är så lätt hänt att livet förändras...och att det inte behöver vara någons "fel".
Jag hade precis som du, varit väldigt upprörd, säkert jättearg på tjejen-och min kille, orolig inför framtiden och allt, allt allt man kan tänkas gå igenom.

Om din kille vägrar ta redapå svaret...kan du inte ringa socialtjänsten (eller vilka som nu gör faderskapsutredningar) och fråga hur det brukar gå till, efter svaret..?

Jo det blev jobbigt eller är jobbigt fortfarande för min pojkvän vill inte att jag pratar med någon om det här förrän han har fått ordning på sig själv han skäms enormt och känner sig lurad tror även han är arg på sig själv.. Det märks. Okej han är ju fadern så nu måste han skriva på faderskapet och hon får ensam vårdnad och han besökrätt om jag förstått rätt? Funderade på en sak... Sa ju att hon ljög om sin ålder hon var under arton när barnet föddes och han är äldre, då måste hennes föräldrar varit vårdnadstagare tills hon fyllde arton? Vilket var några månader senare... Men om faderskapet hade fastställts innan hon fyllt arton hade vårdnaden fortfarande hamnat hos hennes föräldrar? Det här är en ren undran jag har, tänker för mkt.

Allt känns overkligt helt enkelt men att se saker annorlunda lugnar en även om man har lust att spricka ...