Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

BFmars2012

Äldre 17 Apr 10:40
22 svar

Återställ Anmäl

Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

Hade en väldigt bra graviditet, inga krämpor eller komplikationer. Hade därför på något sätt ställt in mig på att förlossningen skulle bli likadan. (Förra graviditeten var inget annat än komplikationer och slutade med akut snitt i vecka 26.) Nu blev det inte så... Jag tålde inte smärtan alls, började kräkas när jag var öppen 4 cm. Då fick jag ryggbedövning (vilket jag tänkt att jag absolut inte skulle behöva). Efter det gick allt jättebra tills jag var helt öppen, sedan hände ingenting. Krystvärkarna kom aldrig. Ryggbedövningen stängdes då av, men det hjälpte inte. Efter att varit helt öppen i 6 timmar fick jag börja krysta utan krystvärkar, och sonen föddes till slut med hjälp av sugklocka. (Fick dagen efter veta av barnmorskan att det varit väldigt nära ett urakut snitt...) Jag sprack väldigt mkt och fick tillbringa 1½ timme på operation för att sy ihop mig.

Nu känner jag en stor besvikelse över hur det blev. Besviken på mig själv för att jag inte klarde mig utan smärtlindring, och besviken för att jag inte fick uppleva en sån fantastisk förlossning som så många pratar om. Naturligtvis så lycklig över att allt gick bra, och att vi fick en frisk son, men sina känslor rår man ju inte över...

Någon mer som känner som jag?
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?
BFmars2012

Äldre 17 Apr 13:02
#3

Återställ Anmäl

Efter den första förlossningen med första sonen som var så dramatisk hade jag verkligen sett fram emot en "normal" förlossning nu. Det var nog ungefär såhär jag sett framför mig förlossningen: värkarna startar hemma, efter några timmar gör det så ont att vi måste åka in, är då öppen 5-6 cm, efter 3-4 timmar börjar krystvärkarna, 30 minuter senare är barnet ute. Och jag har tappert legat där och andats mig igenom varje värk, och inte spruckit det minsta...
Istället började det med vattenavgång kl 1 på natten, vattnet grönt = barnet hade bajsat, fick åka in direkt, var på förlossningen kl 3. Inte öppen alls men värkarna hade då börjat lite smått. CTG visar att hjärtljuden låg högt = barnet stressat. Så fort jag var tillräckligt öppen satte de skalpelektrod. den fick sedan bytas ut 3 gånger för att den glappade, vilket gjorde att hjärtljuden tappades bort flera gånger, STRESS! Sedan var jag som sagt öppen bara 4 cm när värkarna gjorde att jag började kräkas av smärtan... Sedan öppnade jag mig "enligt planen" och var helt öppen någon efter 14. Klockan 20:35 kom sonen ut... Dessutom fick de två gånger under förlossningen ta blodprov från sonens huvud för att se så att han inte var påverkad.

Lite skillnad på hur jag tänkt mig förlossningen och hur det sedan blev... Fast då hade jag ändå sagt hela tiden till alla att "jag tänker inte planera för förlossningen, det blir ju som det blir iaf". Tydligen kan man vara så säker på vad man tänker, men det undermedvetna tänker ngt helt annat...
BFmars2012

