• Anonym (jag)

    Surrogat-tanke runt det-eller är i processen!

    Har inte läst hela tråden men jag har ett par saker jag har funderat på kring frågan. Det är nämligen så att en bekant till mig inte kan få barn medan jag har haft väldigt lätt för det så i mina ensamma stunder har jag tänkt hur det skulle vara att kunna få hjälpa dom. Men jag har kommit fram till att jag aldrig skulle kunna gör det och det är pga barnet. Jag tror nog att jag skulle klara mig från att se barnet som mitt och därmed inte ha några problem med att lämna bort det (okej lite överdrivet kanske, klart det skulle kännas men ni förstår vad jag menar. ) Men det lilla barnet vet ju inte allt bakomliggande så även om jag är säker på att de andra föräldrarna skulle älska barnet skulle jag iaf inte kunna genomföra det för för barnets skull skulle det vara det största svek jag kan föreställa mig. Att vid så späd ålder tvingas ifrån den enda människa man känner... nej, jag skulle inte kunna. Visst går adopterade barn igenom samma separation men att med berått mod planera för och utsätta det lilla barnet för det känns för grymt för mig...

    Jag förstår att ni som önskar surrogatmammor till era barn vill dem deras bästa och kommer älska dem över allt annat men för mig känns det fel. Hoppas jag inte trampade på för många tår Solig

  • Anonym (jag)
    Anonym (Surrogat) skrev 2013-03-27 21:29:32 följande:
    Surrogatmamma kanske är vår enda chans till ett biologiskt barn, det känns som många tycker det är fel men varför ska vi får försaka det som många kan hur enkelt som helst! Ingen tvingar dessa kvinnor att bära våra barn utan de gör det av egen fri vilja!
    Men barnet då?
    När bäbisen föds känner den ju bara sin surrogatmamma. Är det bara jag som tycker det är elakt att lämna bort den till "främlingar". Jag vet att ni älskar barnet och även är dess biologiska föräldrar men barnet vet ju inte det... Det känner bara sin mammas röst, lukt, smak osv och ni som surrogatföräldrar är därför främlingar hur hemskt det än låter
  • Anonym (jag)
    Anonym (Surrogat) skrev 2013-03-28 14:18:05 följande:
    Ett nyfött barn vet inget annat, det kommer ju bli vårt direkt efter förlossningen och det är vårt biologiskt. Tänk då alla adoptiv barn som är 1,5år när de kommer till Sverige och då har de ju gått igenom ännu mer. Tycker du resonerar mycket konstigt, men har man inte gått igenom barnlöshet själv så vet man inte vad man pratar om.
    Du har så rätt i att ingen av oss kan förstå vad den andra pratar om!
    Att barnet inte vet något innan det föds är ren och skär bullshit (ursäkta mina hård ord) för när barnet ligger i magen är det fullt medvetet om vad som händer utanför. Bebisar vaknar till och börjar sprattla när de hör rösten på föräldrarna eller syskon och även alldeles nyfödda barn tyr sig till den person som burit på dom eftersom dom känner igen lukten. Visst är det möjligt att skapa den kontakten med barnet hos en surrogatmamma (papporna kan juFlört) men den kontakten kan aldrig bli lika stark från barnets sida som till "mamman" och jag har svårt att tro att surrogatmamman skulle vilja ha främmande människor runt sig så ofta som krävs för att skapa den kontakten. Sen är jag naturligtvis fullt medveten om att adoptivbarn har gått igenom fler och säkert mycket värre saker och jag tycker också därför att det är dom man borde ta till sig och älska om man inte kan få egna barn. De bortadopterade barnen kommer ju alltid vara bortlämnade och bortvalda och då tycker jag att det är bättre att adoptera och därmed kanske "rädda" ett barn än att utsätta ytterligare en bäbis för samma separation "bara för att man vill det".

