Vet inte vad jag ska ta mig till! Det har brustit!

Skrev inlägget i ren panik mitt i natten, men jag kan inte göra annat än att nicka med huvudet när jag ser vad du skriver men samtidigt kan jag inte göra annat än att tycka att det är fel från hennes sida även om hon har sina anledningar men det beror helt på min egna syn. Barnet är helt och fullt oskyldigt och jag skulle aldrig ta ut något över ett barn, har sagt till min pojkvän att det är hans egna beslut hur han väljer att göra och som du säger kan han antingen välja att ha kontakt med barnet eller vara ekonomiskt ansvarig, hur allt går till har jag inte en enda aning om... Vill inte påverka hans beslut... Det är hans val helt och fullt, däremot har det här tagit så pass hårt på mig att jag inte vet om jag klarar av det här, kanske har det med min egna barndom att göra, min egna familjebild att det leder till ångest.

Har inte hunnit smält det och det tar nog tid, kan inte rå för att jag känner som jag gör, det gör bara ont.. Men fortsätter det så vet jag att jag måste lämna min pojkvän..

Tack för alla svar, jag är inte så haj på familjeliv så det här inlägget kanske hamnade fel i forumet vad gällande ämne men det blev som det blev.

I ärlighetens namn så träffades de under en kort tid(strax under en månad) och hade endast en sexuell relation, min pojkvän frågade henne om hon åt p-piller vilket hon sa att hon gjorde men hon ljög även om sin ålder. De slutade helt enkelt höras av och sedan dess har han inte hört något från henne förrän han fick brevet hem i brevlådan om faderskapstest. Hon dök inte upp på mötet när testet skulle utföras vilket hon skulle, min pojkvän frågade även damen som han träffade där om det hade varit fler där för det skulle lugna honom om det inte enbart var han och det hade varit fler där för att bli testade.

Vi har inte hört något från henne överhuvudtaget, hon har inte försökt kontakta min pojkvän på något vis. Hon kanske är ute efter underhåll? Jag har ingen aning men för oss är det så stort beslut att bestämma sig för att skaffa barn så det här känns fortfarande overkligt, jag tänker det kan inte vara sant...

Jag tänker inte lika mycket på det men vill inte heller förneka det.. Min pojkvän försöker förneka det men sanningen är att det verkligen är som det är. Har aldrig varit i en liknande sits, men det här skjuter upp min lust att vilja ha barn och det är för att jag känner så mycket känslor just nu.

Min pojkvän är rädd att jag ska lämna honom... Dom tankarna har försvunnit mer och mer men existerar fortfarande..

Jag igen, är det möjligen någon som vet hur den här faderskaps processen går till? Nu när han blivit bekräftad att han är fadern vad händer därefter? Skriva på papper?(ett måste?) vårdnad?  och hit och dit, han själv förnekar det än och vill inte prata om det... Jag själv har ingen koll på vad som sker.

När jag och min pojkvän blev tillsammans så var det första han frågade om jag åt p-piller, rättare sagt när vi märkte att vi hade attraktion för varandra och vi hade inte ens blivit tillsammans än så av den anledningen känner jag att det stämmer... Jag blir frustrerad över att han litade på ens tjej ord och inte använde kondom, men han mår så dåligt nu så det är inget jag visar honom...

Förstår bara inte hur den här tjejen tänker... Hon håller graviditeten hemlig utan försök till kontakt, sen blir det faderskapstest månader efter barnet är fött och därefter inga försök till kontakt, inget...

Jag ser hur dåligt min pojkvän mår och hur mycket han förnekar det här, men jag låter han ta den tiden han behöver, herregud själv än så känns det overkligt för mig...

Man har den här känslan inom sig att alla planer har förändrats på grund av en tjej som man inte har något att göra med...

Jag är inte oförstådd i min pojkvännen ansvar och ja jag känner en slags ilska gentemot honom men det är mycket känslor som kretsar nu och det är inget som jag riktigt kan tränga bort. Jag beskyller inte att all är förstört på grund av tjejen utan när jag först skrev inlägget så hade jag dagen innan fått reda på det här och sökte mig hit av ren slump. Ni får faktiskt ursäkta men vissa val man för påverkar andras liv och rör till det och det är inte alltid så lätt att hantera, jag och min pojkvän är öppna för att höra det hon har att säga men det verkar inte som om hon är intresserad av att ta tag i den biten hur somhelst är det min pojkväns barn o bara utesluta att han inte ska vara delaktig känns inte helt rätt heller. Jag vet att alla är vi olika och har det inrett alltid lätt och det finns alltid orsaker till allt, har bara ingen aning om hur jag ska hantera alla känslor jag känner. Är det någon som kan svara på vad som händer efter testet?

Ni får ursäkta stavfelen skriver från mobilen.

Jo det blev jobbigt eller är jobbigt fortfarande för min pojkvän vill inte att jag pratar med någon om det här förrän han har fått ordning på sig själv han skäms enormt och känner sig lurad tror även han är arg på sig själv.. Det märks. Okej han är ju fadern så nu måste han skriva på faderskapet och hon får ensam vårdnad och han besökrätt om jag förstått rätt? Funderade på en sak... Sa ju att hon ljög om sin ålder hon var under arton när barnet föddes och han är äldre, då måste hennes föräldrar varit vårdnadstagare tills hon fyllde arton? Vilket var några månader senare... Men om faderskapet hade fastställts innan hon fyllt arton hade vårdnaden fortfarande hamnat hos hennes föräldrar? Det här är en ren undran jag har, tänker för mkt.

Allt känns overkligt helt enkelt men att se saker annorlunda lugnar en även om man har lust att spricka ...