Tack underbara Jenkis för att du delar med dig. Det betyder så mycket för mig att få läsa och försöka förstå. Jag är så ledsen för er skull, det här är verkligen omänskligt och ingen skulle behöva gå igenom det.
Hur gjorde ni med anhöriga? Arbetskamrater?Frågor? Fick ni samtalsstöd? Vi har ju ingen familj att tala om men massa med kompisar.
Jag har så mycket funderingar. Den största är nog hur jag ska klara av det., mina skuldkänslor är enorma. Och förlossningen. Gode gud. I bland känns det som jag håller på gå under.
Jag tänkte försöka jobba fram till besked och UL den 26:e, sen hoppas jag någon vill sjukskriva oss.
Jag känner som du, jag är 40, och skaffa syskon är nu inte det lättaste, vi har 4 ägg kvar i frysen. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar med en sån här resa igen. Hela sommaren har varit som ett vaccum. Som nu blivit en mardröm som aldrig tar slut.
Kram