bebisar/barn som har/haft svag muskeltonus/muskulär hypotoni

Meal- ja absolut bättre att kolla en gång extra. Hoppas det inte är någon fara. Toppen att ni fått er förskola också. Sådant underlättar också. Skönt med frysförsök. Så mkt lättare. Vi gjorde också ICSI. Håller tummarna för imorgon då? Här somnar Axel också om fortare om jag kommer, så lättare som du säger. Annars skriker han längre och då är jag vaken och får lyssna på det istället!

Ego- Idag var det kalas för Axels kompisar (5 st från dagis) i en gympasal med massa redskap. Fullt ös och Axel var sååååå glad att få vara med :). Inte ofta han är glad, men jäklar vad han röjde. Kröp som en torped mellan benen på alla. Var livrädd han skulle bli mos flera ggr haha. Tror verkligen han kommer älska att börja förskolan i maj :). Iaf om jag skulle vara med där.... . Men en sak som är sååååå irriterande är en mamma som ALLTID måste kommentera hans vikt. Han är ju galet matglad och de i kombo med låg rörlighet gör ju sitt. Han är lite rund, men verkligen inget extremt. Särskilt inte sedan han började krypa. De hade kakor och Axel blir jätteglad när han ser dem. "klart duuuuu gillar kakor, iiiiinget annat skulle man kunna tro" och sådana liknande kommentarer. Med ett leende såklart, så att det är på skoj, så ingen ska bli sur!!!!

Meal- ja men då håller jag tummarna fram till nästa måndag då istället :). Nej förstår din tvekan inför två ägg igen. Hoppas allt vad jag kan att det tar sig denna gång så du ska slippa fundera på den saken. Ja man undrar ju hur hon tänker och då var vi ändå föräldralediga ihop (med några andra mammor från samma förskola) så hon vet ju om turerna (om än inte allt) med Axel och varför han kanske lägger på sig lite extra. Hennes lilla kille är supersmal, men inte skulle jag slänga ur mig ngt spydigt skämt om att han tydligen inte får mat att äta?!

Han kommer inte få ngn resurs på dagis som det ser ut nu. Han kryper nu och anses då "klara sig". Vår sjukgymnast ska dit och visa pedagogerna hur de ska träna med honom, men kommer antagligen inte komma ngn dit. Känns kluvet, men samtidigt säger dem att om det inte fungerar så får vi tänka om. Har ju hört hur himla svårt det är att få hjälp. Beroende på hur det går med pratet så ska kanske en logoped komma och träna med honom. Det känns lite både ock. Jag oroar mig för om han ska fortsätta skrika som han gör nu, för de kommer bli galna då och jag vill inte att han ska bli lämnad skrikandes för de inte orkar med honom . Samtidigt så såg jag ju hur kul han tyckte det var idag med en massa barn och saker att försöka klättra på, så tror det kommer göra honom gott. Maken säger ju hur kul han har på öppna förskolan också så han gillar ju när det händer saker. Känns himla skönt att det blir samma förskola som storebror för den vet vi är toppen och Alvin kan ha koll att alla är snälla med lillebror . Det har han själv sagt! Barngrupperna är åldershomogena där också, så alla i Axels blivande grupp är födda -11 vilket känns bra. Då är det inte en massa stora barn, när han redan ligger efter de andra.

Meal- Gud så bra och vilken skillnad mot här. Här ska det mkt till innan det erbjuds en resurs. Förskolan måste gå in och säga att det inte fungerar osv om det inte är uppenbart såklart att stöd behövs. Vår sjukgymnast "varnade" oss senast vi var där att hon inte trodde att Axel skulle få dit ngn sjukgymnast och därför ska hon dit och prata med personalen istället. Nu var det länge sedan vi var på habiliteringen och det är de som ansvarar för att skriva alla papper om ev resurser så vi får se, men räknar inte med det. Ja fungerar det inte kommer jag riva upp himmel och jord och se till att han får ngn. Han ska inte straffas för att han gjort fina framsteg så att han nu istället inte får den stöttning han ev behöver för att fortsätta utvecklas på bästa sätt!

