Inlägg från: Xiph |Visa alla inlägg
  • Xiph

    Vi som avbrutit 2013

    Jag har läst den här tråden sen den startades och blev medlem igår för att kunna skriva i den själv. Hann dock inte posta inlägget innan det började åska rejält och jag stängde av datorn. Den här tråden har varit ett stöd för mig även om jag inte vill att någon annan ska behöva gå igenom det som vi alla här har gått igenom. Jag har känt igen mig i många tankar som ni i tråden har uttryckt och det har känts som en lättnad att inte vara ensam. Kanske kan någon få lite tröst om jag också skriver ner det  som vi har varit med.

    Vi avbröt i början på februari.


    Vid rutinultraljudet i januari (vecka 16+6, blev flyttad från 17+3) fick vi höra det som ingen vill höra ?det är något vid lillhjärnan som inte ser ut som det borde?. Barnmorskan hämtade en läkare som såg samma sak och hoppet om att det skulle kunna sluta bra började försvinna. Jag började gråta för jag blev så orolig. De visste inte vad som var fel och frågade om vi ville göra fostervattenprov. Det ville vi och det bokades in till dagen efter.


     


    Väntan på svaret (som kom en vecka efteråt) om det var någon av de tre vanligaste avvikelserna kändes oerhört lång. Jag höll mig några dagar från att googla men när min man sa att han hade googlat kunde jag inte längre hålla mig. Jag ville veta allt och hittade bland annat hit. Maken hade hittat socialstyrelsens information om Dandy Walkers syndrom som hade en jämförande bilder av hur en hjärna bör se ut och hur det ser ut vid syndromet. Han tyckte att en bild från vårt ultraljud liknande den som visade syndromet.


     


    Vi fick förfrågan vid fostervattenprovet om att ta blodprov på oss för att undersöka om det rörde sig om något genetiskt. Det skulle vara inför framtida graviditet och vi ville det också. Läkaren sa att svaret kunde dröja. Resten av svaren från fostervattenprovet kunde dröja fyra veckor till och vi skulle inte hinna vänta på det svaret innan vi bestämde oss för att avbryta eller fortsätta graviditeten. Vi fick också frågan om vi ville träffa en speciallist innan vi hade fått svaret från fostervattenprovet men läkaren märkte nog att vi var lite borta så det fick vänta.


     


    Tankarna snurrade runt och jag var mer hoppfull i början om att det kanske skulle kunna gå bra. Ju mer jag läste om syndromet som vi själva misstänkte att det kunde vara och när jag tänkte på att två personer hade sett samma sak på ultraljudet desto mer av hoppet försvann.


     


    En vecka efter första ultraljudet ringde läkaren och informerade om att det inte var någon av de tre vanligaste kromosomavvikelserna. Jag var då ensam hemma och mitt hopp slocknade helt. Jag bad läkaren om att få prata med en kurator för jag kände att jag behövde någon utomstående att prata med. Läkaren förmedlade kontakt och kuratorn ringde upp mig senare. Fick en tid till dagen eller två dagar efter, fortsatte att träffa kuratorn en gång i veckan länge efteråt. Läkaren berättade också att vi skulle få komma till specialisten på torsdag samma vecka. Så det blev ytterligare mer väntan.


     


    Vi var nervösa när vi kom dit och det tog inte lång tid i ultraljudet innan specialistläkaren sa att det rörde sig om Dandy Walkers syndrom. För mig själv tänkte jag ?vi hade rätt?, vilket maken berättade efteråt att han också tänkte, därmed visste jag också att vi inte skulle fortsätta graviditeten. Vi hade i princip bestämt oss för att avbryta om det visade sig vara det och läkaren inte kunde säga hur det skulle kunna påverka barnet. För barnets och vår skull beslutade vi då slutgiltigt för att avbryta graviditeten, jag ville nog mest ha bekräftelse på att vi fattade rätt beslut.


     


    När vi var hemma hade läkaren här ringt, specialisten huserade i en annan stad en bit bort, och undrade hur det hade gått. Jag meddelade att vi hade bestämt oss och vi fick åka in till sjukhuset för att kunna fylla i ansökan till socialstyrelsen då jag två dagar innan gick in i 18+0. Det var en torsdag och jag ville gärna att socialstyrelsen skulle ta beslutet dagen efter så att vi slapp gå en vecka till och vänta när vi redan hade bestämt oss.


     


    Var nervös väntan på fredagen tills läkaren ringde och berättade att vi fick tillstånd att avbryta. Dagen efter begav vi oss till förlossningen för att få den förberedande tabletten och på måndag morgon (vecka 18+6) två veckor efter första ultraljudet fick vi komma tillbaka.



    Själva avbrytandet gick som det skulle även om det tog lång tid, vår son föddes strax efter midnatt natten till tisdag. Jag sa till barnmorskan att jag inte ville se direkt utan senare. Hon ordnade det och frågade också om vi ville veta om det var en pojke eller en flicka. Det var en pojke. Tidigt på tisdag morgon kände vi oss redo för att se vår son. Jag klarade inte av att barnmorskan lämnade oss själva med honom men det kändes väldigt viktigt att se honom. Det gjorde allt mer verkligt och jag var nog inte redo att bryta ihop än då.

