Hej igen!
Nu ska jag försöka mig på att minnas hur min lilla var runt 9 månader. Måste nog gå tillbaka ännu längre tiden för att du skall få hela bilden.
Jag började noja över min lillas ögonkontakt redan när hon var pytteliten. Hon började ge svarsleenden runt 5 veckor men jag upplevde från början att ögonkontakten var flyktig och sparsam. Detta kastade in mig i en ond spiral av googlande och jag oroade mig dygnet runt att något var fel så pass att jag knappt kunde njuta av att ha blivit mamma till en fantastisk liten flicka. Min lilla hade aldrig ögonkontakt under amningen, då blundade hon alltid eller tittade rakt in i bröstet. Hon visade mycket tidigt att hon var reserverad inför främlingar och log nästan aldrig mot någon hon inte kände.Det hände ofta att hon började gråta när någon tittade på henne eller kom fram och började prata.
Nu minns jag inte exakt vid vilken ålder allt hände men på ett ungefär. Vid 8-9 månader var det svårt att få ögonkontakt på nära håll med min lilla. På längre håll, om hon tex satt på golvet och jag satt en bit ifrån så upplevde jag att det funkade bättre.
Jag hamnade i en situation där jag "testade" min lillas färdigheter varje dag (jag skäms över det och önskar ingen annan detta), som tex att jag pekade på saker för att se om hon följde min pekning. Vid 8-9 månader märkte jag hon förstod en hel del, tex var är pappa, var är bollen, dockan osv och det lugnade mig lite.Vid 10 månader började hon peka, klappa händer och vinka och det lugnade mig en hel del. Runt 11 månader började min flicka säga sina första ord och sedan gick språket ganska snabbt. vid 14-15 månader hade hon ca 50-75 ord som hon använde aktivt och här någonstans började min oro släppa. Jag började också fundera lite grann på det här med ögonkontakt. Hur länge är egentligen normalt och vanligt att man tittar in i någon annans ögon? Jag själv (helt normalsocial) ogillar allt för lång och intensiv ögonkontakt. Det måste ju även för en bebis vara normalt att det är olika från individ till individ.
Min lilla har nu inga problem med sin ögonkontakt. Hon tittar mig in i ögonen massvis med gånger varje dag och jag funderar inte längre på om något är fel. Hon är numera social, extremt kommunikativ, trygg och glad. hon leker toppenfint och har kommit igång med att rolleka.
Min flicka har varit känslig och var definitivt inte den här supersociala glada bebisen som hennes syskon var. jag har fått lära mig att alla är olika och att det är okej.
Jag vet hur fruktansvärt det är att känna den här oron som du just nu gör. Jag önskar så att du snart skall kunna släppa den och bara njuta av din fina bebis. När min lilla var bebis fick jag kontakt med en annan mamma här på familjeliv som hade ett jämgammalt barn som var precis som mitt. Vi har fortfarande kontakt och hennes barn har precis som mitt utvecklats fullständigt normalt och fint. Försök att inte oroa dig!
