Vi som avbrutit 2013

Jag ska börja jobba på torsdag, efter att min son dog i magen för 5 veckor sedan (v24) jag är rädd för att folk är nervösa för att träffa mig...jag är rädd för att behöva prata om det, men också rädd för att ingen ska nämna det. Det blir fel hur det än blir, det här molnet finns alltid över mig...är det någon här som har börjat jobba och hur har ni klarat det? Finns det några tips? Jag vill inte vara huvudperson i något jag inte själv kan hantera

På väg för mkp nu och är så fruktansvärt nervös. Vi gjorde avbrytande i v 16 i november eftersom vår lilla flicka hade Trisomi13. Fick 1:7 på kub och denna gång går vi direkt på mkp. Väntan på svaret kommer bli olidlig, hoppas vi kan få svar innan helgen om det är dåligt svar. Skönt att läsa och byta tankar med dom som varit i samma sits. Vi har inte berättat för ngn om denna grav ännu, för att slippa frågor om det skulle vara ngt. Vecka 13 nu. Håll tummarna för oss.

Det gick bra, tyckte förra gången kändes mer men det är mest den emotionella smärtan som är jobbig, grät som ett barn i bilen på väg hem. Spänningar som släpper och nya spänningar inför svaret intar kropp och hjärna. Dom sa att dom ringer fred eller månd vid dåligt besked så det blir en jobbig helg. Kommer nog inte andas ut förrän brevet dyker upp, åhhhhhh vad jag vill ha ett brev istället för ett telefonsamtal. Kram

Idag är det 1 år sedan vår lilla Alva föddes. Tungt som tusan att kliva upp, ska försöka jobba några timmar och sen hem och kramas med sambo, dotter och mage. Senaste dagarna har det varit otroligt många tankar och minnen som kommit upp till ytan, får väl se om det blir gråtattacker eller om jag lyckas hålla mig ganska lugn idag. I vilket fall blir det en sorgens dag, elda hennes ljus och hälsa på i minneslunden där vi lämnar en varsin blomma till henne och tänker lite extra idag <3

För mindre än tre månader sedan födde jag en liten flicka i vecka 21. Det var min sjätte graviditeten med ett fantastiskt barn och många missfall men den här gången kändes det som att jag ljög när jag sa att vi skulle få ett till barn till sommaren. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag höll det här barnet. Min man och syster sa båda att det bara var för att vi gått igenom så mycket med missfall och provrörsbefruktningar. På rutinultraljudet hittade man flera fel och efter flera undersökningar i två olika städer hade de hittat ett allvarligt hjärtfel och många andra saker som tydde på kromosomförändring eller ett syndrom. Vi gjorde fostervattensprov och hon hade trisomi 18. Vi valde till sist att avsluta men det var ett fruktansvärt beslut att ta och jag känner fortfarande skuld. Precis som några andra skrev var vår förlossning fin. Jag och min man stöttade varandra och har nog aldrig varit så när som då trots att vi har ett underbart äktenskap. Vi hade henne hos oss i fléra timmar efteråt och de två dagar vi var på sjukhuset är ljusa minnen i allt det mörka. Jag är lärare på förskola och hade bett de andra pedagogerna prata med barnen så att de visste och maila föräldrarna. Det första som hände när jag kom in första dagen efter sjukskrivningen var förutom kramar från flera barn som brukar göra det att ett barn sa till mig "ditt barn lever inte mer" och jag tyckte att det var bra. Jag och barnen pratade mycket om det som hänt, de tyckte att det var svårt att förstå. Och ett barn som bara är två kan fortfarande säga till mig att jag inte har bebis i magen längre och att jag kan köpa ny bebis. För mig har det varit fint. Många av föräldrarna har också pratat med mig om det och till och med gråtit. Mycket heldre att de ärligt visar att det är förnämligt än att de låtsas som att hon inte har funnits. Imorgon är det gravsättningen. Vi trivs i skogen och på kyrkogården som ligger nära oss finns en del som är skog med urngravar. Det är barkstigar och granris istället för planteringar. Vid gravsättningen ska vi ställa en hink med smultron för vår stora flicka vill att hon ska ha det att äta.

Det här händer inte igen?! Jag är så ledsen, hur kan vi råka ut för detta en gång till? På söndag avbryter vi för andra gången på 7 månader. Jag har varit gravid i 30 veckor under ett år. Denna gång var det oxå en flicka, jag saknar ord och det gör så förbannat ont. Tabletten togs igår och imorgonbitti sätter förlossningen igång, ja jag säger förlossning för det är precis det det är. Hur ska man orka vidare och ska man våga försöka igen?! Jag såg en tant vinna 30 miljoner på TV4 imorse, det är större sannolikhet att göra det än att detta händer. Det gör så förbaskat ont! Ville bara skriva av mig lite.