Jag klarar inte en abort....

Våra barn är 3 år och 4½ år, han tycker att det är som att börja om igen, det är det enda han har sagt. Vi är inga som reser mkt, är ute och festar eller nåt alls så jag förstår inte riktigt heller... Vi har liksom vigt vårt liv åt barnen och föräldraskapet och trivs med det.

Nej jag tror inte att jag skulle klara av att leva med honom om han övertalade mig till en abort jag inte vill, men kanske klarar han inte att leva med mig heller om jag behåller mot hans vilja...

Jag gjorde en abort för många år sen, det är närmare 10 år sen nu. Jag och den killen hade nyss träffats när jag blev gravid och vi var verkligen superkära. Han var inte så pigg på att behålla just då och jag ville helst inte göra abort, men han skulle ställa upp för mig vad jag än beslutade mig för. Var verkligen jättegullig och tyckte absolut att det låg på bägges ansvar att det blivit som det blivit och att oavsett hur det slutade så skulle det bli bra. Beslutade mig för abort i slutändan pga alla yttre omständigheter såsom att jag saknade jobb, bostad och att vi knappt kände varandra. Pappan var med under hela processen och stöttade, vi fortsatte tillsammans kanske en månad efteråt sen bröt jag med honom, utvecklade en sån otrolig bitterhet mot allt och alla och fick det till att det var hans fel att vi tagit bort det (så var det ju så klart inte, men jag mådde så otroligt dåligt och alla runtomkring var idioter). Idag har jag och pappan till det barnet rätt bra kontakt och vi ångrar oss något fruktansvärt båda två, tänker på det dagligen, trots att vi båda har börjat om på nytt på varsitt håll. Den erfarenheten skrämmer mig

Ja så kan det mkt väl vara och jag kan förstå honom till viss del. Samtidigt känner jag att det här sker NU, det är inget som vi planerar utan det här barnet finns ju redan i min mage och utvecklas och växer för varje dag. Jag känner mig sviken av honom, en månad har snart gått och inte en enda gång har han frågat hur jag mår, han låtsas öht inte om det. Jag vet inte vad som har hänt med honom, han är som förbytt.

Vi skulle inte klara oss särskilt bra som ensamstående någon av oss, inte utan att pussla en massa iaf. Jag jobbar skift (kväll, dag, helg) och han åker på jobbet redan vid 4:30 på morgonen, just nu går allt väldigt smidigt samtidigt som barnen inte behöver vara många och långa dagar på dagis. Jag har inga föräldrar i livet eller andra i närheten som skulle kunna ställa upp, han har bara sin mamma som potential barnvakt och hon har 6 mil enkel väg till oss... Allt känns bara som en soppa just nu. Tiden går ju och med allt vad det innebär.

Nej självklart inte, men så som dagens jobbsituation ser ut så skulle vi få det svårt att stå på egna ben. Jag jobbar två helger efter varandra, sen ledig två och jobbar blandade pass dag/kväll (alltså inte en vecka renodlad kväll vs dag). Det finns ett nattis här i stan men det är hårda regler kring det, finns det en till förälder som inte jobbar obekväma tider, oavsett om man är skilda, så har man inte rätt att utnyttja dagiset. En vän till mig har två barn med två män, pappan till första barnet är hon separerad från och pappan till andra barnet avled när barnet var nyfödd. Hon får endast utnyttja nattis till andra barnet medan första får åka till pappa ist.

Den dagen vi hamnar där, om vi hamnar där, är vi ju så illa tvungen att lösa det så klart, men tänker man på det nu så känns det bara hopplöst.

Jag finns kvar

Vet dock inte riktigt vad jag ska säga om vår situation, den äter upp mig totalt, känner mig bara ledsen och otroligt ensam... Varje dag försöker jag ta modet till mig att säga till maken att jag inte fixar en abort, jag vill fråga honom om han vill fortsätta tillsammans eller om han vill att jag ska flytta, men varje gång jag försöker blir jag så rädd för vad han ska svara. Vi har knappt tagit i varandra den senaste månaden och häromdagen ville han ha sex men när han smekte mig över magen, inte för att känna på bebismage då utan som en del i förspelet, så kunde jag inte hålla ihop, bara grät och grät. Han sa förlåt, men för vad vet ja inte.. Vet inte om han fattade varför jag vart ledsen.