Lollo - Stor kram till dig och tror nog alla här mer eller mindre kan känna igen sig i dina känslor. Ibland är allt bara skit helt enkelt och det är nog viktigt att tillåta sig att känna så. Man måste få vara arg, besviken, rädd, avundsjuk och hundra andra "felaktiga" känslor som dyker upp ibland. Betyder ju verkligen inte att vi älskar våra små mindre eller egentligen inte är glada för att andra har lyckan att ha "friska" barn, utan är väl mer en egen sorg som kommer fram i lite olika skepnader. Man ska inte tänka att man hela tiden och alltid ska vara så jävla (ursäkta) stark och duktig. Folk menar väl när de säger att man "måste vara stark för barnet/barnen", men det går inte hela tiden och de vet många gånger inte vad de pratar om. Tycker också att den negativen spiralen lätt snurrar på snabbare när det händer mkt saker. Man är glad att det utreds, händer något och går framåt, men samtidigt blir allt avvikande så tydligt också. Minns inte om du skrivit det innan, men går du och pratar med någon? Det hjälpte mig mycket att få prata med någon utomstående som inte försökte vara hejarklack, utan mer gav förslag på lösningar på hur jag skulle kunna hantera alla känslorna. Att inte få sova bidrar väldigt mkt till sämre välmående i stort helt klart. Bara ösa ur dig hur mkt du vill här .
 

BeautifulPink - Men vilket onödigt sätt att uttrycka sig på. Ibland undrar man verkligen hur en del fungerar. Det bästa är ju om man säger ifrån direkt eller iaf inte bryr sig och låter det rinna av, men lättare sagt än gjort jag vet. 

Det blir ju lätt fokus på det våra barn inte kan istället för tvärt om. Folk frågar ju på det sättet också när man pratar. "Vad är han efter med nu" istället för " vad kan han nu"?!

Ego - Idag hämtade jag storebror på förskolan. Brukar alltid vara maken annars eftersom han är hemma fl med Axel nu, men han mådde dåligt. Stod och tittade in på "knyttets gård" där Axel ska börja och oj vilken skillnad det är på dem barnen och Axel. Fick lite panik faktiskt och jag som sett fram emot förskolestart fick lite ångest "hur ska han hänga med här", Alla är födda -11, men de flesta tidigare på året så de är ju både lite äldre och mer motoriska och de röjde i full fart på gården. Klättrade, körde vagnar, sprang i full fart osv. Var som att de var tre år äldre kändes det som.

Meal - Lilla killen då . Hoppas verkligen att det ska vara över med dessa låsningar för honom snart. Det räcker gott och väl nu tycker jag. Kram

Johanna - Ja precis, de flesta menar nog inget illa, men sårar ju en del ändå många ggr. Ännu en påminnelse liksom.

BeautifulPink - ja hon låter verkligen inte som ngn trevlig typ. Verkar hon bra med barnen i övrigt iaf? 

Åh Meal vad ledsen jag blir för er skull. Usch allt med ivf är verkligen terror att gå igenom. Jäkla skit. En på mitt jobb brukar alltid säga att "man får aldrig mer än vad man orkar bära", men ibland undrar man ju verkligen över den här jäkla snedfördelningen som Gud/någon/universum sysslar med?! Håller tummarna för att ni hinner köra en omgång innan sommaren och även för ett bra första möte med ft imorgon.

Ego- I fre kom remissen för MR. Känner mig kluven. Maken tycker vi ska avboka och vänta. Axel har ju gjort framsteg sedan remissen skrevs. Då var han 8 mån och låg som ett spädbarn platt på rygg bara. Nu kan han ju sitta, krypa och resa sig mot möbler ( om än lite tungt). Gå med hjälp av att hålla i händerna. Vet inte... Borde kanske avvakta och se hur det går framöver? Även om de skulle hitta ngt avvikande nu så ändrar ju inte det direkt något ändå eller? Någon som har en tanke? Jag tänkte att jag skulle ringa och söka neurologen som skrev remissen och försöka få diskutera lite och se vad hon tycker.

Hoppas du mår lite bättre Lollo!

BeautifulPink - lilla killen då. Kan tänka mig det tar på krafterna att hänga med kompisarna. Tror det kommer bli lite likadant för Axel när han börjar. Vi funderar också hur mkt jag ska jobba osv för att få lagom dagar. Svårt pusslande.

Meal- ja remissen har ju legat vilande tills nu för att de ville att han skulle vara minst 18 mån när han gör MR. Allt syns ju inte då heller. Främst har jag för mig att det var för att kolla om han kan ha haft en hjärnblödning/stroke i magen/vid förlossningen. Nej det är ju det här med söva främst som man vill undvika om det inte anses helt nödvändigt såklart. Hoppas på att få prata med ngn. Om det inte finns ngn brådskande anledning som de kan ge väljer vi nog att avvakta kanske 6 mån till och ser då hur han ligger till. Det går ju sakta framåt (med allt utom skrikandet då).