cyklar skrev 2012-04-29 22:36:51 följande:
Hej på er!
Jag har suttit och läst igenom tråden och insett att jag har varit med något mkt liknande. Jag hade en period på ungefär ett och ett halvt år när jag hade enormt mkt ångest som begränsade mitt liv. Ångesten handlade om att jag var så jävla rädd för att kvävas.
Jag var rädd för att sätta i halsen. Men mest för att svullna i halsen och inte kunna andas. Inbillade mig att jag hade allergi och skulle svullna upp och kvävas. (fast jag aldrig haft allergi, vet inte vart de tankarna kom ifrån)
Vilket gjorde att jag var så rädd för att äta vissa saker som folk "brukar" få allergi av. Som nötter, frukt och sånt.
Var rädd för en massa saker men allra mest för mat.
Och att bli förskyld och känna det där första ont i halsen och svullnaden var ett helvete varje gång.
Jag slutade aldrig äta men åt absolut inte vissa saker för jag trodde att jag skulle dö då.
Var så jävla spänd i halsen och nacken hela tiden och svalde och svalde för att känna efter att jag inte var svullen eller hade något i halsen.
Det här tog så mycket tid och energi att jag blev en helt annan person. Min mamma tvingade tillslut mig till vårdcentralen och de kollade och försökte bevisa för mig att det inte var något fel på halsen.
Det hjälpe faktiskt ganska mycket.
Men det som till slut hjälpte mig (förutom stöd från famlij och sambo som berättade för mig ibland 20 ggr om dagen att jag kunde andas...) var min egen ilska. Jag var så jävla less! Jag var så rädd och så arg och så less. Jag hade så mycket ångest att jag inte orkade ha mer ångest.
Jag tvingade mig själv att förstå tillslut att det var ångest, tankar och känslor. Jag lärde mig att lyssna efter de allra tidigaste signalerna. Det allra första var tanken "jag kan inte andas! Jag har något i halsen!"
Sen kom ångesten, ofta först med svettiga händer och ont i magen. Sen hjärtklappning, yrsel och sen panik. "Jag kommer dö!"
Jag satte mig ner eller la ig ner och sa till mig själv. Jag bara känner så här. Ingenting kommer hända. Jag bara tror det, min kropp lurar mig nu. Min hjärna lurar mig nu. Jag känner mig rädd men det händer ingenting. Det var hemskt! Jag trodde att jag skulle dö om och om ingen. Men jag tog det lugnt. Andades. Räknade baklänges för att koncentrera mig. Såg till att ha någon i rummet brevid men var liksom själv.
Och ångesten stegrades och stegrades och jag var så less och arg och rädd. Men tillslut blev det så jävla jobbigt att det liksom släppte. Det var hemskt, men varje gång var en seger. Varje gång jag lyckades sitta still och andas igenom min ångestattack gjorde mig starkare. Varje gång blev det lite lättare. Tog lite kortare tid. Man kan inte ha en ångestattack hur länge som helst. Kroppen fixar det liksom inte. Och att känna att man har kontroll var underbart. Det är ju det man saknar när man har ångest. Man saknar kontroll. Eller tror att man saknar kontroll. Tror att man är okapabel att äta, andas, sova, tänka. Man går rutn och tror att det är ren tur att man överlevt dagen. Men vågar inte tro på att det är tack vare sig själv man kan.
Idag kan jag känna ångest men kan snabbt lugna ner mig med "det är bara jag som tänker".
Att vara förskyld och känna svullnad i halsen är fortfarande jobbigt men aldrig som förut.
Hoppas ni får hjälp. Hoppas ni blir sådär jävla arga som jag var. Hoppas ni förstår att ni klarar av så mycket! Hjärnan säger ibland att kroppen inte kan, men den ljuger.
kram
Hej
Va skönt att du har kommit över din ångest-rädsla för att kvävas.
Tro mig vissa dagar blir jag arg på mig när jag tänker på att det är bara huvudet som spökar.
För jag har inget fel i min hals.. tror jag.
Men på nått viss så låter man hjärnan få bestämma för det är precis som du skriver.
Jag försöker träna bort mina tankar och känslor när det gäller att sätta maten fel tror ju oxå att jag ska kvävas
Vet så väl att att det bara är en känsla av att det fastnar-men när ångesten kommer så klarar jag inte av att tänka klart.
Jag har ett bra stöd från min familj även om dom inte riktigt förstår hur jag har det.
Enligt min kbt behandling så måste jag lära om mig att tänka för att kunna äta.
Går bra hos han att få i mig, han ger mig trygghet o ro.
Hemma är det katastrof, fixar det inte.
Men jag blev sååå sååå glad när jag läste om dig- för med andra ord så går det att komma över sina fix ideer
Även om det tar tid.
För ibland så ger jag upp hoppet om att kunna få leva normalt igen.
Men nu tändes en liten gnista tack vare att du skrev att du till slut vann
Kram