Nu känns det som att tiden gått alldeles för mkt för att det ska kunna finnas alternativ kvar för min del. Maken har inte tagit upp ämnet en enda gång, inte heller frågat hur jag mår. Däremot planerar han glatt vår sommarsemester tillsammans. Blir så förbannad och ledsen på honom som tror att han kan säga till mig att göra abort och sen inte bry sig i det nåt mer, att han bara lastar över det på mig.

Hur långt gången är du? Har ni kunnat prata om det öht?

Kram

Jag skickade ett sms till honom morgonen efter där dag skrev förlåt för att jag reagerade som jag gjorde och att det var för att det var så längesen han rörde vid mig att jag hade vant mig vid tanken att det öht inte skulle hända igen, han svarade inte ens på det... Det är så fruktansvärt ångestladdat allting, det känns som om mannen jag levt med i närmare 14 år med är en främling. Ena stunden har jag bara lust att ta ut skilsmässa och ta mig bort från allt men i nästa stund blir jag så rädd att bli själv med alltihopa..

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Men så irriterande! Har skrivit ett långt inlägg men det verkar som att bara första meningen vill komma med.. Försöker igen!

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Men så irriterande! Har skrivit ett långt inlägg men det verkar som att bara första meningen vill komma med.. Försöker igen!

Tack snälla ni för era fina ord, ni anar inte vad det betyder <3

Läget är väl inte så mkt förändrat egentligen... Jag önska så att jag var starkare än vad jag är! Idag frågade vår dotter mig om vi någonsin skulle skilja oss, ja visste inte riktigt vad jag skulle svara, det kändes i hjärtat!

Har fått en kula på magen som inte går att ta miste på längre, han ser den ju varje dag men verkar inte bry sig nämnvärt tyvärr.

Till helgen har vi bokat en natt på hotell tillsammans med barnen, vi ska gå på marknad och tivoli tillsammans men sen orkar jag jag inte hålla fasaden uppe mer känner jag. Maken vill att vi åker iväg till ett annat ställe och stannar två nätter med hotell men har inte velat boka ngt än, innan dess vill jag veta om han har för avsikt att fortsätta med mig inkl vårt kommande barn eller om det är bättre att jag lägger tiden på att hitta nytt boende. Återigen önskar jag att jag är stark nog att fråga rätt ut när tillfället kommer.

Jag ringde iaf bm igår och bokade tid för inskrivning, så nu känns det som att beslutet är definitivt. Det har känts som en stor klump i magen när jag läst om fostrets utveckling och veta att jag kanske måste ta bort det när det är så otroligt utvecklat redan. Nu känns den där klumpen inte lika mkt, jag kommer inte att döda mitt lilla lilla barn som växer inom mig, även om dess pappa beter sig som han gör just nu.

Jag vill inte tvinga honom att vara pappa till det här barnet om han inte vill, ser han hellre att vi går isär så tänker jag inte tvinga honom till nåt ansvar, men det är hans förlust isf. Saknar hans närhet så det gör ont i mig, men jag tror att hans svek gör ännu ondare.

Åååh, ångest :( Han är så grinig och fräser åt barnen titt som tätt emellanåt, där och då känner jag att honom vill jag inte vara med längre och tankarna på abort kommer igen. I nästa stund är han precis så lättsam och glad som han brukar, mannen jag blev kär i, då blir jag rädd för att förlora honom samtidigt som kärleken till bebisen i magen är så stark..