    Fysiskt sett var allt i ordning men psykiskt var det värre. Vi fick åka hem på tisdag förmiddag och på väg till bilen började tårarna komma, jag grät nog hela dagen sen, det skulle ju inte vara bara vi som lämnade förlossningen. Jag kände ett enormt tomrum.

    Vi hade gått med på obduktion och en månad efter avbrytandet fick vi komma på återbesök och fick då veta att det inte var någon kromosomavvikelse (av de som tar längre tid att fastställa), att diagnosen bekräftats vid obduktionen och att det var slumpen som spelat in.

    Vi valde anonymt omhändertagande av vår son och fick veta på ett ungefär när (mars-april) han skulle spridas i minneslunden. Det känns bra att ha en plats att gå till och vi har varit där ofta med början i maj då det kändes säkert att han verkligen låg där.


     


    Jag är nöjd med det bemötande som vi har fått och blir därför så enormt ledsen när jag läser att många inte har fått det bemötande som de borde ha fått.

    Det har gått sex månader nu och sorgen har stundvis varit enorm. Det kändes i början som om det aldrig skulle kännas bättre men det har blivit lättare att hantera det som har hänt och det känns bättre.


    Många kramar till er andra!

  • Xiph

    En av anledningarna till att det känns bättre nu är för att jag är gravid igen (vecka 12). Jag blev nog extra lättad att jag var gravid igen när vi passerade bf för förra graviditeten. De blandade känslorna har jag också och jag hade lättare att vara glad i början av den här graviditeten än nu när oron inför rul växer. Jag är inte jätteorolig för att det ska vara samma fel igen då sannolikheten är jätteliten för att det ska hända igen, däremot är jag, precis som du RockTheRebell, orolig att det ska vara något annat fel den här gången. Rul kommer bli vår första kik den här graviditeten också och jag vill bara ha det avklarat.
    Jag hoppas innerligt att det går som det är tänkt på torsdag RockTheRebell!

  • Xiph

    Åh, vad glad jag blir av att läsa att rul igår var en bra upplevelse Rock!

  • Xiph

    Norpa, jag tror att du kommer känna vad som är rätt för dig. Få inte dåligt samvete gentemot hur ditt beslut att gå eller stanna hemma påverkar andra. Du måste ta hand om dig själv och känner du att du mår bättre av att vara hemma så stanna hemma.

    För mig var det väldigt viktigt att jag fick bestämma någorlunda själv i vilken takt jag skulle utsätta mig för jobbiga situationer. Jag hade jättesvårt i början att bara fokusera på samtal med andra människor utan att de jag mötte var gravida. Jag gjorde kopplingar till det som hade hänt av i princip vad som helst som någon sa och tankarna flöt iväg. Jag var där men jag var inte närvarande.

    Jag hade ingen som jag brukar umgås med som var gravid samtidigt. Däremot träffade jag på en väns gravida släkting på ett kalas cirka en månad efter vi avbröt. Jag visste inte att hon var gravid och det första jag såg när jag hejade på henne var hennes gravida mage. Jag fick gå undan flera gånger för att jag bröt ihop men valde ändå att inte åka hem för vännens skull. Hon var ungefär lika långt gången som jag då skulle ha varit och det blev för jobbigt. Hade jag vetat att hon var gravid innan är jag inte säker på att jag hade klarat av att gå på kalaset. Jag kunde inte glädjas åt hennes graviditet då den bara påminde om min stora sorg och känsla av tomhet.

    Makens bror frågade maken någon gång i mars-april om de kunde komma förbi men jag var inte redo att träffa deras barn och maken sa då att jag inte orkade. Det var inte förrän i början på maj, tre månader efter avbrytandet, som jag kände mig redo att träffa deras barn.

    Det var länge en pina att åka till affären. När jag såg någon gravid gick jag iväg åt ett annat håll, för att jag inte var beredd på det "mötet". Det kändes ändå lättare efterhand att se någon som var gravid på affären då det var någon som jag inte behövde prata med. I början när jag promenerade ute klarade jag inte av att se en barnvagn utan att börja gråta men det blev lättare efterhand. Jag valde medvetet att jag inte skulle gå en annan väg bara för att jag såg en barnvagn längre fram, vilket nog var ett sätt för mig att få lite kontroll i den situationen.

    I början var det viktigaste för mig att äta regelbundet, sova och komma ut på promenader. En dag i taget och när det var jobbigt en timme i taget.

  • Xiph

     


    Norpa skrev 2014-08-13 00:13:30 följande:

    Å så glad jag blev av att ta del av alla era erfarenheter! Jag är inte så tokig som jag först trodde. Jag är ju faktiskt rätt normal trots omständigheterna ;) Känner igen mig i mycket av det ni skriver. På ett sätt så känns det som om det bara blir värre och värre. Hur står man ut när datumet för beräknad födsel närmar sig? Jag hoppas verkligen jag hinner bli gravid innan dess så jag har något att glädjas över.

