Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?
Hade en väldigt bra graviditet, inga krämpor eller komplikationer. Hade därför på något sätt ställt in mig på att förlossningen skulle bli likadan. (Förra graviditeten var inget annat än komplikationer och slutade med akut snitt i vecka 26.) Nu blev det inte så... Jag tålde inte smärtan alls, började kräkas när jag var öppen 4 cm. Då fick jag ryggbedövning (vilket jag tänkt att jag absolut inte skulle behöva). Efter det gick allt jättebra tills jag var helt öppen, sedan hände ingenting. Krystvärkarna kom aldrig. Ryggbedövningen stängdes då av, men det hjälpte inte. Efter att varit helt öppen i 6 timmar fick jag börja krysta utan krystvärkar, och sonen föddes till slut med hjälp av sugklocka. (Fick dagen efter veta av barnmorskan att det varit väldigt nära ett urakut snitt...) Jag sprack väldigt mkt och fick tillbringa 1½ timme på operation för att sy ihop mig.
Nu känner jag en stor besvikelse över hur det blev. Besviken på mig själv för att jag inte klarde mig utan smärtlindring, och besviken för att jag inte fick uppleva en sån fantastisk förlossning som så många pratar om. Naturligtvis så lycklig över att allt gick bra, och att vi fick en frisk son, men sina känslor rår man ju inte över...
Någon mer som känner som jag?