Livet raserat av det dummaste jag gjort

jag har gjort något liknande. har varit tillsammans med min kille i lite mer än ett år, men det har gått väldigt mycket upp och ner. sexlivet har varit ett stort problem. sex är en viktigt del av ett förhållande för mig, men för honom var det aldrig riktigt prioriterat. 

tidigare i vår var jag på semester några dagar i finland (därfirån jag är) och träffade mitt ex. (eller ex är nog en överdrift. vi hade nån grej i nån månad hösten 2011). vi är vänner nu för tiden och han visste om att jag och min pojkvän hade det jobbigt. en kväll hade vi druckit lite, men jag var fortfarande klar i huvet. vi hade sex lite för gamla tiders skull och det kändes så rätt när det hände. jag åkte tillbaka till sverige sen och i förrgår fick jag veta att jag är gravid i ca. 5 veckor. jag är säker på att mitt ex är pappan eftersom vi hade oskyddat och jag och min pojkvän i princip inte alls hade sex. jag säger "hade" eftersom jag igår gjorde slut med honom. jag har inte berättat om otroheten eller graviditeten. jag skäms så oerhört för det jag gjort. det var inte rätt nånstans.

jag har pratat med mitt ex, som tycker vi har varann bra där vi har varandra. jag håller med om det. han säger att han är redo för att skaffa barn (han är 7 år äldre än jag), men att han inte vill att det ska ske så här. han vill nog att jag gör abort. jag har länge velat ha barn och blev lycklig när jag såg att det var plus, men nu är jag mer osäker med tanke på exets reaktion. jag medger att det är en väldigt knepig situation. jag bor i sverige och han bor i finland. både jag och han är chockade och jag har sagt att jag behöver lite tid på mig att fundera över hur jag ska göra.

det har varit två hemskt omtumlande dagar. jag är så kluven just nu och vet inte vad jag ska ta mig till. för övrigt är jag snart 22 år och mitt ex är 29. finns det nån som har några visa ord? jag vet varken ut eller in längre.

 

twinisar, jag har också gått ner en massa i vikt. rätt mystiskt, men jag klagar inte. jag äter i alla fall så gott jag kan, men min ångest gör att jag tappar matlusten. jag är i alla fall väldigt glad att jag vet att det är finlandskillen som är pappan och inte min förra kille som jag gjorde slut med i förrgår. han berättade att han drömt att han hade fått barn och att han sen mådde så illa pga det att han var tvungen spy när han vaknade. förstår att det måste ha varit väldigt jobbigt att inte veta vem som var pappan i början!

anonym (hjälpt), tack så hemskt mycket! det känns så bra att veta att nån står på min sida, fastän starten blev väldigt knäpp. pappan är en bra vän och vi kom båda överens om att inte fortsätta vara tillsammans, men ändå förbli vänner. varken han eller jag vill gifta oss med varandra, men vi kommer överens och vi brukar hänga med varandra som kompisar när jag är och hälsar på i finland (blev ju lite mer än kompishäng sist dock..). men han är nu säker på att han inte vill ha barn med mig och läget är väldigt spänt mellan oss för tillfället.

om jag väljer att behålla så är just det här med boendet ett problem. just nu bor jag i ett kollektiv med fyra andra personer och ingen av dem har barn. musik spelas högt från alla rum och folk är duktiga på att festa. får jag barn, så är det väldigt troligt att jag kommer bli tvungen flytta, men bostadsbristen i stockholm är ju brutal. stockholm är dock mitt hem nu och jag känner inte för att flytta tillbaka till den lilla stad i finland jag kommer ifrån. ja har dessutom sagt upp kontakten med min s.k. mor rätt nyligen, så jag känner inte för att bo hos henne heller och jag förväntar mig inget stöd av den människan. här i stockholm har jag, familjemässigt, en halvstorebror och hans fru som fick sitt första barn för snart ett år sen. jag älskar den ungen och fick t.o.m. bli gudmor trots att min bror har en helsyster. känns bra att han valde mig i första hand. jag har rätt mycket vänner här och jag är rätt säker på att de skulle stödja mig. ingen av dem har barn dock, så det skulle kännas som en lättnad att träffa andra ensamma föräldrar. det kan ju inte vara så svårt i en storstad som stockholm tänker jag.
precis som du säger, så känns abort lite som ett alternativ jag blir tvingad till. det är ju slutligen min kropp och mitt beslut som borde stå primärt. tack för alla råd. 

 

hej! inte skrivit här på ett tag. hela juni var väldigt omtumlande och det slutade med att jag gjorde abort. jag trodde att det var rätt beslut, men insåg bara nån dag efteråt att det var det mest felaktiga beslut jag nånsin tagit. jag har sörjt och sörjer fortfarande när jag påminns om det. men jag har accepterat att jag gjort ett misstag och ser det som en lärdom. jag kommer aldrig mer göra abort oavsett vem som är pappan! aldrig nånsin igen. det vet jag nu.