    Jag tvivlar absolut inte på er känslor som föräldrar och det är klart att barnet kommer börja älska er också (precis som adoptivbarn gör) men ur barnets perspektiv tycker jag att det är en självisk handling.
  • Anonym (jag)
    Anonym (Surrogat) skrev 2013-03-30 00:46:42 följande:
    Åsikter är olika, jag är glad att du slipper sånt för du verkar inte ha sunt förnuft eller någon utbildning hur barn faktiskt fungerar. Man räddar inte ett barn om man adopterar, man adopterar för att ge barnet en familj och det är en väsentlig skillnad.
    Jag är också glad att jag slipper barnlöshet, speciellt med tanke på den bitterhet som verkar följa med i nästan alla fall!
    Sen är jag både universitetsutbildad och utrustad med sunt förnuft samt att jag har två barn så där har du fel i allt. Antingen väljer du att missförstå mig eller så är du förblindad av din egna sorg för att kunna se saken ur något annat perspektiv än ditt, oavsett vilket så beklagar jag och hoppas att din situation löser sig på något sätt. "Rädda" (observera citationstecknen!) innebär att rädda ett barn ur föräldralöshet, dvs till en adoptivfamilj, inte helt olikt det du själv skriver i ditt inlägg. Vad trodde du jag menade?
  • Anonym (jag)
    Anonym skrev 2013-04-11 21:11:06 följande:

    Det må så vara att du tycker att ”Jag tvivlar absolut inte på er känslor som föräldrar och det är klart att barnet kommer börja älska er också (precis som adoptivbarn gör) men ur barnets perspektiv tycker jag att det är en självisk handling.” men jag tror ändå att barn som blir till via surrogatmamma hellre väljer livet än döden.


    Om man utgår från din tankevärld skulle ett adopterat barn eller barn via surrogatmamma aldrig kunna knyta an till de föräldrar som det växer upp hos.


    Sedan kanske man bör komma ihåg att Rädda barnen är emot internationella adoptioner, så jag vet inte om det är en sådan snäll handling att flytta ett barn från sin egen kultur och religion för att man själv vill uppleva föräldraskapet. Är det inte då bättre att satsa på preventivmedel och hjälp för ensamstående (ofta unga och fattiga) mammor så att de kan behålla sitt barn?


    Så varför fördöma andras väg att försöka bli föräldrar. Varför inte bara stötta och hjälpa varandra. En gång kan det vara du som står där och behöver hjälp med något.


    Min poäng är att adoptivbarnen redan är födda, många gånger till en hopplös framtid som varken erbjuder familj eller utbildning. Jag tycker att det är bättre att ta hand om de barnen som "redan finns" om man inte kan få egna än att "tillverka nya" (jag menar inte att låta så hård men kommer inte på något bättre ord). Sen tror jag visst att surrogat och adoptivbarn kan knyta an till sina nya föräldrar så där måste du ha missuppfattat mig. Däremot menar jag att initialt så kommer det vara en smärtsam separationsprocess när de skiljs från den mor som föder dem.
    Att satsa på hjälp för mammorna, menar du mammorna i u-länder då? För det tror jag inte är praktiskt möjligt hur mycket vi än skulle vilja någon av oss.
  • Anonym (jag)
    Två döttrar och en son skrev 2013-04-12 18:31:42 följande:


    Jag har anmält dina inlägg för att du för en etisk diskussion som inte hör hemma i känsliga rummet.
    Så vad ska man diskutera i känsliga rummet om inte känsliga frågor då menar du? Men varsågod och anmäl mig! Jag anser bara att jag har framfört min tankar kring frågan, precis det TS efterfrågar i trådstarten Solig
  • Anonym (jag)

    och rubriken: Surrogat-tanke runt det-eller är i processen!

    Jag tolkade det som att alla tankar (oavsett om man var i processen eller ej) var välkomna.

Svar på tråden Surrogat-tanke runt det-eller är i processen!