Vi som avbrutit 2013

Jenkis: Åhh, jag tänkte köpa sånt i helgen. Men då behöver jag alltså inte det? Är det olika på olika sjukhus?

Jag köpte en body oxå men det är nog för stor. :(

Allt känns som overkligt och mardrömmen bara fortsätter, det är väldigt jobbigt men oxå skönt att läsa alla eras historier och berättelser. Tack för att ni dela med er.

Ja jag läste lite snabbt i din blogg för en stund sedan att ni ev har samma avvikelse på er son som på vår son. Har sparat din blogglänk och kommer att följa dig/er på den fortsatta vägen. Det är så fruktansvärt orättvist, oavsett vad det är för diagnos, att vi som har svårt att få barn även ska drabbas av sånt här!

Vår pojke var också otroligt rörlig i min mage. Fanns liksom inget fel på motoriken och han sparkade in i det sista... Vi visste dock inte att det var en pojke förrän jag födde honom. Det glömdes liksom bort där på RUL när allt blev kaos och upp-o-ner-vänt.
Att ta de där tabletterna som skulle ta död på vårt barn det var det värsta jag någonsin har gjort!!! Att föda honom var det vackraste jag har gjort! 

Hinner inte skriva mer just nu här, middagen väntar. Men, du får mer än gärna maila mig på [email protected] eller om du har facebook så finner du mig om du söker på Eva Höglund (bor i Östmark, Värmland o har samma profilbild som här) om du känner att du vill "prata" mer om allt som snurrar i ditt huvud nu. Jag vet precis hur det är!

Stor varm styrkekram ♥   

Nu har vi fått tid tills nästa vecka att avbryta graviditeten. Det har varit en riktigt skitdag idag och vi har träffat riktiga pajasar till personal. Jag trodde de kunde sånt här.

De bokade avbrytande på andra sidan stan, på ett sjukhus vi aldrig varit på, inte heller blev vi sjukskrivna utan vi måste sjukskriva oss själva och så får isf SÖS ta det beslutet tyckte dem.

Dessutom fick vi ingen kuratorkontakt, vi fick träffa henne en kort stund och skriva på papper.

 Som jag har gråtit i dag. Usch vilken dag.

Jag kommenterade också i bloggen. Jag har inte gjort ett avbrytande nyligen utan 2011 efter att barnet jag bar redan dött några dagar tidigare. Han dog på grund av en könskromosomavvikelse (med hjärtfel som biproblematik) i kombination med en CMV-infektion som jag smittat honom med.  Också mitt barn var resultatet av en äggdonation (eller embryodonation faktiskt).

När jag avbröt hade jag "tur" och kuratorn råkade just den morgonen jag las in för att avbryta (jag träffade inte kurator alls innan eftersom man inte behöver ta svängen över socialstyrelsen när fostret redan dött - dvs kvarhållet missfall) ha morgonmöte med sjukhuskyrkan och tog med sig deras personal upp till mig. Därefter försvann kuratorn ut i periferin för mig och sjukhuskyrkan tog över, både samtalen om det som hände och efteråt men framför allt att hjälpa mig att reda i vad jag skulle göra med barnet. Det var en oerhörd lättnad att ha någon att prata om både det praktiska och det känslomässiga med - och inte som i vanliga fall separera dem. Att säga farväl, att kistlägga och hela dödens byråkrati hör ju så tätt samman med föreställningar om döden och känslor inför vad som händer. Sjukhuskyrkan till skillnad från sjukvården var stabil, saklig, inkännade och gav framför allt en trygg känsla av att de visste vad de gjorde och hade gjort det förut. Ingen osäkerhet. De var förbannat mycket bättre på död än sjukvården någonsin varit.

Man kan få kontakt med sjukhuskyrkan antingen genom att ringa dem själva, eller att man ber avdelningen inför avbrytandet att be sjukhuskyrkan komma istället för kurator. De arbetar olika i olika städer (här i Göteborg fick jag praktisk vägledning och stöd i att göra ett enskilt omhändertagande utan begravningsbyrå etc) men de kan alltid vägleda i hur man kan göra och har mött långt fler drabbade av såna här händelser än sjukvårdspersonal har. Mer koncentrerat eller vad man ska säga - det är ju just vid döden de brukar ställa upp.

Efterb3 månader av sorg och saknad har jag startat en blogg för att skriva av mig, det hjälpte mig och hjälper mig väldigt mycket att läsa andra för att inte känna sig lika ensam. Lillaangel.blogg.se kan du läsa om min historia och dem dagarna jag orkar ska jag skriva hur man tar sig vidare och förhoppnings vis inom någon tid ge hopp om att livsglädjen kommer tillbaka

Hinner inte nu, men läser med intresse senare.

Nu har jag nog upplevt det absolut värsta i hela mitt liv. Hela förlossningen spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag har aldrig haft så ont och aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag känner mig så sliten nu.

Vi blev sjukskrivna i två veckor. Två ynka veckor. Det är ju som ett skämt.  

Det verkar som vi måste ordna någon sorts transport till vår son till minneslunden, har googlat lite begravningsbyråer men hittar inte alls nån bra.

 

Usch :( vilken mardröm du har upplevt. Har ni fått komplikationer efter skrapningen/ förlossningen? Jag har ont i magen hela tiden, jag har ju endometrios men jag vet inte om jag kanske fått nån infektion nu oxå.

Hej från mig oxå.
Det är drygt 4 veckor sedan vi var tvugna att avbrytta pga att våran son hade enkammars hjärta.Det räcker inte med att vi var tvugna att ta beslutet hela förlossningen gick åt skogen,fick livmoderbrist och uterspruktur,jag fick vänta i 2 dygn med sonens huvud utanför livmodern där den hade brustit även fast jag hade sagt till dom att det var nått på tok och att jag inte kände varken värkar eller sammandragningar efter dom första 6 timmarna.efter 2 dygn fick jag akut snitt och ett besked att jag inte får skaffa fler barn!!!!Jag har ett helvete i mitt huvud varje dag och speciellt på kvällen när jag ska gå o lägga mig,allt bara rullar runt och frågan om det hade kunnat bli på nått annat sätt!!!!!
Min lilla ängel,gud vad jag saknar honom han var helt perfekt förutom han lilla hjärta...