Ville inte ha barn, gjorde abort och ångrar mig nu!

Vet inte var jag ska börja... Jag har ett stabilt förhållande med en man jag älskar och är 30 år. Min sambo har två stora tonårskillar, men jag har inga egna barn. Jag har inte någonsin känt en Längtan efter barn, alltid sagt att det inte är något för mig och gillar inte ens barn direkt... Mitt liv är mitt jobb och min tid med min man, och för mig har det varit allt. Inte en gång har jag ens tänkt tanken att jag vill ha familj, mer än möjligtvis en hund till :) men för ett tag sedan hände det, jag blev gravid och fick reda på detta i vecka 7+3. Vi fick panik, då vårt företag svajjar och den ekonomiska framtiden är oviss... Dessutom, jag ville ju inte bli gravid! Min man är underbar och vill gärna ha ett barn med mig, trots att han är klar med småbarnstiden, och tillsammans satt vi åtskilliga kvällar och diskuterade. Allting landade på praktisk nivå, och beslutet att göra abort gjordes av oss båda. Men Något hade hänt, jag började vänja mig vid lilla pyret, som nu var i v 12 och jag trivdes bra med lite ordning i livet i form av att jag faktisk åt mellan arbetspassen, drack inget vin, inga cigg... Jag ställde automatiskt in mig på att ta hand om mitt barn. Men dagen kom för aborten och det var sista dagen jag kunde göra kirurgisk ( vägrade medicinsk) så en timme för sent efter mycket om och men och en sista diskussiob Med min man, svalde jag cytotec tablettena jag fått med hem. Först spottade jag ut dem av en ren reflexmen sen svalde jag dem när min man gick ut ur rummet. Jag klarade inte av att han skulle se när jag tog livet av vårt barn. Sen blev det op, och nu två dagar efter är jag hemma igen och allt är som vanligt igen. Men samtidigt ingenting likt vad det var... Mitt hjärta gråter och jag saknar tiden som gravid. Men jag vill/ ville ju inte ha barn???! Hur kan jag känna så här samtidigt som jag inte känner att jag vill bli mamma? Någon annan som känt lika dant? ... Sorry att det är lite snurrigt inlägg, men som ni ser är jag inte riktigt vid Mina sinnes fulla bruk just nu :) brukar annars vara en ganska klok och förståndig tjej, men just nu är jag mest villrådig och ledsen. Tror ni att det verkligen är en önskan om barn jag känner eller är det bara helt vanlig mänsklig sorg som kommer efter varje abort?