Loriyana skrev 2013-12-22 08:25:15 följande:
När fri abort infördes var meningen att det skulle vara en rättighet för KVINNOR och INTE för män. Det var meningen att KVINNOR som absolut inte ville ha barn eller som levde i destruktiva förhållande skulle ha ett alternativ. Tråkigt nog har abort, liksom det mesta annat, blivit ännu ett verktyg för män att kontrollera oss kvinnor. Vi har lärt männen att de inte längre behöver ta ansvar, eftersom de alltid kan "tvinga" kvinnan till abort om hon skulle bli gravid. Iställt för tacksamma kvinnor så har vi nu ett STORT antal kvinnor som gråter över barnen de kännt sig tvungna att abortera för att männen inte gett dem det stöd och den hjälp de behöver och förtjänar.
Jag tycker det är himla trist.
Men menar du på riktigt att det är ett sätt att
kontrollera oss? Herregud, skulle jag bli gravid nu och känna mig tvungen att bli förälder för att min partner bestämde det (eftersom det på något sätt skulle vara hans rättighet och inte min) skulle jag prova allt (i desperation) för att få honom att ändra sig (jag skulle t.o.m. mordhota honom). Inte för att det är jobbigt att bära på ett barn, inte för att jag vill bevisa att jag bestämmer över min livmoder, utan för att jag vill bestämma över mitt fortsatta liv, som jag helst vill ha barnlöst i några år till. Det handlar inte om vems kropp det är (!!!), folk gör värre och mer regelbundna ingrepp på sig själva nuförtiden (jag har sett många patienter och ingrepp på den skönhetskliniken som jag besöker då och då). Det handlar om
två människors
liv och
drömmar, om de planer som man har haft för sitt liv, kanske sedan man var barn, en drömbild av sitt liv som ingen har rätt att ta ifrån en! Ingen har mer rättighet än den andra i ett sådant läge. Om barnet inte är planerat, inte har varit en dröm för de närmaste åren, så kan inte en av partnerna bara krossa livsplanerna bara för att den får biologiska hormonsvängningar. Det är trist att graviditeter anses helt och hållet vara i kvinnans makt bara för att hon råkar vara den som bär på barnet i 9 månader (för att sedan dela 18 år av ansvar med mannen). Båda är med om att slarva eller drabbas av extrem otur, men endast en ska få bestämma? Märkligt.
Jag personligen har respekt för min älskade partners planer, jag
vill att han ska hinna göra allt det han har drömt om och jobbar på innan vi blir med barn, och han känner precis samma gentemot mig. Jag skulle aldrig använda min-kropp-jag-bestämmer makten mot en person vars drömmar jag snarare vill kunna uppfylla än förstöra. Hur kan ett såpass litet ingrepp, som utan komplikationer kan genomföras under de första 10 veckorna, som resulterar i en mens-liknande blödning, där det lilla embryot är så pass litet (mindre än ett riskorn) att det inte ens kan urskilja i blödningen, få oss kvinnor att envist vända upp och ner på allas liv och riskera att embryot blir utan en tillgänglig och engagerad pappa när det väl blir ett barn? Något mer egoistiskt än detta kan jag faktiskt inte tänka mig.
