Vi som avbrutit 2013

För mindre än tre månader sedan födde jag en liten flicka i vecka 21. Det var min sjätte graviditeten med ett fantastiskt barn och många missfall men den här gången kändes det som att jag ljög när jag sa att vi skulle få ett till barn till sommaren. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag höll det här barnet. Min man och syster sa båda att det bara var för att vi gått igenom så mycket med missfall och provrörsbefruktningar. På rutinultraljudet hittade man flera fel och efter flera undersökningar i två olika städer hade de hittat ett allvarligt hjärtfel och många andra saker som tydde på kromosomförändring eller ett syndrom. Vi gjorde fostervattensprov och hon hade trisomi 18. Vi valde till sist att avsluta men det var ett fruktansvärt beslut att ta och jag känner fortfarande skuld. Precis som några andra skrev var vår förlossning fin. Jag och min man stöttade varandra och har nog aldrig varit så när som då trots att vi har ett underbart äktenskap. Vi hade henne hos oss i fléra timmar efteråt och de två dagar vi var på sjukhuset är ljusa minnen i allt det mörka. Jag är lärare på förskola och hade bett de andra pedagogerna prata med barnen så att de visste och maila föräldrarna. Det första som hände när jag kom in första dagen efter sjukskrivningen var förutom kramar från flera barn som brukar göra det att ett barn sa till mig "ditt barn lever inte mer" och jag tyckte att det var bra. Jag och barnen pratade mycket om det som hänt, de tyckte att det var svårt att förstå. Och ett barn som bara är två kan fortfarande säga till mig att jag inte har bebis i magen längre och att jag kan köpa ny bebis. För mig har det varit fint. Många av föräldrarna har också pratat med mig om det och till och med gråtit. Mycket heldre att de ärligt visar att det är förnämligt än att de låtsas som att hon inte har funnits. Imorgon är det gravsättningen. Vi trivs i skogen och på kyrkogården som ligger nära oss finns en del som är skog med urngravar. Det är barkstigar och granris istället för planteringar. Vid gravsättningen ska vi ställa en hink med smultron för vår stora flicka vill att hon ska ha det att äta.

Jag har inte ens tänkt på att leta här efter någon att prata med men det är som några tidigare skrev så lika våra känslor och tankar är. Skuldkänslorna, sorgen och saknaden. Någonting som vi varit med om men där flera av er varit med om motsatsen är fantastiska människor inom vården. Där det felade var när vi var till hjärtspecialister eftersom de två läkare som tittat i vår egen stad var oense. Specialisterna var så fascinerade att det gick att se hjärtfelet så tidigt som i vecka 21 att de log med hela ansiktet och glömde bort oss totalt. Men till de som varit fantastiska. Den läkare som gjorde rutinultraljudet har sedan följt oss hela vägen, både fysiskt och emotionellt. Han ledsagade oss till varje ställe på sjukhuset vi skulle till, han ringde flera gånger hem till oss och han ordnade allt. Vi hade inte ens frågat efter sjukskrivning innan han hade ordnat papperna. Och nu när jag är gravid igen så vill han ta hand om oss och kommer förmodligen till och med att göra det ultraljud som blir mitt i hans semester. Även sköterskorna och läkarna som var med under förlossningen var jättefina och det märktes på dem hur sorgligt de tyckte att det var. Vår dotter är fem år och om den första graviditeten efter henne hade fått fortsätta hade hon varit 2,5 när hon blev storasyster. Nu var hon istället fem och fick aldrig träffa sin lillasyster i livet. Men vi hade en avskedsandakt tre dagar efter hennes födelse där delar av våra familjer var med då de stöttat oss så och även sörjde oerhört för sin egen skull. Vi hade målat kistan själv vi tre och vår femåring hade köpt en likadan mjukiskatt till lillflickan och sig själv. Systerns la hon ner i kistan. Det hade varit molnigt i en månad men den dagen sken solen.

Jag hade också så svårt för att vi just lekte Gud, vad hade vi förr rätt att bestämma att hennes liv inte skulle fortsätta. Jag visste från början inte ens om vi hade rätt att sörja när vi hade "valt bort" henne. Samtidigt visste jag att vi tog beslutet för hennes skull även om vi också vägde in vad vi orkade och hur mycket hennes storasyster skulle behöva vara med om.

Jag är nu gravid i v15 och har gbs som jag har fått antibiotika för en gång. Nu verkar det vara tillbaka då uvi och sammandragningar är symptom. I söndags hade jag feber, blödde lite (förmodligen från uvi) och hade sammandragningar. Jag hade även haft lite ont och tungt neråt. 1177 ville att vi skulle åka in. Med gbs kan vattnet gå för tidigt och barnet kan dö i magen även om detta är ovanligt. På UL såg jag och min man först inga hjärtslag och när jag frågade läkaren sa han att jag skulle kolla själv och gick sedan och pratade i telefon om något helt annat medan jag låg kvar och grät. Sedan fortsatte han och nu kunde vi se hjärtat slå. Vi klagade sedan på läkaren till en sköterska.

