Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

Jag kan förstå hur du känner, min förlossning blev inte heller som jag tänkt mej. Till skillnad från dej VILLE jag ha epidural, men det hanns inte med så det blev ett töcken av smärta istället. Tycker verkligen inte att du ska känna dig besviken på dig själv för att du ville ha bedövning, det gör ju nått jävulskt ont!! Förr amputerade man ben utan bedövning, men det finns det ingen anledning till idag, så varför föda utan bedövning?

Och vadå fantastisk förlossning, att föda tycker jag var rent vidrigt haha Inget halleluja moment där inte. Och då ser min förlossning ändå toppen ut på pappret, det gick fort och jag sprack ingenting. Alla de som pratar om fantastiska förlossningar måste vara galna

Jag var också lite besviken på hur det blev. Började med att vattnet gick utan att det satte igång. Blev igångsatt tre dagar efteråt med gel samtidigt som de satte en skalpelektrod på min guldklimp. Minns fortfarande hur han spratlade till när de gjorde det. Efter flera timmar hade jag inte öppnat mig speciellt mycket fick jag värkstimulerande dropp, något jag helst velat undvika. Strax därpå blev värkarna så kraftiga att jag bad om EDA, som jag också hade velat klara mig utan. Sedan gick det snabbt, han var ute efter ca 15 min. Hade jag vetat det hade jag försökt stå ut utan EDA.

Lillkillen hade lite problem med att andas i början så jag fick inte ha honom hos mig särskillt länge. Det gjorde så ont i mig när de tog honom och min sambo följde med honom. Sedan blev jag sydd ganska länge och när det var klart lämnade alla rummet och jag fick ligga kvar helt ensam! Tillslut kom sambon tillbaka utan lillpojken och vi fick den där brickan med fika som alla har pratat om men jag kunde inte känna någon glädje för den. Tillslut fick vi tillbaka vår son och fick lite ensamtid med honom innan jag kördes in på BB (det var mitt i natten då). Jag hade för ont för att kunna ta mig ur sängen på egen hand och sambon fick inte stanna, så jag kunde inte plocka upp lillpojken och ha honom nära som jag ville utan fick försöka sova ändå, kände mig så ensam!

Efter den första förlossningen med första sonen som var så dramatisk hade jag verkligen sett fram emot en "normal" förlossning nu. Det var nog ungefär såhär jag sett framför mig förlossningen: värkarna startar hemma, efter några timmar gör det så ont att vi måste åka in, är då öppen 5-6 cm, efter 3-4 timmar börjar krystvärkarna, 30 minuter senare är barnet ute. Och jag har tappert legat där och andats mig igenom varje värk, och inte spruckit det minsta...
Istället började det med vattenavgång kl 1 på natten, vattnet grönt = barnet hade bajsat, fick åka in direkt, var på förlossningen kl 3. Inte öppen alls men värkarna hade då börjat lite smått. CTG visar att hjärtljuden låg högt = barnet stressat. Så fort jag var tillräckligt öppen satte de skalpelektrod. den fick sedan bytas ut 3 gånger för att den glappade, vilket gjorde att hjärtljuden tappades bort flera gånger, STRESS! Sedan var jag som sagt öppen bara 4 cm när värkarna gjorde att jag började kräkas av smärtan... Sedan öppnade jag mig "enligt planen" och var helt öppen någon efter 14. Klockan 20:35 kom sonen ut... Dessutom fick de två gånger under förlossningen ta blodprov från sonens huvud för att se så att han inte var påverkad.

Lite skillnad på hur jag tänkt mig förlossningen och hur det sedan blev... Fast då hade jag ändå sagt hela tiden till alla att "jag tänker inte planera för förlossningen, det blir ju som det blir iaf". Tydligen kan man vara så säker på vad man tänker, men det undermedvetna tänker ngt helt annat...
      

En till besviken här. Älskade prinsen föddes 18 feb men jag ältar fortfarande förlossningen ofta, har svårt att läsa om och se på tv förlossningar, känner mig "snuvad" på den stora och fina upplevelsen.

Första delen gick bra, vattnet gick 23:30, värkarna satte igång strax efter. Kl 06:00 var jag helt öppen och bm sa att "snart är bebis här", allt kändes bra. Omkring 09-tiden fick jag värkstimulerande då värkarna hade stannat av, och EDA började dras ned.

