svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Jag har oxå tappat en del i vikt på 2 mån, håller med dig om att jag har nog oxå börjat anpassa mig efter att leva på flytande. Men jag blir så trött, får ju inte i mig den näring man behöver. Jag har 4 barn, tvillingar är dom minsta. Hatar att maten ska vara en sån kamp, för jag vet innerst inne att jag inte har nå fel på matstrupen-men fixar inte att svälja. Jag har fått medicin utskrivet men vågar inte ta dom, är lite emot att knapra piller. Men tycker läkarn att du ska behöva ha det så här. 10 mån är ju lång tid.. tycker synd om dig.

Ja inte är det lätt, trodde verkligen att en kbt behandling skulle hjälpa. Otroligt att man dock på nått vis får i sig lite fil, det lever jag på. Borde kanske ta tabletterna, men det kommer ju bara att dämpa min oro o ångest. Inte få mig att äta. Kan inte förstå att du orkar som väntar ett barn,,det tar ju nog på krafterna o sen inte få i dig mat. Finns det ingen annan hjälp må tro för såna som oss att få? För jag vill inte känna att man måste ge upp, vill äta

Precis, man vill inte läggas in på psyket. Håller med dig om att man hamnar i kläm när det är en tvångs fobi att inte våga äta. Jag har gått 6 ggr hos en kbt hittils, det han gör är att försöka få mig att inte fly från min ångest,oro  när jag ser mat. Ska tydligen lära mig att det bara är mina TANKAR o KÄNSLOR som styr min rädsla för att äta, för enligt han kan jag äta om jag bemöter min ångest. När jag ser att maten inte tex fastnar i halsen utan att det är bara jag som tänker så. Jag vet att ångesten inte är farlig, bara obehaglig. Men när jag får dom när jag ska äta så klarar jag inte av att svälja. Ska bara koncentrera mig på att äta inte låta tankar o känsla få ta över- men hur fasen lätt är de? Har dock fått i mig lite när jag varit hos han men när jag åter kommer hem så fixar jag det inte. Kan absolut inte sitta med familjen o prova att äta. För allt surr runt matbordet trissar igång min ångest, så jag brukar bara sitta med dom när dom äter o sen tar jag mig en tallrik fil. Sjukt.. Mina äldsta grabbar går i skolan på dagarna o mina tvillingar lämnar jag på dagis halva dan. Men man orkar inte vara så aktiv, är så trött när sambon kommer hem efter jobbet- tur han är så snäll för jag brukar gå o lägga mig nån timme då. Men det gör så ont när man ser att ens barn märker av att man inte kan äta, att man hat tappat så mycket av livsglädjen. Ja du vet ju hur det är hör jag. Försöker ta en dag i taget, man hoppas varje dag att man ska våga sig på att äta. Men man känner sig så misslyckad när man inte fixar detta. Fick inte heller komma till en som jobbar med olika former av ätstöringar, eftersom jag inte hade anorixia eller bulimi. Men vem ska hjälpa en då att våga ta sig över tröskeln?