Sedan sa han åt oss att gå hem och att han ändå inte kunde göra någonting. Jag krigade mig till att han i alla fall skulle göra en odling. Vi fick egentligen inga svar av honom och nu kan jag inte låta bli att vara rädd för att behöva begrava ett till barn. Men jag ska ringa till MVC om en timma och höra vad hon tycker. Jag vet samtidigt att det kanske inte alls är någon fara.

Jag hade inte alls tänkt lämpa över allt detta på er men tankarna snurrar så mycket kring detta just nu

Norpa: Det är med tårar i ögonen som jag läser ditt inlägg, framför allt för er skull men även för att alla tankarna och känslorna från våra egna UL och förlossningen kommer tillbaka. Jag var också rädd för att vårt barn inte skulle leva så när vi fick se en fantastisk liten bebis sprattla omkring där inne kom lugnet. Tills läkaren sa som er.

För oss har det nu gått fem månader sedan vår flicka föddes och det blir lättare även om sorgen hela tiden finns kvar. Vi har en lugn och vacker grav att gå till, det hjälper för oss.

Räkans: Nu för tiden känner jag att jag har samma rätt att sörja som alla andra men från början kände jag väldigt stor skuld. Trots att jag visste att vi avbröt för hennes skull så att hon skulle slippa lida. Mina känslor var inte helt logiska men sorgen och förtvivlan var så stor och det beslutet är det värsta jag har behövt ta. Att avsluta en annan människas liv.

MVC kunde lugna mig och nu har jag även börjat känna hur han rör sig. Igår kollade vi igenom lite bebiskläder från min brors barn, om det var något vi ville ha. Och då blev det än verkligare, att den här lilla krabaten faktiskt verkar ska bo med oss. Men rädslan kommer då och då. Tänk om vi inte kommer få behålla honom heller.

Efter våra första missfall var det jättesvårt för mig att se andra gravida och ännu värre att träffa vänner och bekanta som var det. Efter tredje missfallet skulle tre av våra fyra syskon (maken har två och jag två) ha barn under månaderna omkring när vi skulle ha fått. Det var jättetungt men de flesta förstod det och tog inte illa vid sig.

När vi var tvungna att avbryta var det ur just den aspekten lättare. Det var vår sjätte graviditet och vi hade blivit ganska avtrubbade och härdade. Ur den aspekten som sagt. På alla andra sätt så otroligt hemskt. Men jag är lärare och nog var det tungt att varje dag möte en förälder som var beräknad samtidigt som vi, se hur hennes mage fortsatte växa. Och en annan förälder som fick sin bebis medan vi var sjukskrivna och när jag kom tillbaka tillarbetet varje dag lämnade och hämtade med bebisen.

Jag tycker att du ska vara rädd om dig och känna efter vad du orkar. Det kommer komma så många andra tillfällen när du kan visa ditt stöd till svägerskan, du behöver inte göra det nu.

Jag tror också att det kan vara en blandning mellan att inte kunna sätta sig in i situationen och hur fruktansvärt det faktiskt är och att de inte vet hur de ska tackla det vi har varit med om. Många hörde av sig och en del ville även kunna göra något fysiskt för oss som att vara barnvakt till vår flicka så att vi kunde få lite tid till att bara sörja eller laga mat åt oss. Andra som står oss nära och till och med är familjemedlemmar hörde knappt av sig eller inte alls. En vän till mig hörde av sig efter ett par månader och när jag pratade lite om det som hänt sa han att man måste gå vidare.

För mig har det känts bra att människor omkring oss har prata med oss och inte bara låtsats som om ingenting har hänt. För hela vår värld har förändrats, vi har fått en liten flicka även om vi aldrig fick hålla om henne i livet.

Vi har gjort någonting mysigt på våra bf, ofta har det varit att vara ute i naturen. Vandra, göra en eld och njuta av tystnaden. Det är vad som har känts bra för oss. Vi har ju haft ganska många bf då detta är vår sjunde graviditet men vi har även privilegiet att få fira en underbar unges födelsedag varje vinter och en födelse till att se fram emot.

Det var samma sak för oss på BF, jag hade en liten rund mage och det tyckte jag hjälpte väldigt mycket. Samtidigt som det också gjorde känslorna än mer komplicerade för hade vår lillflicka kunnat leva så hade den här lilla killen inte sparkat runt i min mage. Min syster som har haft två missfall har en gång sagt att hon finner tröst i att det är de två barn som de har som är ämnade för deras familj så att det som hände hade en mening.

Det här är min sjunde graviditet men jag kan inte tänka så för även om jag förstår hur hon menar och är glad att hon finner den trösten så skulle det för mig kännas som att välja mellan de små.

Ta hand om varandra lite extra mycket resten av dagen.

Så tråkigt Malin81a och jag måste erkänna att jag faktiskt läst lite i en tråd där du skrivit men aldrig skrivit själv, jag är gravid i v22.

