Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

En till besviken här. Älskade prinsen föddes 18 feb men jag ältar fortfarande förlossningen ofta, har svårt att läsa om och se på tv förlossningar, känner mig "snuvad" på den stora och fina upplevelsen.

Första delen gick bra, vattnet gick 23:30, värkarna satte igång strax efter. Kl 06:00 var jag helt öppen och bm sa att "snart är bebis här", allt kändes bra. Omkring 09-tiden fick jag värkstimulerande då värkarna hade stannat av, och EDA började dras ned.

Jag fick höra i flera timmar att "det händer ingenting" vilket naturligtvis påverkade mig mentalt. Jag fick aldrig några krystvärkar och anledningen visade sig vara att sonen kom i vidöppen pannbjudning, något barnmorskorna dessutom var oense om in i det sista.

Sonen föddes 14:47 med hjälp av yttre press och jag blev klippt och fick dessutom en partiell sfinkterruptur. Tack o lov slapp jag instrument och akut snitt vilket annars är vanligt vid detta läge, och sonen mådde bra in i det sista och fortsatt, vilket har räddat mig från att se det som ännu jobbigare.

Jag fick efteråt ligga i sju timmar till kl 22 utan någon som helst mat o dryck (fick alltså inte heller fikabrickan alla talar om, bagatell javisst, men ändå...) o dusch, då jag skulle sys på operation, dit det var kö. Skildes från man och barn och återförenades omkring midnatt.

Allt som allt känns det skitjobbigt så här i efterhand hela alltet, jag är ledsen och besviken men vågar knappt nämna det för någon utom maken som förstår, Vadå, jag borde väl vara tacksam, min son är fullt frisk? Och tro mig, jag är extremt tacksam men det hindrar mig inte från att känna så här, ger mig bara dåligt samvete. Ångrar lite att jag inte bokade ett återbesök hos förlösande bm, som jag erbjöds, för att gå igenom fl. Känns som att det gått för lång tid nu.

Hade också en vääääldigt lättsam graviditet utan krämpor, tränade in i det sista och mådde toppen vilket felaktigt fick mig att tro att jag skulle fixa fl ok.

Så - känner igen dina känslor till fullo. Och det har bleknat lite men senast igår kände jag mig nere och tänkte jag att jag ville göra om allt för att få det rätt.

Ja och vi skulle inte ens ha ett barn från början, men nu tänker jag utan makens vetskap på en tvåa, inte ett andra barn men en andra förlossning som sagt, helt galet. Maken tycker jag ska gå och prata med någon men jag tycker jag borde kunna bearbeta det på egen hand. Kommer på mig själv med att läsa förlossningsjournalen återigen. Med lika starka känslor men med längre och längre mellanrum.

Skönt att veta att man inte är ensam om sina känslor. Ja, hoppas också det bleknar. Snart.

frökenelisabeth - inte meningen att skrämmas, jag förväntade mig nog smärta och långdraget värkarbete- vilket jag kunnat hantera - men inte denna besvikelse över "den fantastiska upplevelsen" som uteblev. En sorg faktiskt på sätt och vis. Förbered dig väl men var också beredd på att det inte alltid blir som man tänkt sig (medvetet eller undermedvetet), men att det är ok ändå. Lycka till, det kommer gå jättebra!