Vi som avbrutit 2013

Hej! Beklagar avbrytandet. Hoppas ni får en ny chans med ett friskt barn. Vi har avbrutit våran graviditet pga trisomi 13. Igår var det exakt 3 veckor sedan våran lille prins stilla kom till världen. Han såg ut som vilket välskapt barn sim helst. Han hade inte de typiska avvikelser som trisomi 13 barn har. Han hade dock ett hjärtfel. Med den mörka prognosen som är för de barn som diagnosticeras med trisomi 13 så valde vi ett avbrytande för att undvika lidande för våran prins. Avbrytandet skedde sent v.21+2. Livet känns väldigt hårt när man ställs inför dessa val i livet. Dagarna går väldigt upp och ner. Vi har valt att inte ha en grav utan vår prins får vila i en minneslund. Hur har ni gjort? Kram från Kakan

Jag känner starkt med dig. Ni har kämpat länge och nu får ni det här som ett slag rakt i ansiktet. Jag vet hur det känns när världen rasar samman framför en för att man ska behöva avbryta något som man älskar mer än något i hela världen.
Däremot kan jag inte föreställa mig den kampen ni har fått gått  igenom i väntan på att plussa. Ni är väldigt starka som orkat kämpa i 12 år. Hoppas av hela mitt hjärta att ni får ert efterlängtade barn snart, för nu är det sannerligen eran tur. Ge inte upp!

Stor kram 

Hej på er!
Tack för all stötta som ni ger mig och tak för att ni delar med er av era tankar och sorg<3

Imorgon har det gått exakt 4 veckor sedan vi lät vår lille kille bli en liten ängel. Vägen har varit hård och kantad och mycket tårar och ångest har det blivit. Dom misstänkte inte trisomi 13 på vår lille prins eftersom det hjärtfel som upptäcktes på rul mer var likt ett hjärtfel relaterat till Downs. Jag hade fått 1:20 000 på kuben så våran läkare trodde att det kanske bara var ett hjärfel. Vi bestämde oss för ett fostervattensprov för att se om våran skatt hade någon koromosomavvikelse och det hade han, men inte det läkarna förväntade sig. Det var trisomi 13 istället, en sjukdom som har väldigt dålig prognos.

När vi fick beskedet om att vårat barn var svårt sjukt så rasade hela min värld. Jag grät och grät och hade enorm ångest. Jag tänkte att detta händer inte oss, läkarna måste ha gjort något fel. Barnet kan inte vara sjukt, jag älskar ju det här barnet mest i hela världen. Det kan inte vara sant! På grund av omständigheter så blev inte avbrytandet gjort försen 2 veckor efter att vi fick beskedet att våran ängel var svårt sjuk. Dom två veckorna innan avbrytandet var enorm tuffa, eftersom folk gratulerade mig till min bebis. Tårarna rann och inuti blödde mitt hjärta. Det var krossat. 

Jag hade en förlossning som var präglad av värkar från första stund och den tog 10 timmar. Jag grät inte en droppe under förlossningen utan stängde av alla känslor bara för att överleva. Det var när jag fick hålla vår lilla prins som tårarna kom. Han var så vacker och så fin. Svårt att förstå att något så perfekt kan vara så sjukt. Vi höll honom och tog fina bilderna. Min sambo grät också och han höll honom. Det var väldigt vackert att se. 

Tiden efter avbrytandet var värre än innan eftersom nu var han borta på riktigt. Nu fanns han inte i min mage något mer. Min prins var borta för alltid. Jag har slitit med skuldkänslor och ångest, men jag vet att våran fina lilla ängel har det mycket bättre nu. Det jag kan säga är att vi gjorde det av kärlek till vårat barn. För oss har det inte funnits något val när vi fick reda på att det barn som var så efterlängtat och välkommen var så sjukt, vi har gjort det av ren och pur kärlek för hans bästa. För mig känns det bättre att jag har ont än att jag skulle behöva se mitt barn lida. Han var värd något bättre. Han kommer alltid att finnas med oss i våra hjärtan, han är en del av vår historia och han har satt sitt avtryck. Han är djupt älskad<3

Min sambo har kunnat bearbeta detta bättre än mig, han har accepterat detta fortare än mig. Han är den rationella i förhållandet och han tar ner mig på jorden när jag förlorar mig i mina tankebanor. Jag har ifrågasatt allt och hittat på att dom skulle ha blandat ihop prover på sjukhuset, men jag har nu insett efter att ha pratat både med kurator, barnmorska och läkare att provresultatet stämmer. Vår kille var sjuk. Jag vet ju också att sådana tankar bara är självdestruktiva och vi får aldrig vår lille prins tillbaka<3

