Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

Känner igen besvikelsen.

Jag trodde käckt att moder natur klurat ut allt åt en och var inte ett dugg bekymrad över förlossningen. Snacka om att jag fick en rak höger av realitycheck...

07 Måndag: värkarna startar, kommer med 7-30 min mellanrum. Mår illa, kan inte äta ordentligt, sover knappt till:

20.00 Onsdag: Står inte ut mer, helt slut. Åker in till förlossningen. Öppen 1 cm. Får två Citodon med orden "åk hem och sov". Sover inte en blund. Har värkar var 6-7 minut hela natten

07.10 Torsdag. Sambon ringer förlossningen med orden: Ni måste göra något, hon lan inte ha såhär ont! Jag vrålar att jag måste till annat sjukhus om de har fullt. Får komma in. 09.00 Hinnorna tas, allt sätts igång, Lustgas, bad, EDA. Hysteri och dödsångest fram till:

00.23 Fredag. Dottern föds, andas inte, tas iväg, kommer igång. Moderkakan vägrar komma ut, måste opereras. Ligger på uppvaket helt ensam, ingen info, ingenting i 3 timmar. Begär att få träffa min man och dotter. Tar 1 timme till.

Fan jag känner hur bitter jag är över det nu när jag skriver. Alla snackar om den härliga stunden precis efteråt, man ska få några lyxiga mackor tydligen, det fick inte vi. Allt var bara helt fruktansvärt och jag hade ångest, var superstressad och helt stissig. Amningen funkade inte, åkte hem men fick mjölkstockning och skitbemötande på gynakuten efteråt. Återbesöket var felbokat och nä, FAN, hela tiden efteråt var FRUKTANSVÄRD.

Jag kommer bli andragångsföderskan från hell alltså. Kommer inte ta lika mycket skit som jag gjorde första gången....

BFmars2012 skrev 2012-04-19 09:52:46 följande:

Känns hemskt att skriva, men det känns jätteskönt att veta att jag inte är ensam om att känna såhär! Ska på efterkontroll nästa fredag, och då antar jag att vi ska prata om förlossningen. Förstår inte varför jag är så besviken för att jag inte klarade smärtan, det gör ju djävulskt ont! Men antar att det är en prestigesak, man vill kunna säga att man minsann inte behövde någon smärtlindring utan födde helt naturligt. Men när jag tänker efter så var jag ju faktiskt helt utan smärtlindring sista timmarna, så får väl skryta med det då...

Varför ska det vara så mkt prestige inblandat med att föda barn? Min granne sa till mig : "vad bra, då vet du nu hur det är att föda barn på riktigt". Precis som att jag födde på låtsas när jag blev snittad med första barnet...

För mig så var det att jag hade velat känna mig som en redig urkvinna när jag födde barn. Och när jag inte fick det och allt gick fel så blev jag besviken. EDA-påfyllning 4 ggr, lustgas och akupunktur samtidigt, ändå trodde jag att jag höll på att seriöst lämna jordelivet, så vidrigt kändes det.

Det som skulle ha funkat, det som naturen skulle skött åt mig, fungerade inte. Hade inte sjukvården funnits hade förmodligen jag eller barnet strukit med. Och det känns förjäkligt... Jag hade velat vara mer självständig, tror jag, klarat mig utan BM och en massa läkare och skit. Och när jag fattade att jag var helt beroende av dem kände jag mig obehagligt maktlös och utlämnad.

Ngn mer som känner besvikelse över hur förlossningen blev?

INNEHÅLL