Äldre 17 Apr 20:00
#6

Återställ Anmäl

evkasu skrev 2012-04-17 19:45:40 följande:
En till besviken här. Älskade prinsen föddes 18 feb men jag ältar fortfarande förlossningen ofta, har svårt att läsa om och se på tv förlossningar, känner mig "snuvad" på den stora och fina upplevelsen.
Första delen gick bra, vattnet gick 23:30, värkarna satte igång strax efter. Kl 06:00 var jag helt öppen och bm sa att "snart är bebis här", allt kändes bra. Omkring 09-tiden fick jag värkstimulerande då värkarna hade stannat av, och EDA började dras ned.
Jag fick höra i flera timmar att "det händer ingenting" vilket naturligtvis påverkade mig mentalt. Jag fick aldrig några krystvärkar och anledningen visade sig vara att sonen kom i vidöppen pannbjudning, något barnmorskorna dessutom var oense om in i det sista.
Sonen föddes 14:47 med hjälp av yttre press och jag blev klippt och fick dessutom en partiell sfinkterruptur. Tack o lov slapp jag instrument och akut snitt vilket annars är vanligt vid detta läge, och sonen mådde bra in i det sista och fortsatt, vilket har räddat mig från att se det som ännu jobbigare.
Jag fick efteråt ligga i sju timmar till kl 22 utan någon som helst mat o dryck (fick alltså inte heller fikabrickan alla talar om, bagatell javisst, men ändå...) o dusch, då jag skulle sys på operation, dit det var kö. Skildes från man och barn och återförenades omkring midnatt.
Allt som allt känns det skitjobbigt så här i efterhand hela alltet, jag är ledsen och besviken men vågar knappt nämna det för någon utom maken som förstår, Vadå, jag borde väl vara tacksam, min son är fullt frisk? Och tro mig, jag är extremt tacksam men det hindrar mig inte från att känna så här, ger mig bara dåligt samvete. Ångrar lite att jag inte bokade ett återbesök hos förlösande bm, som jag erbjöds, för att gå igenom fl. Känns som att det gått för lång tid nu.
Hade också en vääääldigt lättsam graviditet utan krämpor, tränade in i det sista och mådde toppen vilket felaktigt fick mig att tro att jag skulle fixa fl ok.
Så - känner igen dina känslor till fullo. Och det har bleknat lite men senast igår kände jag mig nere och tänkte jag att jag ville göra om allt för att få det rätt.
Förstår dig precis! Kan inte heller se förlossningar på tv, älskade att titta på olika sjukhusprogram förut. Dessutom tänker jag precis som du att jag vill bli gravid igen bara för att få göra om förlossningen "på rätt sätt". Helt sjukt, för det första har vi redan bestämt att vi ska ha 2 barn, för det andra skulle ju en andra förlossning kunna bli likadan eller värre... Hoppas bara att det lättar med tiden.
BFmars2012

Äldre 19 Apr 09:52
#19

Återställ Anmäl

Känns hemskt att skriva, men det känns jätteskönt att veta att jag inte är ensam om att känna såhär! Ska på efterkontroll nästa fredag, och då antar jag att vi ska prata om förlossningen. Förstår inte varför jag är så besviken för att jag inte klarade smärtan, det gör ju djävulskt ont! Men antar att det är en prestigesak, man vill kunna säga att man minsann inte behövde någon smärtlindring utan födde helt naturligt. Men när jag tänker efter så var jag ju faktiskt helt utan smärtlindring sista timmarna, så får väl skryta med det då...
Varför ska det vara så mkt prestige inblandat med att föda barn? Min granne sa till mig : "vad bra, då vet du nu hur det är att föda barn på riktigt". Precis som att jag födde på låtsas när jag blev snittad med första barnet...
BFmars2012

Äldre 19 Apr 11:37
#21

Återställ Anmäl

isolande skrev 2012-04-19 11:09:08 följande:
För mig så var det att jag hade velat känna mig som en redig urkvinna när jag födde barn. Och när jag inte fick det och allt gick fel så blev jag besviken. EDA-påfyllning 4 ggr, lustgas och akupunktur samtidigt, ändå trodde jag att jag höll på att seriöst lämna jordelivet, så vidrigt kändes det.

Det som skulle ha funkat, det som naturen skulle skött åt mig, fungerade inte. Hade inte sjukvården funnits hade förmodligen jag eller barnet strukit med. Och det känns förjäkligt... Jag hade velat vara mer självständig, tror jag, klarat mig utan BM och en massa läkare och skit. Och när jag fattade att jag var helt beroende av dem kände jag mig obehagligt maktlös och utlämnad.

Precis så känns det för mig med! Hade kallt räknat med att den här gången sköter kroppen allt, jag behöver bara hänga med så fixar det sig galant. Men precis som du säger, hade jag inte fått hjälp hade det säkert gått riktigt illa. Så jag känner mig lite som att jag, eller min kropp, är misslyckad. Första gången jag var gravid gick allt fel och det slutade med att sonen föddes med akut snitt i vecka 26. Och så blev det såhär den här gången, ville ju verkligen att det skulle gå problemfritt...

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

INNEHÅLL