Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

Jag var också lite besviken på hur det blev. Började med att vattnet gick utan att det satte igång. Blev igångsatt tre dagar efteråt med gel samtidigt som de satte en skalpelektrod på min guldklimp. Minns fortfarande hur han spratlade till när de gjorde det. Efter flera timmar hade jag inte öppnat mig speciellt mycket fick jag värkstimulerande dropp, något jag helst velat undvika. Strax därpå blev värkarna så kraftiga att jag bad om EDA, som jag också hade velat klara mig utan. Sedan gick det snabbt, han var ute efter ca 15 min. Hade jag vetat det hade jag försökt stå ut utan EDA.

Lillkillen hade lite problem med att andas i början så jag fick inte ha honom hos mig särskillt länge. Det gjorde så ont i mig när de tog honom och min sambo följde med honom. Sedan blev jag sydd ganska länge och när det var klart lämnade alla rummet och jag fick ligga kvar helt ensam! Tillslut kom sambon tillbaka utan lillpojken och vi fick den där brickan med fika som alla har pratat om men jag kunde inte känna någon glädje för den. Tillslut fick vi tillbaka vår son och fick lite ensamtid med honom innan jag kördes in på BB (det var mitt i natten då). Jag hade för ont för att kunna ta mig ur sängen på egen hand och sambon fick inte stanna, så jag kunde inte plocka upp lillpojken och ha honom nära som jag ville utan fick försöka sova ändå, kände mig så ensam!

Jag kan känna att det är lite skamligt att vara besviken på förlossningen. Jag fick ju ändå en frisk pojke och det gick ju ändå inte så illa. En bekant fick göra akut kejsarsnitt och barnet har legat i respirator i en vecka nu, fortfarande vet de inte om det kommer gå bra. Då är min förlossning inget att gnälla om, men det var ändå jobbigt för mig. Nu har det gått en månad och jag har kommit över det, som någon sa så hjälper det att prata om det.