Jag fick höra i flera timmar att "det händer ingenting" vilket naturligtvis påverkade mig mentalt. Jag fick aldrig några krystvärkar och anledningen visade sig vara att sonen kom i vidöppen pannbjudning, något barnmorskorna dessutom var oense om in i det sista.

Sonen föddes 14:47 med hjälp av yttre press och jag blev klippt och fick dessutom en partiell sfinkterruptur. Tack o lov slapp jag instrument och akut snitt vilket annars är vanligt vid detta läge, och sonen mådde bra in i det sista och fortsatt, vilket har räddat mig från att se det som ännu jobbigare.

Jag fick efteråt ligga i sju timmar till kl 22 utan någon som helst mat o dryck (fick alltså inte heller fikabrickan alla talar om, bagatell javisst, men ändå...) o dusch, då jag skulle sys på operation, dit det var kö. Skildes från man och barn och återförenades omkring midnatt.

Allt som allt känns det skitjobbigt så här i efterhand hela alltet, jag är ledsen och besviken men vågar knappt nämna det för någon utom maken som förstår, Vadå, jag borde väl vara tacksam, min son är fullt frisk? Och tro mig, jag är extremt tacksam men det hindrar mig inte från att känna så här, ger mig bara dåligt samvete. Ångrar lite att jag inte bokade ett återbesök hos förlösande bm, som jag erbjöds, för att gå igenom fl. Känns som att det gått för lång tid nu.

Hade också en vääääldigt lättsam graviditet utan krämpor, tränade in i det sista och mådde toppen vilket felaktigt fick mig att tro att jag skulle fixa fl ok.

Så - känner igen dina känslor till fullo. Och det har bleknat lite men senast igår kände jag mig nere och tänkte jag att jag ville göra om allt för att få det rätt.

Hm. Bra för mig att läsa detta, som har bf om en knapp månad. Har också haft en lätt graviditet och tänker i likhet med er att jag inte "planerar" min förlossning, utan tar det så käckt som det kommer, men visst sjutton ligger det förväntningar i det undermedvetna och gror ändå.... Är nog jättebra att påminna sig själv om att faktiskt vad som helst kan hända, och att man ska försöka att inte bli besviken....

Tack för att ni delade med er! Nu ska jag se fram emot och ställa in mig på en fruktansvärd förlossning med eda, instrument och urakut snitt.... hehe  

Ja och vi skulle inte ens ha ett barn från början, men nu tänker jag utan makens vetskap på en tvåa, inte ett andra barn men en andra förlossning som sagt, helt galet. Maken tycker jag ska gå och prata med någon men jag tycker jag borde kunna bearbeta det på egen hand. Kommer på mig själv med att läsa förlossningsjournalen återigen. Med lika starka känslor men med längre och längre mellanrum.

Skönt att veta att man inte är ensam om sina känslor. Ja, hoppas också det bleknar. Snart.

frökenelisabeth - inte meningen att skrämmas, jag förväntade mig nog smärta och långdraget värkarbete- vilket jag kunnat hantera - men inte denna besvikelse över "den fantastiska upplevelsen" som uteblev. En sorg faktiskt på sätt och vis. Förbered dig väl men var också beredd på att det inte alltid blir som man tänkt sig (medvetet eller undermedvetet), men att det är ok ändå. Lycka till, det kommer gå jättebra!

Min första förlossning blev jag igång satt med värkstimulerande dropp och det tog ca 7½ timme. Var helt underbart =)
Med min dotter var det annorlunda. Var bara öppen 2 cm så dom ville skicka hem mig, men jag vägrade. Kl 15 fick jag ett rum och började smått med lustgas. Ville ha både lavemang o ryggmärgsbedövning, men det hann vi inte med. Kl:16 kommer en bm in och känner på mig och då är jag öppen 4 cm. Hon sticker hål på hinnorna och 26 minuter senare föder jag min dotter. Så på 26 minuter öppnar jag mig 6 cm och krystar ut min bebis. Hann inte alls med och jag trodde jag skulle dö.
Men jag har hellre det så än att det blir akutsnitt... 

Jag fick inte heller en första förlossning som jag tänkt mig även om den slutade bra osv. Men jag kände en väldigt stor revanschlusta till förlossning nr två och även om inte den förlossningen heller blev någon underbar upplevelse (det gör ju trots allt väldigt väldigt ont) så gick allt ändå betydligt mer som jag önskat och jag kände att jag fick revansch.