Vi som avbrutit 2013

För två veckor sedan föddes vår lilla pojke i vecka 21+6. Han hade allvarliga missbildningar, och vi såg inget annat val än att avbryta. Det såg lite konstigt ut på RUL, men sen tog det tid att utreda och när de verkligen såg hur illa det var, så hade vi bara ett par dagar på oss att ta beslutet och få det gjort. Även om beslutet kändes rätt så är det ju ett fruktansvärt beslut att behöva ta. Själva avbrytandet var det värsta jag gjort i mitt liv. Sorgen när jag satt där efteråt med min lilla, lilla pojke. Det var min första graviditet, så nu har jag varit gravid, och fött ett barn, om än inte hela vägen, och ändå så står jag här utan barn nu. Hela livet har vänts upp och ner. Och jag är så fruktansvärt ledsen.

Blir även så ledsen för alla er andra här inne. Det är verkligen inte rättvist att vi ska behöva uppleva det här.

Tack för alla fina ord och kramar!

Jag fattar inte hur man orkar med det två gånger, jag håller på att gå sönder efter en gång… Och dessutom gå och vänta, och vänta på resultat. Vi ska få våra resultat "någon gång i höst". Känns som om det kan betyda vad som helst. Som det är nu har de ingen aning om eventuella upprepningsrisker, eller om det överhuvudtaget är genetiskt eller slumpen. Tankar på att kanske försöka igen är ju hur läskiga som helst, samtidigt som man inte direkt blir yngre. Men bara tanken på att uppleva det här igen är ju hemsk.

Grattis Kakan, vad roligt att höra! Jag blir så glad när det går bra för någon med änglabarn! 

Ringde och frågade om det gick att få någon uppföljning från obduktionen snart. Egentligen skulle vi få vänta tills i höst någon gång, men jag pallade inte att vänta. Förväntade mig dock ingenting. Men det visade sig att obduktionen var klar, och hon kunde boka in mig nästa vecka. Det var dock tydligt att det inte hänt om jag inte hade ringt. Glad att det löste sig, men det känns så jobbigt att behöva ligga på själv hela tiden, för att få det som borde vara normalt. Och nu är jag skitorolig för vad vi ska få för besked. r hur rädd som helst för att de ska säga att det inte var så farligt som de trodde, att vi avbröt i onödan. Nu är ju inte det så troligt, de var ganska tydliga med hurras dåligt livet skulle kunna bli, även om det inte gick att se exakt innan vad som var orsaken till felet. Men oron finns ju ändå där. Och det är både en lättnad att veta när jag får veta, och har gjort mig ännu mer orolig. Om man nu kan få veta något, det går väl inte alltid...

Har iaf fått ordentlig mens nu, tror jag. Alltid nåt.

Åh, vad jobbigt det låter, Charlie. Osäkerheten är alltid det värsta tycker jag, det här att inte veta. Hoppas du för några tydliga svar snart! Och helst positiva, förstås!

Jag har precis haft mens (tror och hoppas jag iaf), såhär snart sex veckor efter avbrytandet. Gjorde graviditetstest imorse för att se att allt gammalt hcg gått ut innan vi börjar försöka på allvar. Och det hade det, iaf tillräckligt för att inte ge utslag. Känns skönt, vet dock inte mer bestämt än så när det hände.

Ska få obduktionssvar imorgon. Är så sjukt nervös. Tänk om det visar att det nte var något större fel på vår son, och att vi avbrutit i onödan. Är så sjukt rädd för det. Det är väl inte så troligt, de var ganska tydliga med hur dåligt det såg ut, men kunde inte ge någon specifik diagnos innan. Men rädslan nu är så sjukt stor, ven om det ska bli skönt att få veta också. Om det nu går att säga något, det vet man ju inte heller.

Vi fick inga fler svar. Det de såg innan avbrytandet bekräftades i princip. De vet att han var missbildad, däremot finns det någon underliggande sjukdom eller syndrom, och det kan de inte säga något om. De ska utreda vidare, kolla genetik och så, men det är inte säkert att det ger mer.

Fortfarande jobbigt att inte veta, men slapp iaf skräcken att de sa att han var rätt frisk.

Jo, måste kännas skönt att i alla fall veta vad som var fel, även om det förstås är för jävligt att något ska behöva vara fel över huvudtaget. Vi fick hyfsat snabbt svar på obduktionen, runt 7-8 veckor, men tack vare att jag låg på. Men nu känns det som om det kan dröja med nästa steg, i semestertider och så. Hade varit skönt att åtminstone få veta ifall det finns upprepningsrisk, eller om det bara är slumpen.

Och det här med rätt, det är ju så svårt att säga. Så sjukt att man helt plötsligt får bestämma över liv och död. På något sätt var det ju rätt beslut för oss, det hade i bästa fall blivit ett fruktansvärt smärtsamt liv, fullt av operationer, som man inte vet hur bra de skulle hjälpa. Men ändå, vem är man egentligen att säga att det inte är ett liv som är värt att leva...

På mig gjordes inget fostervattenprov. Det var försent när de upptäckte att problemen var såpass allvarliga i v. 22. Och inget tydde väl egentligen på kromosomfel. Antar att det är en av de saker de ska kolla nu, efter obduktionen, eftersom de har sagt att vi ska kallas till genetiker.