Jag fattar att hans humörsvängningar har att göra med att han inte vet vart han har mig, men han gör ju inget åt situationen han heller. Vi lider i det tysta bägge två. Just nu samlar jag mod till att fråga om han vill att jag ska flytta, men jag är så rädd för hans svar. Samtidigt har han inte ens tagit i mig sen den gången han ville ha sex, pga min reaktion då eller för att han inte vill kan jag ju bara gissa mig till, men en kram hade jag ju inte dött av. Det känns som att vårt äktenskap inte ens kommer att nå sin första bröllopsdag :(

Hoppet tändes igen förra veckan. Då var maken glad och underbar så som jag är van honom, vi kunde skämta med varandra och skratta tillsammans. I lördags hade vi sex och nu är han värre än värst, pratar öht inte med mig.. Blev så ledsen idag att jag sa att jag orkar inte mer, det är ingen idé vi försöker mer om det ska vara så här. Hans reaktion? Inte ett ord.

Nu sitter jag utanför bm för (sen) inskrivning. Ensam.

Tack snälla du!

Imorrn ska jag och en kompis samt min dotter åka iväg på en riktig tjejdag med shopping och god mat så jag får komma ifrån lite, han kan kyssa sig i arslet. Han gör mig bara så ledsen just nu... Det är som att den här bebisen är bara mitt fel att den kom till och nu ska jag straffas när jag inte gör ngt åt situationen. Jag tvingar honom inte att stanna, han är fri att gå när han vill, han slipper ansvaret oxå om han inte vill ha det, men jag vill inte att han behandlar mig som skit för det.

Fy fan för det här, det känns som att jag håller på att gå under.

Jag försökte ge honom en kram nyss, som han inte ens besvarade. Jag blev så jäkla ledsen! Så lite som en kunde han inte ens ge mig. Frågade om han vill att vi ska flytta isär vilket han inte vill, men han vill inte ha några fler barn. Nä det vet jag redan men nu är det som det är och jag kan bara inte göra den där aborten. Han påstår att han förstår mig men står fast vid att han inte vill ha fler. Gav han ett ultimatum att antingen så fortsätter vi tillsammans och då slutar han bete sig på det här viset för jag orkar inte mer, eller så går vi isär och då behöver han inte heller ta ngt ansvar för mini och vad han väljer vill jag veta ikväll!

Nu kan jag inte sluta gråta. Är så fruktansvärt rädd att han ska lämna mig

ÄNTLIGEN har knuten i magen lösts upp! Herre gud, jag tror jag aldrig har gråtit så mkt någonsin som igår. Som jag skrev igår så gav jag honom ett ultimatum, vara kvar med mig och ALLA våra barn eller gå isär och han behöver aldrig ta ngt som helst ansvar över mini men oavsett så ville jag ha svaret samma kväll. En halvtimme gick det max innan han kom efter mig och sa att självklart ska vi fortsätta som en familj och nu när vi vet vart vi står så har vi lite tid kvar att fundera på hur vi ska göra för att det inte ska hända igen när liten väl är här. Han säger att han helt och fullt respekterar och förstår mitt beslut och att han inte lägger skulden på mig, att det inte var meningen att beté sig så som han har gjort att det bara blev så. Det känns otroligt skönt att jag fick ösa ur mig all besvikelse mot honom och faktiskt så tycker jag redan nu att han är förändrad MEN jag gjorde väldigt klart för honom att ska vi fortsätta tillsammans så vill jag aldrig mer att han fryser ut och ignorerar mig igen så som han har gjort dom här två månaderna.

Tack snälla du
Vi hade en väldigt bra dag, det var så otroligt skönt att bara komma bort och bara vara.Tack snälla
Är idag i v 15+4

Men va lustigt!! Kul


Då är du inte så långt efter! När är du då beräknad?

Ååh va de känns bra allting nu! Maken har verkligen gjort en tvärvändning, han är min goa man igen och nu kan jag äntligen se fram emot den här lilla människan som växer och gror i mig han var ut med soporna tidigare ikväll och stötte på grannen som var ute och berättade stolt att dom kommer få en ny granne, det tog en stund innan han fattade