svårt att svälja ner mat-ångestrelaterat

Jag har väl inte fullt samma som dig, men har själv otroligt svårt att äta mat. Får illamåendekänslor/kväljningar när Jag ska tugga och svälja. Också detta ångestrelaterat. Gick ner närmare 25 kg på några månader. Har levt med detta i 11 månader, och har trots medicinering och samtalskontakt inte blivit bättre. Har själv tre ungar (och en på väg).

Dock så har det mer eller mindre blivit en livsstil för mig. Jag lever på flytande (har inte ätit mat på kanske 10 månader), och får varje dag prova mig fram med vad som går ner och inte.

Det är tufft, som tusan!

Jag var likadan när det gällde tabletter. Just också för det vanligaste symtomet var illamående, och jag har extrem spyfobi. Men just där trotsade jag rädslan just för att jag visste att jag troligen inte skulle överleva annars. Det första halvåret levde jag på vuxenvälling och filmjölk, och näringsdryck när man hade pengar till det.

Dom tabletterna jag äter gör så att jag iallafall står på benen, och kan småäta lite då och då. Jag försökte sluta med dom nu när jag vart gravid, vilket slutade i uttorkning, då jag varesig kunde äta eller dricka.

Man kämpar. Varje dag är en kamp.

Försök börja med tabletterna. Dom KAN hjälpa dig, iallafall så pass så du kan få i dig något under dagarna.

Ja, näringsdryck är inte det absolut godaste, men då får man i sig lite av det man missar.

Vad är det för tabletter bortsett från sobril som du fått då?

Nej, på sin höjd lite soppa, men det är det närmast matväg. Annars är det fil, kräm, ev rån med smör. Ja, det är det jag lever på. Och så choklad. Helst nougat som smälter i munnen.

Har du provat att äta helt själv i lugn och ro? Eller kanske i en annan miljö, som hos en vän eller liknande? Jag har lagt märke till att jag själv äter liiiite bättre när jag får vara ifred.

Ja, det är så svårt det där. Jag har mer eller mindre gett upp. Just när man har det så som du och jag så har man svårt att se en utväg, och se sig själv frisk i framtiden. Jag lider verkligen med dig.

Det enda tipset jag kan ge är att försöka börja med tabletterna, och om inte, försök hitta ett rutinerat chema för dig när det kommer till mat. Ha bestämda tider och kanske bestämda måltider. Pröva dig fram. Allt är ju bättre än ingenting. Jag själv lever numera på mannagrynsgröt och dubbelnougat.

Kram till dig!

Jo, jag vet. Vissa dagar har jag lite lättare för att äta, och vissa dagar får jag knappt i mig någonting. Jag äter också Lergigan som oftast gör det lättare att äta.

Det finns ingen hjälp att få. Enligt mina erfarenheter. På ätstörningsenheten var jag inte välkommen då det är en omedveten ätstörning. Jag bad också om att få remiss till dietisten, men läkaren sa rakt ut att jag inte skulle få hjälp därifrån.

Man vill ju inte lägga in sig på psyk, med tanke på att man skulle må så mycket bättre bara man fick äta, så man hamnar lätt mellan facken på sjukhuset. Dom vet inte riktigt vart dom ska placera en.

Enda anledningen till att jag lever idag, är tack vare barnen. Det är för dom jag vill kämpa. Men hade jag inte haft dom, så hade jag nog för länge sedan avslutat mitt liv. För man lever ju inte, man överlever bara.

Jag vågar inte riktigt gå på kbt. Vad är det man gör där? Har hört skräckhistorier därifrån.

Det enda du kan göra är att ta en dag i taget. Hela tiden försöka att få i dig något. Småät det du känner att du kan äta, oavsett om det bara är frukt eller godis. Drick lena soppor och skaffa hem vuxenvällig om du kan dricka det. Det mättar längre och har lite mer vitaminer än vanlig filmjölk.

Har du någon hjälp med barnen?

Jag vet med mig själv att de var ett jävligt dåligt läge att skaffa en till nu. Med ändå var det mitt sätt att få kontroll på mitt liv. Jag vill ha en stor familj, och vill inte låta mitt huvud stoppa det. Man har redan förlorat det alla tar för givet varje dag.

Ja, jag vet helt ärligt inte vad jag ska skriva. Jag tycker så otroligt synd om dig. Detta helvete önskar man inte ens sin värsta fiende.

Att vara hungrig, och sen inte kunna äta är så otroligt psykiskt påfrestande.

Om du bara visste hur många gånger jag sitter och dreglar över alla matreklamerna.

Du är iallafall inte ensam, vilket kanske är en klen tröst. Jag håller tummarna för dig att du blir frisk snart!

Men huvudsaken är iallafall att du försöker, glöm aldrig det! Du gör det du kan, och det är starkt gjort!

Jag har många många gånger känt mig totalt misslyckad som ibland inte ens lyckas smaka på maten jag lagar, men har också börjat inse att det hjälper inte. Man ska inte känna sig misslyckad för det, utan bara fortsätta på som vanligt.

I början grät jag varenda gång jag inte fick i mig något, och gå och lägga mig med tom mage.

Idag är bara vissa dagar mer påtagliga.

Du ska inte skämmas! Du har vart stark alldeles för länge, vilket du nu får ta smällen för. Vi är inte mer än människor, och trots att vi alla är lika olika, så klarar vi inte hur mycket som helst. Kroppen säger ifrån, och i detta läge på ett bisarrt sätt.

Jag; Jättebra tips! Jag har börjat med mannagrynsgröt.

Ett annat tips som funkade för mig ibland, var barnmat. Jag köpte olika barnmatsbukar och hade som mål att få i mig en hel om dagen, just för att äta annat än fil.

Där kan man ju välja lite mer, och så är det lite lättare att svälja också. Saknaden av en god maträtt är stor. Jag vet inte hur länge jag själv har vart sugen på min lasagne. Eller bara en smörgås med nå gott pålägg på.

Jag gömde mig inne, för att jag inte hade kraft att gå ut. Det slutade med socialfobi. Eller ja, iallafall i butiker. Jag kunde inte förmå mig att handla själv, någongång, utan att få hjärtklappning, illamående och yrsel.

Trodde att jag skulle kräkas så fort jag gick ut.

Det har blivit lite bättre nu senaste veckorna. Jag klarar att handla själv, om det inte står en folkmassa i kön, och jag ser till att antingen gå en promenad eller till lekparken varje dag, vilket jag gör (eller måste) med tanke på att vi har barn OCH hund.

Jag vet att jag grät vissa gånger över att jag mådde så dåligt över att va ute, men man måste få lite frisk luft ibland, det hjälper att få bort lite av ångesten, och man kan tänka på annat.

Men gör allt i din takt. Du ska inte känna dig stressad eller tvingad för det gör nog inte saken bättre. Sätt upp mål för dig själv. Typ på måndag ska jag va ute i lekparken i en timma, på tisdagen ska jag ta en 15 minuters promenad i området osv osv.