Jag känner att jag blir starkare och starkare för varje dag. Jag har accepterat och låtit min lille kille flyga dit han hör hemma. Jag har börjat träffa folk igen och framförallt så delar jag med mig av min berättelse. Det stärker mig och ger mig mer kraft. Jag är öppen med det jag har gått igenom. Människor i min närhet har också öppnat upp sig och berättat om liknande saker. Jag har gråtit floder och floder, men idag är jag faktiskt ganska så lugn. Har försonats med mig själv och vårat val. 

Vi hade bara försökt i 3 månader när jag blev gravid och jag är 30 år. Det som skiljer min historia från eran är att jag inte kan föreställa mig hur det känns för er, när ni pratar om att ni har försökt så länge. Jag kan inte sätta mig in i eran situation, jag kan bara ana. Jag hoppas verkligen att någon får turen att bli era barn. Om några förtjänar det så är det ni!

Stor kram från mig <3   

            

     
  

Tack för att du delar med dig av din historia hjärtevän 2013 <3 
Idag höll jag i en 1 månaders bebis och det var bara vackert. Jag kände bara kärlek och glädje för deras skull. Det var så skön! Jag har inte orkat mött dom när hon var nyfödd, eftersom hon är född den 17 juli och vår skatt den 23 juli, det var för svårt då. Det är ett steg mot ett helare jag. Lilla bebisen som jag höll gav mig hopp om att jag en dag får äran att hålla mitt alldeles egna barn som kommer vara helt friskt!
 

Jag vet hur det känns :(. Beklagar din sorg fina du <3 Be om mera sjukskrivning jag fick 4 veckor sjukskrivning, 4, 5 veckor på 50 procent och nu från nästa vecka ska jag jobba 75 procent i två veckor. Mitt råd till dig är att prata om det, tillåt alla känslorna att komma. Känn vad du känner, men låt det komma ut. Skickar en stor kram till dig i din tunga stund <3

Hej allihopa!

Hoppas ni har kunnat hitta någon form av glädje i det svåra som vi alla har tvingats att gå igenom detta året. Jag beklagar allas sorg och känner verkligen med er.
Jag tyckte det var otroligt svårt att gå igenom beräknad födsel som var den 30/11-2013. Den dagen var otroligt tung.
En liten ljusglimt som har kommit till mig under hösten här är att ja är gravid igen. Lilla bebisen är beräknad till 16 juli! Har blivit erbjuden moderkaksprov, men jag har tackat nej till det. Den här gången har jag en bra känsla och inga blödningar. Förra gången hade jag en känsla av att något var fel och väldigt många bruna flytningar som att kroppen försökte stöta ifrån sig vår lille prins <3
Nu har jag en bra magkänsla och tror på att detta ska gå bra!
Vi var och såg på ett litet hjärta som slog 8+4 och efter julledigheten blir det kub. Nu håller vi tummarna för att vi ska få bli föräldrar till ett jordebarn och vår änglaprins <3 ska få bli storebror!

Stora styrkekramar till er alla <3<3<3

Hej på er alla fina änglamammor <3
Har skrivit tidigt i tråden att jag avbröt min graviditet vecka 21 pga trisomi 13 den 23 juli 2013, det var en fin liten pojke som endast hade ett hjärtfel, men var svårt sjuk. Sorgen har och är jobbig att bära på.
´Prinsens syster eller bror var väntad att komma den 16 juli i år, men valde att dyka upp 21 maj istället, 8 veckor förtidigt valde våran Philip att titta ut. Jag trodde jag skulle förlora mitt andra barn också, men det gick bra. Så nu sitter jag här med min lilla kärlek Philip och känner både glädje och sorg över vår prins i himlen som vi aldrig fick lära känna, samtidigt som jag är oandligt tacksam över Philip som inte skulle ha varit här om vi inte valt att avbryta.
Det gör ont i mig att läsa alla era berättelser, för det här är inget man ska behöva gå igenom och leva med, men tyvärr så är det den brutala verkligheten. 
Jag hoppas ni också får chansen att uppleva den gåvan att få en liten prins eller prinsessa som ni ska få se växa upp <3 Ge inte upp fina ni <3 <3 <3 Styrkekramar till er <3<3<3