Jag klarar inte en abort....

Jag tycker inte alls att det är egoistiskt, för det är ju ändå din kropp det handlar om i slutändan. Det är din kropp och dina känslor. 
Visst kan jag förstå om din man blir sur och besviken, men klarar du inte av att göra abort ska du inte behöva göra det heller.  

Skulle du klara av att göra en abort och sen leva vidare med din man utan att bli bitter?

Alla klarar inte av att göra abort så är det bara.  Är det värt att ta bort detta barn för att göra din man nöjd? Värt att riskera ev depressioner som kan bli en följd av detta så att du kanske inte orkar med de barn ni har idag?

Är era barn stora nu så han känner att han inte vill börja om? Eller vad handlar det hela om?  

Precis min åsikt. Finns stor risk för bitterhet, depressioner och att relationen kanske aldrig blir som den var förut. I min bok existerar inget sådant. 

Jag hade aldrig heller kunnat göra abort och det är väl tur att jag har en man som liksom jag vill ha en stor familj.

Våra barn är 3 år och 4½ år, han tycker att det är som att börja om igen, det är det enda han har sagt. Vi är inga som reser mkt, är ute och festar eller nåt alls så jag förstår inte riktigt heller... Vi har liksom vigt vårt liv åt barnen och föräldraskapet och trivs med det.

Nej jag tror inte att jag skulle klara av att leva med honom om han övertalade mig till en abort jag inte vill, men kanske klarar han inte att leva med mig heller om jag behåller mot hans vilja...

Jag gjorde en abort för många år sen, det är närmare 10 år sen nu. Jag och den killen hade nyss träffats när jag blev gravid och vi var verkligen superkära. Han var inte så pigg på att behålla just då och jag ville helst inte göra abort, men han skulle ställa upp för mig vad jag än beslutade mig för. Var verkligen jättegullig och tyckte absolut att det låg på bägges ansvar att det blivit som det blivit och att oavsett hur det slutade så skulle det bli bra. Beslutade mig för abort i slutändan pga alla yttre omständigheter såsom att jag saknade jobb, bostad och att vi knappt kände varandra. Pappan var med under hela processen och stöttade, vi fortsatte tillsammans kanske en månad efteråt sen bröt jag med honom, utvecklade en sån otrolig bitterhet mot allt och alla och fick det till att det var hans fel att vi tagit bort det (så var det ju så klart inte, men jag mådde så otroligt dåligt och alla runtomkring var idioter). Idag har jag och pappan till det barnet rätt bra kontakt och vi ångrar oss något fruktansvärt båda två, tänker på det dagligen, trots att vi båda har börjat om på nytt på varsitt håll. Den erfarenheten skrämmer mig

Ok, då är det antagliegn så att hans er framför sig ytterligare många fler år som 'låst' till barnen och deras behov. En 3 åring klarar sig ju ganska bra själv långa stunder medan en bebis/1-2åring kräver mer i form av tillsyn.
Kanske är det så att han även känner att han nu har 'fått tillbaka' dig som fru och inte bara som mamma till era barn.
Det ändrar dock inte det faktum att du har bestämmanderätten ang abort eller inte. 

Hur du än vänder dig så har du arslet bak, abort = riskera att DU vill lämna, inte abort = riskera att HAN vill lämna. Inget av det bättre än det andra.
Hur känner du inför att ev bli ensamstående 3 barnsmor jämfört med att bli ensamstående 2 barnsmor?   
Personligen känner jag som så att han älskar era nuvarande barn, kanske kan han komma över det hela och älska även nästa?  
Men jag känner ju inte din man så bara du kan svara på hur du ska göra.     

Ja så kan det mkt väl vara och jag kan förstå honom till viss del. Samtidigt känner jag att det här sker NU, det är inget som vi planerar utan det här barnet finns ju redan i min mage och utvecklas och växer för varje dag. Jag känner mig sviken av honom, en månad har snart gått och inte en enda gång har han frågat hur jag mår, han låtsas öht inte om det. Jag vet inte vad som har hänt med honom, han är som förbytt.

Vi skulle inte klara oss särskilt bra som ensamstående någon av oss, inte utan att pussla en massa iaf. Jag jobbar skift (kväll, dag, helg) och han åker på jobbet redan vid 4:30 på morgonen, just nu går allt väldigt smidigt samtidigt som barnen inte behöver vara många och långa dagar på dagis. Jag har inga föräldrar i livet eller andra i närheten som skulle kunna ställa upp, han har bara sin mamma som potential barnvakt och hon har 6 mil enkel väg till oss... Allt känns bara som en soppa just nu. Tiden går ju och med allt vad det innebär.

Fast man kan inte hänga upp abort eller inte på om man klarar arbetet på det.. Hur skulle du klara att arbeta om du vore deprimerad?
Har ni växelvis boende måste det helt enkelt lösas, de helgerna du jobbar har han barnen, de kvällarna du jobbar kan vara hans vecka, då får han lösa det med sitt jobb. Alt att du har heltid och får nattis, även om det inte finns nattis nu måste kommunen erbjuda det vid behov har jag för mig.

Nej självklart inte, men så som dagens jobbsituation ser ut så skulle vi få det svårt att stå på egna ben. Jag jobbar två helger efter varandra, sen ledig två och jobbar blandade pass dag/kväll (alltså inte en vecka renodlad kväll vs dag). Det finns ett nattis här i stan men det är hårda regler kring det, finns det en till förälder som inte jobbar obekväma tider, oavsett om man är skilda, så har man inte rätt att utnyttja dagiset. En vän till mig har två barn med två män, pappan till första barnet är hon separerad från och pappan till andra barnet avled när barnet var nyfödd. Hon får endast utnyttja nattis till andra barnet medan första får åka till pappa ist.

Den dagen vi hamnar där, om vi hamnar där, är vi ju så illa tvungen att lösa det så klart, men tänker man på det nu så känns det bara hopplöst.