Min man sa också att han tyckte att det var bra att det upptäcktes så att vi kunde avbryta, vår flicka föddes i v21, men han sörjde också väldigt djupt och ingen av oss var riktigt beredd på hur stor sorgen skulle vara när hon föddes. Och då hade vi ändå kämpat i år. Så sorgen kanske hinner ikapp din man till slut.

Vi har en femåring som var tvungen att gå igenom detta tillsammans med oss och det har inte varit lätt. Vi frågade om hjälp av kuratorn och senare också av sjukhuskyrkan som kom till salen efter att lillflickan fötts. De hade bara goda erfarenheter av att syskonen fått träffa den lilla så vår femåring fick träffa henne på den avskedsandakt vi höll tre dagar efter födseln. Och så har vi pratat jättemycket, svarat på alla frågor och för henne var det väldigt viktigt att få bekräftelse på att hon nu var storasyster. Det har även kommit extra många tankar på döden och hon har stundtals varit rädd för att förlora oss också. Det är inte lätta diskussioner att ta men jag tror att man tjänar på att inte undvika dem.

Vi har vänner som tyvärr varit med om att barnet dött i magen som upptäcktes vid RUL och kvinnan i den familjen kom hem till oss några dagar innan förlossningen så vi fick fråga allt vi ville veta. Det var otroligt mycket värt. Kanske vi kan hjälpa dig på samma sätt.

Vi blev inlagda en måndag och då fick man ta tabletterna med några timmars mellanrum och skulle vara sängliggande ett tag efter varje tablett så att de stannade kvar. Men annars var det bättre att vara uppe och röra sig för att påskynda. Man får inte äta eller dricka ifall det skulle bli operation men jag vet inte hur vanligt det är att det blir så. Efter kanske 3-4 timmar satte värkarna igång och jag tyckte att det gjorde ganska ont, barnet är ju så mycket mindre än vid en fullgången graviditet men för mig fanns ingen ork eller vilja att kämpa och det gjorde stor skillnad. Men till skillnad mot en vanlig förlossning så får man så mycket morfin man vill ha.

Efter kanske fyra timmar trodde alla, inklusive jag själv, att hon skulle födas och personalen gjorde sig redo. Men jag vet inte om det var jag som stoppade upp allt för jag kunde bara tänka att jag inte klarade av att förlora henne ännu. Och då slutade allt. Trots mer medicin kom inga fler värkar och istället föddes hon i stillhet morgonen efter. Vår flicka levde inte när hon kom ut men så var det ju nästan ett dygn sedan förlossningen satte igång.

Efter att de mätt och vägt henne fick vi in henne till oss och så fick vi ha henne så länge vi ville. Hon var 25 cm lång och vägde 250 g, mindre än hon borde på grund av sin sjukdom trisomi 18. Efter sex timmar kände vi att vi var tvungna att lämna henne för att över huvud taget orka göra det.

Vi hade som sagt en avskedsandakt på sjukhuset tre dagar senare med delar av våra familjer. Hon kremerades och när kälen gått ur jorden begravde vi henne på kyrkogården tillsammans med våra familjer. Vi bor nära kyrkogården och det känns väldigt fint att kunna gå dit. Vår flicka har varit med och bestämt vad som ska finnas på graven, hon ville att lillasyster skulle ha smultron och en liten staty av en sovande kanin.

Vår nya graviditet räknas från en månad efter att lillflickan föddes.

Det är bara att fråga om det är något mer du undrar över.

Smärtan var hanterbar tyckte jag. Och det där 1,5 dygnet på sjukhuset ser jag tillbaka på som väldigt fina trots allt. Det var vår sista riktiga tid med henne, även om jag höll henne under avskedsandakten, och min man och jag fanns verkligen där för varandra. För mig startade det riktigt jävliga när vi skulle åka ifrån sjukhuset och fortsätta leva utan henne.

Men det gick också, vi var sjukskrivna i två veckor båda två och var mycket ute i naturen alla tre. Men ibland tog min familj hand om dottern så att vi bara kunde gråta och trösta varandra utan att behöva vara stark för hennes skull. Och min mans familj fyllde vår frys med mat. Allt det hjälpte oss väldigt mycket.

Jag är också otroligt beroende av att äta och kände mig först väldigt uttorkad, fick bara fukta mun och läppar med lite vatten ibland. Fick även feber så det förstärkte nog längtan efter att få dricka. Men sent på eftermiddagen fick jag dropp och då blev allt bättre.

Att svara på dina frågor blir en bearbetning för mig så på så sätt hjälper det även mig. I torsdags var det ett halvår sedan hon föddes och allt är lättare nu men sorgen finns där ändå.

Så sorgligt Malin. Hoppas att ni kan finna stöd i varandra och i alla fall för mig var de första dagarna värst. Då längtade jag också bara tillbaka till den tiden på sjukhuset och att få hålla henne. Jag klarade nästan inte av tanken på att inte få ha henne hos mig mer även om jag skulle få hålla henne under avskedsandakten.

Jag glömde skriva att vår flicka fick välja ett gossedjur till lillflickan och ett likadant till sig själv. Det gosedjuret sover hon med varje natt och är jätteviktigt för henne.

Det blir lättare