Min lilla groda: Självklart får man sörja. Vi har ju förlorat ett barn, även om vi var tvungna att ta det svåra beslutet själva. Och den största anledningen, iaf för oss, var ju för att barnet skulle få slippa lida. Lycka till med den nuvarande graviditeten, och hoppas allt går bra. Hoppas du fick bättre stöd och besked från MVC. Tyvärr är ju inte alla i vården bra.

Min lilla groda: Förstår bättre vad du menar nu. Och känslor är ju aldrig logiska. Brottas också med det där att jag fick "leka gud", helt plötsligt var det vi som fick bestämma över liv och död. Även om jag känner att beslutet var rätt så känns det ju fel att vi var tvungna att behöva ta det. Har lyckligtvis ing skuldkänslor, mer tvivelskänslor på om det verkligen var så illa som läkarna sa, eftersom vi fortfarande inte fått någon definitiv diagnos, och kanske aldrig kan få det heller.

Norpa: Jag känner så med er. För oss har det gått lite över två månader nu, och är fortfarande tungt och svårt, men inte lika tungt och svårt. Vad fint att ni fick den fina stunden med er dotter, och kände er såpass förberedda. Jag sörjer att vi inte tänkte på att vi kanske skulle vilja ha foton, till exempel.

Känner med dig TigerEmmlis. Stora kramar!

Har precis börjat jobba igen efter sjukskrivning och semester. Och det går verkligen inte bra. Kände mig verkligen bättre i slutet av semestern. Men sedan jag började jobba så känns allt skit igen. Jag bara gråter, vilket jag inte gjort så mycket den sista tiden. Och så jobbigt att hantera alla kolleger. Vad de än gör så blir det ju fel. Är de snälla och bryr sig, så blir jag ledsen, och det blir obekvämt (oftast iaf). Och säger de inget blir jag ledsen för det. Det blir liksom som om inget hänt. Vill bara skrika att jag faktiskt har fått en liten son, och han är död. Men det kan man ju inte göra. Har gått ner på halvtid, tror jag behöver trappa upp lite långsammare. Men nu måste jag ju skaffa läkarintyg för att kunna fortsätta så. Känns jättejobbigt och osäkert. Orkar liksom inte vara stark och ta tag i det just nu, men har ju inget val. Är så orolig att de inte ska hålla med mig om att jag behöver deltidssjukskrivning ett tag nu.

Har fått sjukskrivning en vecka till nu iaf, på halvtid. Känns skönt, men jobbigt att jag måste ha ny läkarkontakt sen. Har pratat med olika läkare hela tiden, och nu ska jag till vårdcentralen nästa gång, istället för kvinnokliniken. Har bara varit på min VC ett par gånger med "enkla" problem, alltid haft olika läkare, och aldrig varit särskilt nöjd. Så det känns sådär. Men hoppas på att få ännu en ny läkare, som skulle kunna bli bättre.

Jag var sjukskriven nästan två månader och sedan hade jag semester en månad. Går dåligt på jobbet nu, men kämpar för att få jobba deltid nu. Alla läkare har varit väldigt förstående hittills, det jobbiga är att jag blir runtbollad till nya läkare hela tiden bara.

Vad jobbigt Malin, jag känner verkligen med dig. Hoppas du fick prata igenom allt ordentligt idag när du tog tabletterna. 

Jag avbröt för drygt tre månader sen pga av att vår lilla son hade en neuromuskulär sjukdom som gjorde att han fick allvarliga missbildningar. Det är det tuffaste och jobbigaste jag gjort i livet, han var ju så väldigt efterlängtad, mitt första barn. Men jag försöker se något fint i det.

Det där med att äta är olika på olika ställen. Jag var på Huddinge, och där fick man både äta och dricka fram tills barnet föddes. Sedan var det meningen att man skulle fasta tills de sett att moderkakan kom ut som den skulle, men det glömde de med mig. Men jag behövde som tur var inte skrapas, så det smorde inget.

Jag har inget att jämföra med, eftersom det var min första förlossning, men för mig gjorde det väldigt ont. Visst fick jag morfin, men det hjälpte inte. Fick till slut livmoderhalsbedövning, som verkligen hjälpte. Så så på dig om du har ont!

Vi satt rätt länge och höll och pratade med vår son efteråt. Men jag önskar att någon hade sagt att det var OK, för vi kände oss verkligen stressade, helt i onödan. Det jag ångrar mest är att vi inte tog några egna kort, eller hand+fotavtryck. Det hade betytt mycket nu. Hade velat ha ett kort på hans små små händer på min hand, till exempel. Så fundera på det! De få minnen vi har kvar betyder jättemycket nu.

Jag var sjukskriven på heltid nästan två månader, sedan hade jag semester. Och nu jobbar jag halvtid. Det är mycket längre tid än jag hade trott innan.Men jag har bara mött förståelse kring det, både i vården och på jobbet, hittills iaf. 

Man kan försöka bli gravid igen när man slutat blöda, det kan ta från ett par veckor till många veckor, men de brukar rekommendera att man har åtminstone en mens emellan. Sen beror det väl på hur man känner också. Vi försöker men har inte lyckats än, vilket blir jobbigt det med.