MrsCecilia skrev 2013-08-17 15:32:50 följande:
Tack underbara Jenkis för att du delar med dig. Det betyder så mycket för mig att få läsa och försöka förstå. Jag är så ledsen för er skull, det här är verkligen omänskligt och ingen skulle behöva gå igenom det.
Hur gjorde ni med anhöriga? Arbetskamrater?Frågor? Fick ni samtalsstöd? Vi har ju ingen familj att tala om men massa med kompisar.
Jag har så mycket funderingar. Den största är nog hur jag ska klara av det., mina skuldkänslor är enorma. Och förlossningen. Gode gud. I bland känns det som jag håller på gå under.
Jag tänkte försöka jobba fram till besked och UL den 26:e, sen hoppas jag någon vill sjukskriva oss.
Jag känner som du, jag är 40, och skaffa syskon är nu inte det lättaste, vi har 4 ägg kvar i frysen. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar med en sån här resa igen. Hela sommaren har varit som ett vaccum. Som nu blivit en mardröm som aldrig tar slut.
Kram
Jag delar gärna med mig! Hade behövt någon i liknande situation när jag stod där... Men alla inlägg var gamla och jag "pratade" av mig i den tråd + några andra som jag hängt i som gravid.
Jag saknade mycket att bolla med någon som hade gjort samma val. Jag säger INTE att det är enklare när barnet absolut inte kan överleva, men i vårt fall när hon KANSKE kunde överleva, när vi KANSKE kunde få ha hennes hos oss ett tag i alla fall, var ju valet helt olidligt! När är man ego? När man fortsätter till varje pris eller när man avslutar?
Är inte intresserad av vad andra tycker där eftersom valet redan är gjort... Men jag förstår att det finns lika många synpunkter som det finns människor. Det viktigaste är väl att man själv vet varför man valde som man gjorde och kan stå för det. Det är väl just stå för det som är svårt för mig just nu. Jag försöker tänka att det inte fanns någon val som var rätt och inte heller något som var fel...
Jag skrev helt enkelt ett mail till alla (familj, vänner arbete) som visste att jag var gravid och berättade. Först ett vad RUL hade visat, sedan ett vad den stora undersökningen visat och till sist ett med vårt beslut. Orkade inte prata med någon och under de dagar vi skulle ta beslut isolerade vi oss. Vi ville inte bli influerade av folks reaktioner eller tyckanden. Bad dem att behålla sina åsikter för sig själva och det har hittills fungerat väldigt bra!
Vi fick samtalsstöd och vi gick två gånger innan förlossningen och jag har gått själv en gång efteråt. Jag tycker det har varit bra.
Vet inte hur mycket du googlat på förlossningsberättelser från avbrytanden? Jag struntade i det och gjorde det efteråt i stället eftersom jag inte ville riskera att skrämma upp mig i onödan. De tre-fyra stycken jag har läst har alla varit otroligt känslosamma att läsa såklart, men alla har varit positiva! Det är inte hemskt! Det är fint och vackert! Du behöver inte vara rädd! Efteråt förstår man såklart inte hur man klarade av det men där och då kommer det kännas OK. Även om man såklart inte vill att något sånt här skall hända och det enda man vill är att fortsätta sin graviditet, så vill man inte ha förlossningen ogjord om du fattar?
En sak som jag kan tillägga är att vården säger att "man sätter igång på morgonen och på eftermiddagen/kvällen är det klart". Ta det med en nypa salt. Det kan ta längre tid, så låt mannen ta med sig övernattningsgrejor... Det hade inte min och han ville inte åka ifrån mig i fall det skulle hända något när han var borta.
Vi var väldigt noga med att vi ville ha det som en riktig förlossning och det fick vi. Vi kunde på så sätt göra upplevelsen så positiv som det bara gick och vi kände glädje att få möta vårat barn! Kanske lite svårt att förstå kanske... Det måste nog upplevas
Nej du! Vilken j---la resa vi fick! Jag vet inte heller om jag orkar mer...