Föräldrarna vägrar låta mig ta ett sabbatsår, snälla hjälp!

Jag tycker inte du ska fortsätta vidareutbilda dig om du inte vet vad du vill bli. Det är inget fel i att byta utbildning om den inte passar trots allt, men man ska nog komma ihåg att man får bara så många år av CSN-bidrag och lån. Lånen du tar är dessutom något som måste betala tillbakas så småningom.

Att ta ett sabbatsår är underbart ibland, det kan vara det som gör att du blir tillräckligt mogen i dig själv att klara studierna i början. Det är viktigt att ha motivationen där när man studerar, och ärligt talat så låter det inte som att du vara motiverad om du blir tvingad att plugga i "förtid". Sök jobb aktivt; skolor och förskolor brukar ha ett behov av timvikarier, så åk dit och presentera dig och be dom skriva upp dig på vikarie-listan!

Du har absolut ingenting att skämmas för, och dina föräldrar är löjliga om dom skäms över dig. Dom måste lära sig att du behöver hitta din egen väg i livet, och ett sabbatsår är ett år ledigt innan du vet vad du vill göra sedan och hitta dig själv. Du kommer, det är jag helt säker på, att plugga vidare efter ditt år. Skäms inte, gör det som är rätt för dig!

Jag kan säga att jag har nog lärt mig själv lite. Jag går själv ut gymnasiet nu, men har gott om erfarenheter som stödjer det jag säger, om man säger så.

Min pappa pluggade till ingenjör, hade bra betyg och "driftig". Mina två äldre systrar har i princip alltid gjort allting rätt och jobbat hårt och alltid varit friska, bra betyg etc. Jag, däremot, har haft medelmåttiga betyg, ofta sjuk och mycket läkarbesök, ganska lat även om även jag har sommarjobbat och så. Åkte även hem tidigare från mitt utbytesår i USA (en månad tidigt) pga stora problem med familjen jag bodde i.

Jag har med andra ord aldrig riktigt levt upp till min pappas förväntningar och förhoppningar, och absolut inte varit den lätta dottern, men han har accepterat det. Det tog ett tag, men det är okay. Jag har varit duktig på att sätta mig på tvären när han, eller något, försökt bestämma saker jag inte vill. Men som sagt, pappa har sänkt sina krav lite grann, och nu går allt som på smort. För mig har det varit viktigt att följa mitt hjärta, för ingen vet vad som är bäst för mig bättre än jag själv. Mitt liv, mitt val.

Ibland är det vårt jobb att uppfostra våra föräldrar ;)

Tänk att det fortfarande finns föräldrar som bor kvar i stenåldern... Eller den amerikanska södern kanske xD
Nej, men förlåt. Det är galet att dina föräldrar inte kan lyssna på vad du säger utan att du är "uppkäftig och respektlös" i deras ögon. Ärligt talat verkar deras uppfostringsmetoder vara väldigt konstiga. Jag hade blivit galen av att bli så kontrollerad.

Det jag undrar är hur är din moster nu? Skulle du kunna prata med henne utan att hon "skvallrar" till dina föräldrar? Hon kanske kan ge dig lite råd?

Du säger att ni hade ett stort bråk igår, vad hände? Vad sa dom denna gången?
Hur känner du nu för vad dom säger? Tror du att de kommer få sin vilja eller orkar du ta striden i slutändan?