svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Jag har väl inte fullt samma som dig, men har själv otroligt svårt att äta mat. Får illamåendekänslor/kväljningar när Jag ska tugga och svälja. Också detta ångestrelaterat. Gick ner närmare 25 kg på några månader. Har levt med detta i 11 månader, och har trots medicinering och samtalskontakt inte blivit bättre. Har själv tre ungar (och en på väg).

Dock så har det mer eller mindre blivit en livsstil för mig. Jag lever på flytande (har inte ätit mat på kanske 10 månader), och får varje dag prova mig fram med vad som går ner och inte.

Det är tufft, som tusan!

Jag har oxå tappat en del i vikt på 2 mån, håller med dig om att jag har nog oxå börjat anpassa mig efter att leva på flytande. Men jag blir så trött, får ju inte i mig den näring man behöver. Jag har 4 barn, tvillingar är dom minsta. Hatar att maten ska vara en sån kamp, för jag vet innerst inne att jag inte har nå fel på matstrupen-men fixar inte att svälja. Jag har fått medicin utskrivet men vågar inte ta dom, är lite emot att knapra piller. Men tycker läkarn att du ska behöva ha det så här. 10 mån är ju lång tid.. tycker synd om dig.

Japp, när jag var 12 låg jag inne för att jag inte klarade av att äta och knappt dricka. Trodde jag skulle sätta i halsen och dö. Blev bättre och bättre men inte helt bra för än i vuxen ålder när jag började äta antidepressiva. Rädslan försvann.

Alltså visst händer det att det kommer men inte i lika stark ångest och aldrig så jag faller tillbaka igen. Jag var också rädd för antidepressiva förr men kan säga att jag fick tillbaka mitt liv av dom.

Exakt samma hände mig när jag var 13. Det varade i ca 2-3 månader, sedan gick det över, men det var värre för mig för jag kunde knappt svälja någonting, hade svårt även med saliv. Drack yttepyttelite vatten varje dag och ngn gång då och då ngn sked apelsinjuice. I slutet liite liite pulvermos. Fy vad hemskt det var. Men jag fick kolla strupen hos läkare först som sade att inget var fel och sedan fick jag gå till bup som inte heller hjälpte. Minns inte ens vad som hjälpte till slut, de månaderna är bara som ett enda töcken.

Hur började det för dej, TS?

Jag var likadan när det gällde tabletter. Just också för det vanligaste symtomet var illamående, och jag har extrem spyfobi. Men just där trotsade jag rädslan just för att jag visste att jag troligen inte skulle överleva annars. Det första halvåret levde jag på vuxenvälling och filmjölk, och näringsdryck när man hade pengar till det.

Dom tabletterna jag äter gör så att jag iallafall står på benen, och kan småäta lite då och då. Jag försökte sluta med dom nu när jag vart gravid, vilket slutade i uttorkning, då jag varesig kunde äta eller dricka.

Man kämpar. Varje dag är en kamp.

Försök börja med tabletterna. Dom KAN hjälpa dig, iallafall så pass så du kan få i dig något under dagarna.

Jag fick dricka näringsdrickor och energidrickor på sjukhuset jag låg på när jag var 12 för att jag inte skulle tappa mer vikt, sen flyttades jag till bup. Men det hjälpte inte mig så mycket, blev hemskickad när jag började våga äta liiite och inte gick ner mer i vikt. Jag vägrade för övrigt gå till bup och var inte mogen för hjälp då.