Vi som avbrutit 2013

Hej hej!
Hoppas det går bra att jag också klämmer mig in här.
Jag har läst "eran" tråd ett tag nu och har tänkt länge att jag också skulle skriva ett inlägg en dag. Den dagen blev idag. Att det blev just idag är mest för att det är första gången jag är ensam sedan vi avbröt våran graviditet för tre veckor sedan och då får man tid att reflektera över vad man egentligen varit med om och hur det egentligen har påverkat mig. Just nu bubblar det liksom över av all sorg smärta, och intryck. 
 
På lördagen (17+1) var vi på ultraljud. Det var ett ultraljud som vi beställde hos en privat klinik eftersom vi tyckte det blev allt för länge att vänta två veckor till till  inplanerat RUL. Vi hade just tagit semester min sambo och jag och var glada och lite spända inför UL. Jag tänkte att jag skulle bli glad bara jag såg ett litet hjärtat slå där inne, eftersom det var det jag oroat mig absolut mest för - ett hjärta som inte slår.  

Men på den lilla skärmen såg vi ett levande barn och ett litet hjärta som slog! Jag blev så glad! Äntligen kunde jag andas ut och mina hjärnspöken kunde inte längre plåga mig. Jag var gravid OCH med ett levande barn! Jag höll min sambo hårt i handen och kände mig så glad och lycklig. Så himla häftigt!

Efter en stund förstörs allt. Allt rasar samman. Barnmorskan säger att det är något som inte stämmer. Dom små orden "det är något som inte stämmer" rullar på repeat i mitt huvud. Hon bokar in oss på sjukhuset för check tidigt på måndagen. Jag bryter ihop i bilen på vägen hem. Jag känner på mig att detta kommer inte att sluta bra. Hemma hamnar jag i en liten google-bubbla. Jag googlar ALLT! (Det var så jag hittade till familjeliv) Jag ville ha svar. Jag ville veta.

Hela helgen blir en lång hemsk väntan. På måndagen träffar vi två läkare. Två långa ultraljud. Båda säger samma sak. Inga bra odds för att barnet ska kunna överleva utanför magen. Jag får ta fostervattenprov. Vi får en ny tid på torsdagen hos en specialist. Så blir det ännu en lååång väntan mellan måndag och torsdag. All väntan och ovisshet har varit bland det värsta. Vad ska man tänka? Vad ska man göra? Vad ska man säga till folk som undrar? Vad säger man till folk som inte ens vet att jag är gravid? På onsdagen ringer dom från sjukhuset och vi får vi svar på dom första fostervattenproven som inte visar någonting annat än att det är en liten tjej i magen <3

På torsdagen säger specialisten egentligen allt det vi redan vet. Inte livsdugligt. Vi bestämmer oss för att avsluta graviditeten. På lördagen får jag ett förberedande piller och på måndagen (18+3) åker vi in för att sättas igång.
Det blev en lång väntan även mellan torsdag och måndag. Det var kanske den värsta väntan jag varit med om. Jag ville bara få det gjort. Jag ville inte vänta längre. Jag ville att hon skulle komma ut så jag fick hälsa på henne, hålla henne och till sist ta farväl. 
Eftersom jag läst lite här på Familjeliv så kände jag mig någorlunda beredd på vad som skulle komma att ske där på måndagen på förlossningen. Det har hjälpt mig jättemycket. (Tack till alla er som delat med er av era historier!)
Jag var jätterädd för smärtan. Hur ont skulle det göra egentligen? Mycket ont, visades det.

Hon var den finaste lilla ängeln. Vi fick ha henne hos oss länge. Vi tog massa bilder. Vi utforskade hela hennes kropp. Hennes små fötter och hennes fingrar. Hennes små öron och söta lilla näsa. Jag ville inte missa en enda liten detalj på våran dotter. Tillsammans hade jag och sambon virkat en rosa liten mössa som hon fick på sig. Det blev mycket känslor och för bara några timmar var vi som vilken nybakt familj som helst.

På tisdagen fick vi träffa henne igen och ta ett sista farväl. Det var jättejobbigt!

Jag skulle kunna skriva massa mer. Om det är någon som undrar över något så fråga på! Jag vill gärna kunna hjälpa andra i samma situation.

Tack tjejer för alla fina ord och jättestort grattis till er som blivit gravida igen! :) Längtar tills det är min tur! 

Min svägerska ska ha babyshower till helgen och jag är så himla kluven med en stor fet klump i magen. Hela min kropp skriker "Nej, jag vill inte gå! Jag orkar inte!" men mitt samvete säger att jag borde gå och komma in i vardagen igen. Hur länge ska man sitta hemma och gömma sig för alla? Jag är rädd att möta folk jag känner (som inte vet och som kanske frågar om graviditeten som inte finns längre) och jag är rädd att möta andra gravida (då blir jag bara påmind och ledsen). Jag känner mig så himla "off".  Det är snart 4 veckor sedan vi avbröt.

Vad ska jag göra? Hur var mötet med andra gravida för er? Hur kändes det inombords? Kunde ni glädjas med andra gravida? Blev det konstig stämning (om den gravida du mötte visste att du avbrutit)? 

Kram på er!

Å så glad jag blev av att ta del av alla era erfarenheter! Jag är inte så tokig som jag först trodde. Jag är ju faktiskt rätt normal trots omständigheterna ;) Känner igen mig i mycket av det ni skriver. På ett sätt så känns det som om det bara blir värre och värre. Hur står man ut när datumet för beräknad födsel närmar sig? Jag hoppas verkligen jag hinner bli gravid innan dess så jag har något att glädjas över.

Jag har bestämt mig för att inte gå på baby showern. Får ångest varje gång jag tänker på den så då drar jag slutsatsen att det knappast blir bättre om jag pinar mig iväg. Jag tänkte försöka hitta på något annat den dagen så jag får tänka på något annat. Risken finns att jag bara kommer sitta och tycka synd om mig själv annars och kanske tänka på den baby showern som jag aldrig fick (även fast jag inte ville ha någon, haha).

Tack igen! Kram tillbaka till er! :)

En annan fråga till er alla. Hur har andra i er omgivning reagerat? Min och sambons familj har såklart varit stöttande och hört av sig och funnits där. Men jag förundras över många som inte har hört av sig alls efter att dom fått veta. Vi skickade sms till våra kompisar eftersom vi inte orkade ringa alla, och det är många som jag tycker borde ha hört av sig/hört av sig mer men som inte hört av sig. Är folk så rädda att dom inte ens vågar skicka iväg ett sms eller mail där det står att dom tänker på en? Är det för mycket begärt? Jaja, jag är bara så besviken på vissa men vet inte riktigt hur mycket energi man ska lägga på dom.

Kan inte tänka mig hur tungt det måste ha varit att ha så många gravida runt sig och tre missfall bakom sig. Men förstår om ni var lite avtrubbade efter tidigare missfall, kanske det hade varit jobbigare om det var första missfallet. Fast ändå inte. Stor kram till dig!