Ville inte ha barn, gjorde abort och ångrar mig nu!

Det är inte lätt att veta vad som är vad just nu. Det enda du kan hålla fast vid är att du gjorde det som kändes rätt och att du inte gjorde något förhastat utan verkligen funderade igenom allt tillsammans med din man. Prata och gråt och försök göra också andra saker, framför allt sånt som kan vara läkande, tex promenera i naturen eller vad du nu mår bra av. Det har bara gått två dagar, så det är inte konstigt att det känns förvirrat nu. *kram*

kanske det beror på hormonerna i kroppen oxå

TS, jag har aldrig tyckt om barn, och jag var inte alls övertygad om att jag någonsin skulle vilja skaffa barn heller. Många, tom de flesta, av mina vänner har redan barn, men det har inte lockat mig alls. Sedan blev jag oplanerat gravid och gjorde en abort utan minsta fundering. Att bli mamma fanns inte på kartan.

Det var EFTER aborten som det hände något, precis som någon planterat en känsla i min kropp. Plötsligt började jag fundera på hur livet kunde ha varit med barn, och jag började också längta - mycket. Nu är jag gravid i v 34, och har inte långt kvar till bebis kommer. Det här är det största jag har varit med om, och ännu är man inte i mål. Trodde aldrig att jag skulle kunna bli en sådan där fluffig-gos-mys-mamma, då jag brukar höra att jag är mer man än kvinna (präglad av stallmiljö och bara bröder) ;)

Det är mycket möjligt att du kommer tänka om nu, det gjorde jag, och jag har hört om fler kvinnor som upplevt samma sak efter en abort. Din abort är gjord, så är det. Men det betyder inte att du inte kan skaffa barn nu eller snart ändå. Eller senare. Det finns en mening med allt här i livet, det är jag övertygad om! Det var inte din tur just nu, kanske är det din tur nästa gång, kanske inte alls. Ibland måste vi uppleva saker för att lära oss...

Lycka till!

Jag gjorde abort fullkomligt övertygad om att jag inte ville ha barn, det fanns inga tvivel från min sida om att jag skulle göra abort men efteråt blev det väldigt tufft sen. Jag ångrade mig massor och hade väldiga svårigheter att ta mig ur det. 
Har du någon att prata med? Jag tror det underlättar om man tar tag i det så fort som möjligt, jag gjorde inte det men det borde jag nog ha gjort för det blev inte lättare med tiden :/

Jag har gjort abort, som denna tiden känns rätt. Min exman ville inte ha, för att hade en dotter. Han sa, att vi ska skaffa när dottern blir 3-4 år. Då sa, ok då blir det abort. Efter tre år började jag fråga honom, att skaffa andra barnet. Han ville vänta, men det visade att han ville inte ha andra barnet. Efter ca tre år aborten började jag ångra mig, att gjorde abort, och mådde dåligt. Varje år, när vår andra skulle fyllt år , jag tänker på det och gråter. Jag kommer aldrig över det att gjorde abort. Vi skilde sig för 3 år sen...Men hoppas att det går bättre för dig.

Jag kände mig inte alls redo för barn men min man ville så gärna och tiden började ju gå - jag fyllde 36. Så jag sa okeeeeej då! och på andra försöket tog det sig. Nu blev det ett missfall och jag grät så jag skrek när jag fick provsvaren som visade sjunkande hormonhalt. Efter det var det som om min kropp hade bestämt sig: nu ville den att jag skulle bli gravid och få barn. Tick tack, den biologiska klockan hade satts igång. 

Det gick ett tag och ytterligare ett missfall var ett faktum. Sedan följde utredningar och spermaprov som tyvärr visade att makens simmare inte alls var i form, så vi tog nästa steg och det blev inseminationer (3 st) som inte tog sig och slutligen IVF med ICSI. Det andra IVF-försöket lyckades - jag är i v 20 och superlycklig över det. 

För mig har det haft absolut noll med logik att göra, när min kropp laddades med gravidhormoner första gången så var det som att den satte helt nya fokus. Till och med så att mina bröst växte och min sexlust ökade - även när jag inte var gravid.

Du kanske ändrar dig och vill ha barn i alla fall. När kroppen vill något står man rätt maktlös.  

Även om jag visste att det med tanke på omständigheterna var rätt beslut så kände jag efteråt att det var fel beslut (även när jag tog den där tabletten). Jag behövde några månader på mig att sörja. Grät alldeles för ofta och hade svårt att gå vidare. Kunde inte riktigt förstå vad jag gjort, att jag tagit bort ett barn som jag på något sätt ändå ville ha. Men det har definitivt blivit lättare med tiden, jag gråter inte längre..även om jag tänker på det ibland . Men det känns lite som om det enda som kan göra det bra igen är att skaffa ett barn. 

Känner att det här inte blev så peppande på något sätt, men jag kan ju inte hitta på saker heller. Jag tycker att du ska ge dig själv tid att sörja. Försök fokusera på det som du tycker om i livet. Om du fortfarande känner som du gör efter att en längre tid har gått, så kanske det är rätt att skaffa ett barn tillsammans? Jag hoppas iaf att det känns bättre för dig snart!  

Det är väldigt vanligt att känna ånger fast man inte ville ha barn. Går man igenom något traumatiskt så kan det bli ett bakslag där man känner att man gjorde fel trots att det egentligen handlar om något helt annat. Ingen sa att abort var lätt, men ingen sa heller att man kunde känna ånger för något som var enhälligt.