    Jag har bestämt mig för att inte gå på baby showern. Får ångest varje gång jag tänker på den så då drar jag slutsatsen att det knappast blir bättre om jag pinar mig iväg. Jag tänkte försöka hitta på något annat den dagen så jag får tänka på något annat. Risken finns att jag bara kommer sitta och tycka synd om mig själv annars och kanske tänka på den baby showern som jag aldrig fick (även fast jag inte ville ha någon, haha).

    Tack igen! Kram tillbaka till er! :)


    Jag hade väldigt länge stenkoll på hur många veckor jag skulle haft kvar till bf och hur lång tid det hade gått sedan första ultraljudet och när vi var in för att avbryta. Allt det inträffade samma veckodag och jag var alltid som mest ledsen den veckodagen. Jag tror, nu i efterhand, att jag hade någon slags behov av kontroll och räknade ner till när graviditeten skulle ha varit avslutad. Jag såg bf som ett definitivt avslut på den graviditeten även om jag redan visste att den var avslutad. Jag testade postivit innan bf för förra graviditeten passerades och jag är enormt tacksam för det. Jag hade släppt den förra graviditeten redan innan jag testade postivit och att jag var gravid igen hjälpte när bf-dagen kom. Hade jag inte varit gravid igen då hade jag försökt planera in något roligt på bf-dagen för att skingra tankarna. Någon dag efter bf skulle varit var vi till minneslunden. Det kändes viktigt och vi har åkt dit tillsammans när någon av oss velat det.

    I mars skulle jag ha haft ett besök till barnmorskan och det tog lång tid innan jag faktiskt klarade av att avboka den tiden, avbokade den en vecka innan. Som tur är kunde jag avboka den utan att prata med någon. Jag planerade in något roligt att göra den dagen för att få annat att tänka på. Det hjälpte mig.


     


    Norpa skrev 2014-08-13 00:27:56 följande:

    En annan fråga till er alla. Hur har andra i er omgivning reagerat? Min och sambons familj har såklart varit stöttande och hört av sig och funnits där. Men jag förundras över många som inte har hört av sig alls efter att dom fått veta. Vi skickade sms till våra kompisar eftersom vi inte orkade ringa alla, och det är många som jag tycker borde ha hört av sig/hört av sig mer men som inte hört av sig. Är folk så rädda att dom inte ens vågar skicka iväg ett sms eller mail där det står att dom tänker på en? Är det för mycket begärt? Jaja, jag är bara så besviken på vissa men vet inte riktigt hur mycket energi man ska lägga på dom.


    Det har varierat från att inte fråga alls till att fråga (ibland, har det känts som, för) ofta. Många har pratat med maken om hur det är med mig istället för att fråga mig direkt. Jag har också känt mig besviken ibland men valde att inte lägga någon energi på det. Jag tror att en sån här sak är ganska ofattbar och vissa vet inte vad de ska säga eller är rädda för reaktionen. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva gå igenom det här och ibland har det känts overkligt att det ens har hänt. Jag visste att det har hänt men tror att jag försökte skydda mig själv på ett sätt. Det hjälpte mycket att ha en plats att gå till och nu med mer perspektiv på det som har hänt kan jag även ta med mig att jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv.

    Min syster sa ibland att hon inte visste vad hon skulle svara men jag sa då att hon inte behövde svara. Det hjälpte ändå att bara kunna få ur sig vissa saker, ibland var det skönt också att inte få någon peppande kommentar tillbaka. Att bara få vara. Jag upplevde att vissa i min omgivning ansåg att det kunde vara bra att försöka komma tillbaka till vardagen ganska fort igen men jag lyssnade inte på dem då jag upplevde att de inte förstod det som jag gick igenom. Jag lyssnade på mig själv och pratade mycket med kuratorn om mina tankar.

    Du har ytterst normala tankar med tanke på omständigheterna. Vissa tankar jag tänkte vågade jag inte prata med familj och vänner om då de kändes så morbida men var normala för någon i min situation. Hoppas du får en bra lördag!
    Kram!

  • Xiph

    räkans, jag känner med dig. Jag tyckte det var en jätteprocess att ringa läkaren om förlängd sjukskrivning och sen att ringa om deltidssjukskrivning. Läkaren var dock en pärla och ifrågasatte aldrig mina känslor när jag berättade som det var. Angående jobbet så tycker jag i efterhand att det var jobbigt att alla visste vad som hänt. Några frågade och jag tyckte det var så skönt att få prata om det som hänt även om jag blev ledsen mitt i ibland. Många hade en blick av medlidande när de såg mig men sa inget och det kändes värre än de som pratade med mig. Det hade kanske varit bättre om alla inte visste utan att de som undrade istället kunde fråga vad som hade hänt. Jag märkte väldigt väl när jag pratade med någon hur mycket de ville veta och berättade inte mer än vad jag kände att de ville höra.

    Hoppas du kan få lite styrka att ringa! Stora kramar!

Svar på tråden Vi som avbrutit 2013