Anonym (förvirrad) skrev 2013-05-18 11:30:00 följande:
jag har gjort något liknande. har varit tillsammans med min kille i lite mer än ett år, men det har gått väldigt mycket upp och ner. sexlivet har varit ett stort problem. sex är en viktigt del av ett förhållande för mig, men för honom var det aldrig riktigt prioriterat.
tidigare i vår var jag på semester några dagar i finland (därfirån jag är) och träffade mitt ex. (eller ex är nog en överdrift. vi hade nån grej i nån månad hösten 2011). vi är vänner nu för tiden och han visste om att jag och min pojkvän hade det jobbigt. en kväll hade vi druckit lite, men jag var fortfarande klar i huvet. vi hade sex lite för gamla tiders skull och det kändes så rätt när det hände. jag åkte tillbaka till sverige sen och i förrgår fick jag veta att jag är gravid i ca. 5 veckor. jag är säker på att mitt ex är pappan eftersom vi hade oskyddat och jag och min pojkvän i princip inte alls hade sex. jag säger "hade" eftersom jag igår gjorde slut med honom. jag har inte berättat om otroheten eller graviditeten. jag skäms så oerhört för det jag gjort. det var inte rätt nånstans.
jag har pratat med mitt ex, som tycker vi har varann bra där vi har varandra. jag håller med om det. han säger att han är redo för att skaffa barn (han är 7 år äldre än jag), men att han inte vill att det ska ske så här. han vill nog att jag gör abort. jag har länge velat ha barn och blev lycklig när jag såg att det var plus, men nu är jag mer osäker med tanke på exets reaktion. jag medger att det är en väldigt knepig situation. jag bor i sverige och han bor i finland. både jag och han är chockade och jag har sagt att jag behöver lite tid på mig att fundera över hur jag ska göra.
det har varit två hemskt omtumlande dagar. jag är så kluven just nu och vet inte vad jag ska ta mig till. för övrigt är jag snart 22 år och mitt ex är 29. finns det nån som har några visa ord? jag vet varken ut eller in längre.
Önskar dig all lycka till, det var ju inte den bästa starten med strul m två olika män.
Men barnet är redan till nu och du är ju ung men i din starkaste ålder för att föda och ta hand om barn. Skulle vilja råda dig till att planera för dig och ditt barn först och främst.
Det verkar ju inte vara så mycket att tänka på att satsa på killen du gjort slut med, när det redan varit problem innan så ser läget inte bra ut med din graviditet som han alltså inte är delaktig i.
Är din ex någon du kan tänka dig vara gift med? Och han med dig?
Om inte så skulle det nog vara bäst att planera ett boende för dig och barnet där du trivs och känner dig trygg. Har du några släktingar och vänner i din närhet som kan vara stödjande nu när du får barn?
Jag skulle personligen aldrig vilja råda någon till abort. Vad man än pratar om "kvinnans frihet" så är det ju faktiskt att ta livet av en liten människovarelse som ligger och växer och som har en bestämd personlig uppsättning gener redan nu, en pojke eller flicka som i sin tur har ett liv att leva om man inte tar hans eller hennes liv. Det är många tjejer -kvinnor som säger att det inte var nån frihet att göra abort utan mest av tvång plus att de ångrar sig otroligt mycket efteråt, aldrig kan sluta tänka på barnet som de liksom kände sig stressade att ta bort så de aldrig tänkte igenom vad de gjorde.
Så man ska ge sig tid att tänka, fundera och bli varse om sina egna känslor. Om man helt skulle strunta i vad andra folk i ens omgivning tycker, hur skulle man vilja göra då till exempel? Vad finns i ens eget hjärta? Kan man se ett år framåt, se två år framåt (åren går jättefort!) tio år framåt, 20-25 år framåt när barnet är vuxet och kanske får egna barn?
Kommer man att känna sig avundsjuk om man går omkring med sin lilla pojkbaby eller flickbaby och ser en jämnårig som är på väg på krogen, eller ut på långresa till Indien eller så utan att behöva tänka på något barn att ta hand om?
Eller kan det komma hugg av saknad och avund om man "avslutat graviditeten" ( tagit bort livet på sitt ofödda barn) och ser en mamma som går och pratar med sitt lilla barn i samma ålder som ens eget skulle ha varit om det fått leva och födas? Kommer man att fundera mycket på hur han eller hon skulle sett ut och varit för personlighet eller känns det viktigare att satsa på sig själv och sin karriär eller vad nu som man vill satsa på.
Jag skulle aldrig gjort abort själv, har ju väninnor som gjort det och vet hur otroligt knäckande det varit för dem. Men andra kan ju tänka sig att göra abort utan att ens tänka på vad det var efteråt, det är nästan som att de skulle ha vart in på sjukhuset för en rutinkoll och de går vidare utan att fundera och då ångrar de sig ju inte heller, eftersom de bestämt sig för att det aldrig handlade om ett barn utan bara en cellklump eller en degbit eller så.
Jag ser varje foster/ofött barn som en unik person och en dyrbar människa och därför är det väldigt starkt och brutalt ingrepp att klippa av livet. Även om de är i första fasen, för där har vi alla ju varit och vi fick leva!! Vi är tacksamma för att vi fått livets gåva, även om det inte alltid är lätt att leva så är det ju också alldeles underbart emellanåt och man vill ha sitt liv!
Andra får ha sin åsikt och varje gravid kvinna får göra sitt val. Men man ska leva med konsekvenserna efteråt och det handlar om liv och död, kanske är det ens framtidsplaner som får dö eller kanske fostret/barnet kanske får dö, kanske man ändra planer och låta ny planering leva och även låta sitt barn leva och födas. Sedan finns ju alltid alternativet att föda barnet och låta något barnlöst par som längtar få adoptera bli barnets föräldrar. Kanske svårt för de flesta eftersom man normalt blir mer och mer nyfiken på den nya människan när man börjar känna små kickar i magen och senare hur han/hon sparkar och rullar runt. De flesta kvinnor har nog ett jättestarkt band och kärlek till sitt barn när det blivit mer verkligt och då kan man ha svårt att lämna bort det. Kanske man ändå känner att man är och vill fortsätta vara sitt barns egen mamma?
