Vi fick beskedet i dag att vi förmodligen måste avbryta då det finns missbildningar i hjärnan. Vi ska göra fostervattenprov i morgon och om 10 dagar specialist UL.
Jag är idag 16+4 och vi har kämpat i 12 år med att få barn, detta var första plusset någonsin. Vi kan inte heller få barn utan hjälp.
Det känns bara som en stor mardröm och jag har gråtit oavbrutet.
Tack underbara Jenkis för att du delar med dig. Det betyder så mycket för mig att få läsa och försöka förstå. Jag är så ledsen för er skull, det här är verkligen omänskligt och ingen skulle behöva gå igenom det.
Hur gjorde ni med anhöriga? Arbetskamrater?Frågor? Fick ni samtalsstöd? Vi har ju ingen familj att tala om men massa med kompisar.
Jag har så mycket funderingar. Den största är nog hur jag ska klara av det., mina skuldkänslor är enorma. Och förlossningen. Gode gud. I bland känns det som jag håller på gå under.
Jag tänkte försöka jobba fram till besked och UL den 26:e, sen hoppas jag någon vill sjukskriva oss.
Jag känner som du, jag är 40, och skaffa syskon är nu inte det lättaste, vi har 4 ägg kvar i frysen. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar med en sån här resa igen. Hela sommaren har varit som ett vaccum. Som nu blivit en mardröm som aldrig tar slut.
Kram
Jag tycker det här så himla jobbigt, att bli snuvad på den stora drömmen. Vi har slitit så många år och så det här.
Det är så mycket som far runt i huvudet och värst är just nu sömnen. Jag kan inte sova utan ligger bara och funderar. Det är en enorm blandning av känslor och till slut vet jag inte riktigt vad jag tänker.
Vart ni sjukskrivna eller har ni jobbat?
Tyvärr har jag googlat och de berättelserna snurrar oxå runt i huvudet. Som tur är har jag inte så många som tycker en massa men däremot så vältrar många över sin sorg på mig och det gör allt ännu värre. Jag har ju fullt upp med att överleva.
En mardröm är vad det är
Åh. Goa ni, så skönt det är att kunna dela sina tankar och läsa era. Tack för att ni dela med er! Jenkis; jag håller på att bli galen hemma. Bara gråter och ältar, men på jobbet går det bra. Stoppa huvudet i sanden verkar funka bäst just nu :( Jag rider oxå och längtar tills jag kan börja igen. Det har varit min räddning under alla dessa år. Jag har köpte gosedjur och kläder till den lille och ska köpa hand och fotavtryck i helgen. Man vet inte alls hur jag kommer reagera jag kanske inte ens vågar se Isak. Men kanske personalen kan hjälpa. Hjärtevän2013; det gör mig ont att ni oxå varit med om det här. Det är omänskligt:( hur gjorde ni med begravningar, och allt runtomkring? Kram till er!
Jenkis: Åhh, jag tänkte köpa sånt i helgen. Men då behöver jag alltså inte det? Är det olika på olika sjukhus?
Jag köpte en body oxå men det är nog för stor. :(
Allt känns som overkligt och mardrömmen bara fortsätter, det är väldigt jobbigt men oxå skönt att läsa alla eras historier och berättelser. Tack för att ni dela med er.
Metbäcksfru; vi genomgår precis samma sak, vår son har oxå en avvikelse i hjärnan. Har gjort mr i dag och på torsdag ska vi träffa läkarteamet. Jag har oxå endo och sammanväxtningar och har opererat bort de flesta av mina kvinnliga organ, dessutom är jag 40 så chansen att bli gravid igen är ju inte stor. Detta var första gången vi plussat. Jag har sån extrem ångest inför torsdag. Hur kan denna lilla pojke som är så pigg i magen vara så sjuk? Hur ska vi kunna beslutades hemska? Hur ska jag överleva med förnuftet i behåll?
Nu har vi fått tid tills nästa vecka att avbryta graviditeten. Det har varit en riktigt skitdag idag och vi har träffat riktiga pajasar till personal. Jag trodde de kunde sånt här.
De bokade avbrytande på andra sidan stan, på ett sjukhus vi aldrig varit på, inte heller blev vi sjukskrivna utan vi måste sjukskriva oss själva och så får isf SÖS ta det beslutet tyckte dem.
Dessutom fick vi ingen kuratorkontakt, vi fick träffa henne en kort stund och skriva på papper.
Som jag har gråtit i dag. Usch vilken dag.
Tack för era tips och att ni kommenterar och tänker åt mig. Känns som min hjärna är helt väck. Antingen stirrar jag tom rätt ut eller så gråter jag. Just nu är det rätt bedrövligt :(
Jag får samma 
Nu har jag nog upplevt det absolut värsta i hela mitt liv. Hela förlossningen spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag har aldrig haft så ont och aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag känner mig så sliten nu.
Vi blev sjukskrivna i två veckor. Två ynka veckor. Det är ju som ett skämt.
Det verkar som vi måste ordna någon sorts transport till vår son till minneslunden, har googlat lite begravningsbyråer men hittar inte alls nån bra.
Usch :( vilken mardröm du har upplevt. Har ni fått komplikationer efter skrapningen/ förlossningen? Jag har ont i magen hela tiden, jag har ju endometrios men jag vet inte om jag kanske fått nån infektion nu oxå.
Tack för att du dela med dig Ängla Cecilia, vi kan alla känna samma som du. Sorg, skuldkänslor blandat med en massa annat.
För mig var det 2 månader sen och jag tänker på vår lilla Isak varje dag. Den värsta krisen är över men såret finns kvar.
Misspoetry; sorgen och hålet finns i mitt hjärta varje dag och så kommer det nog förbli. Isak är vårt första och enda barn. Sorgen blir inte mindre men kanske lite annorlunda. Vissa dagar är värre än andra. Jonson. Jag känner med dig. Vi har alla här gått igenom samma mardröm. Tack för att du delade med dig.
Jenkis; jag tänker precis som du. Ibland känns allt som en ond dröm. Vi har ju slitit lika länge som du och ens bli gravid och det slutade som det gjorde, måste väl ändå var en ond dröm? Eller ?
Jag är i v 25 med tvillingar och har precis samma oro. Det är väldigt jobbigt och svårt att både njuta och tro att det ska gå vägen eller att de inte är friska osv. Jag tänker mkt på lille Isak som kom i höstas och känner även skuld. Så jag håller verkligen med om att det sätter sina spår.
Fjärilblomman; jag gjorde precis samma sak, bad chefen berätta innan ja kom tillbaka. Första mötet med alla blev lite konstigt men jag gjorde som la rosé och sa helt enkelt till de jag knte ville öppna mig för att jag inte ville prata. Med de jag litade på berättade jag. Efter nån vecka gick det bättre men första veckan var jobbig. Jag önskar oxå att jag inte jobbat heltid från början. Det var superjobbigt.