Tidig vattenavgång

Vill börja med att beklaga din sorg. Jag va med om något liknande för 4 veckor sedan. Min son föddes pga av tidigt vattenavgång. Vi hade varit inne på Ultraljud veckan innan i v20, då såg allting fint ut och han sprattlade runder där inne och levde loppan. En vecka senare började jag få täta sammandragningar och åker in till förlossningen. Där gör dem ett ultraljud på min livmodertapp som visar att den är normal och stängd. Vi får åka hem med bricanyl tabletter som ska göra att sammandragningarna avtar. 

Jag gick en hel dag hemma.. sen på natten gick mitt vatten. Vi fick åka i illfart till sjukhuset där man konstaterar att jag börjat och öppna mig men att vår lilla pojke fortfarande lever. Han är då i v21+0. Man sätter inte in några mediciner till honom eftersom dem har en gräns som går i v23. Dem tar prover på mig, som inte visar någon tecken på infektion. Men dem sätter ändå in antibiotika och jag får bricanyl sprutor i benet för att "ge det hela en chans".. men efter 12 timmar så föds den finaste lilla killen i världen. Han dog i samma sekund som dem klippte navelsträngen. Vi ska tillbaka till sjukhuset om 2 veckor för provsvar på moderkakan och lite andra odlingar som dem tagit. Men läkarna sa att chansen för att vi ska få reda på vad som va felet är väldigt liten. 

Jag har också börjat och tänka på hur nästa graviditet kommer kännas.. än vet jag inte om jag är helt redo för att bli gravid igen. Vissa dagar tänker jag mer på det och andra mindre. Men jag känner att min kropp bokstavligt talat skriker efter att bli gravid just nu.. men mitt sinne går mot motsatt håll. Tror nog att jag kommer vilja sörja först innan vi försöker. För jag tror verkligen att skulle jag bli gravid just nu så vet jag inte hur mycket jag kommer uppskatta graviditeten. Jag är i alla fall helt säker på att jag kommer vara rent och sagt livrädd för att detta ska upprepa sig. Jag vet ju att man har en 10 % högre chans att föda förtidigt om man redan har gjort det en gång.. speciellt om man är först föderska. Men det är nog något som jag ändå är ganska beredd på..

Kommer ni försöka snabbt igen? Eller hur har ni tänkt? 

Vår läkare sa också att vi kunde försöka så fort avslagen avtagit, eller hon sa rättare sagt att "Det är bara din kropp som kan tala om när den är redo igen". Tyckte det va ett ganska bra svar. För det kvittar ju egentligen om vi börjar försöka om typ 1 månad.. eller imorgon.. för i slutändan så är det ju  bara våra kroppar som kan avgöra när dem är redo för en ny graviditet. Men för min del är det nog beslutet om när jag själv är redo för att bli gravid igen.. jag kan verkligen inte bestämma mig. Tror nog att jag kommer vilja sörja ett tag till innan vi börjar försöka. 

Vi kommer ju även att genomgå en urnsättning, Eftersom vår lille kille va 21 veckor gammal så räknas han som människa och ska alltså begravas. Känns otroligt tungt! Känns tungt att veta att vår lille kille kommer vara i närheten av oss, men inte så nära som man vill. Att man aldrig kommer få se honom växa upp gör så ont i mig så att jag håller på och gå i sönder.

Nä, jag hade inga blödningar.. det enda jag hade va väldigt ont i ryggen. Speciellt den sista veckan innan vår lille gosse föddes. Men det har jag ju förstått nu att det måste varit förvärkar och att han låg så långt ner i livmodern redan. Han låg lixom och tryckte på i korsryggen. 

Usch ja, alla dem där frågorna.. jag har också ett jobb där man träffar mycket folk. Något jag däremot har uppskattat riktigt mycket är dem människorna som har kommit fram och gett mig en kram och sagt att dem tänker på oss, och sen stått och pratat en liten stund, kanske låtit mig berätta lite. Det har känts så otroligt fint. Man behöver verkligen inte säga så mycket mer. Sen finns där ju dem som har kommit fram och börjat och prata om deras egna upplevelser.. kanske t o m sagt något klumpigt som; Hade han någon defekt? Det gör lite ont i mig när folk säger så.. för där va ju inget fel på vår lille kille. Han va den mest perfekta lilla skapelsen som finns!

Jag har också varit  med om att en person har kommit fram och grattat mig till graviditeten.. fick också berätta för henne, och hon blev helt förtvivlad. Jag fick nästan trösta henne. Men jag blev absolut inte arg på  henne eller något sånt.. hon kunde ju inte veta. Men det är otroligt jobbigt. Jag va ju ändå i 6:e månaden och det syntes väldigt mycket. Hade fått en rejäl mage vid det laget.  

Vad har läkarna sagt till er? Vad tog dem för prover och så? Har dem egentligen sagt något varför du fick tidig vattenavgång? För ditt låter ju väldigt likt det jag va med om.