Vi som avbrutit 2013

Hej!

Tråkigt nog går jag nu med i er lilla grupp. Hoppas det är ok.

Jag ligger på sjukhuset, igår födde jag vår lilla lilla pojke. Han hade ett kromosomfel och efter nästan 3 veckors väntan på provresultat valde vi att avsluta gradiviteten. På något sätt det lättaste och hemskaste beslut jag tagit i mitt liv. Lätt för att jag vet att det är bäst för mig och min man, vår dotter och denna lilla parvel. Hemskt för att det var en mkt efterlängtad lillebror.

Jag hann gå så långt som till vecka 18 så fick föda fram lillen. Var bättre än förväntat. Dock tog det 15 timmar för förlossningen att komma igång. Jag låg med starka typ menskramprr i 8 timmar innan det började. Fick morfin när värkarna började så smärtan var ok. Inte lika illa som att föda ett fullgånget barn (det gjorde jag utan smärtlindring). Men det är inte skönt... Krystade försiktigt försiktigt på slutet så kom han. Jag var noga med att inte titta då, ville inte se allt blodigt...

Efter ett tag kom dom in med den lille så vi fick titta. Det var väldigt jobbigt för min man, han ville helst inte se men gjorde det för min skull. Så vi hade honom bara en kort stund. Jag var faktiskt förvånad över att det var så mkt "foster", jag hade förväntar mig att han skulle vara mer lik en bebis. Armar och ben var så smala så smala. Hade med ett litet gosedjur men min man orkade inte riktigt så den ligger kvar i min väska. Det får lov att vara ok, det med.

Just nu känner jag mig helt ok. Både i kroppen och i själen. Mannen är och hämtar vår dotter. Som jag längtar efter henne!!! Märkligt detta, jag hade trott att jag skulle vara ett vrak. Men jag känner mig förvånansvärt lugn och lite lättad att det är över.