Jag klarar inte en abort....

Hoppet tändes igen förra veckan. Då var maken glad och underbar så som jag är van honom, vi kunde skämta med varandra och skratta tillsammans. I lördags hade vi sex och nu är han värre än värst, pratar öht inte med mig.. Blev så ledsen idag att jag sa att jag orkar inte mer, det är ingen idé vi försöker mer om det ska vara så här. Hans reaktion? Inte ett ord.

Nu sitter jag utanför bm för (sen) inskrivning. Ensam.

Tack snälla du!

Imorrn ska jag och en kompis samt min dotter åka iväg på en riktig tjejdag med shopping och god mat så jag får komma ifrån lite, han kan kyssa sig i arslet. Han gör mig bara så ledsen just nu... Det är som att den här bebisen är bara mitt fel att den kom till och nu ska jag straffas när jag inte gör ngt åt situationen. Jag tvingar honom inte att stanna, han är fri att gå när han vill, han slipper ansvaret oxå om han inte vill ha det, men jag vill inte att han behandlar mig som skit för det.

Fy fan för det här, det känns som att jag håller på att gå under.

Jag försökte ge honom en kram nyss, som han inte ens besvarade. Jag blev så jäkla ledsen! Så lite som en kunde han inte ens ge mig. Frågade om han vill att vi ska flytta isär vilket han inte vill, men han vill inte ha några fler barn. Nä det vet jag redan men nu är det som det är och jag kan bara inte göra den där aborten. Han påstår att han förstår mig men står fast vid att han inte vill ha fler. Gav han ett ultimatum att antingen så fortsätter vi tillsammans och då slutar han bete sig på det här viset för jag orkar inte mer, eller så går vi isär och då behöver han inte heller ta ngt ansvar för mini och vad han väljer vill jag veta ikväll!

Nu kan jag inte sluta gråta. Är så fruktansvärt rädd att han ska lämna mig