Vi som avbrutit 2013

Hur går allt för er nu så här några dagar efteråt Malin?

Jag mår bra, är väldigt pigg, men verkar bli deltidssjukskriven för foglossning snart. Fick dock åka in förra fredagen pga misstänkt vattenavgång och då gick det såklart inte att stoppa tankarna helt. Men på plats trodde de att det istället var en vaginal infektion som gjorde att jag blev aldelens blöt genom tre lager kläder. Det fortsatte även under pencelinkuren så fick åka in igen i tisdags men nu är de säkra på infektion.

Vet inte om jag kommer vara helt lugn innan han föds efter det vi har varit med om.

Jag kommer inte ihåg att jag hade ont på det sättet som du beskriver.

Malin: Syntes det inte på moderkakan att den inte kom ut hel? Men skönt att det gick utan skrapning och jag antar att det var från det som smärtan kom. Så nu kanske du mår bättre i kroppen.

Smultroon: Det finns ju inget rätt eller fel, ingen manual hur man ska känna efter en sådan här sak. Se bra att ni mår ganska hyfsat efter allt.

Hej alla!

Jag har varit sjuk några dagar och inte orkat ha hemma dottern som när jag varit sjukskriven för fogarna. Så nu när jag inte har haft jobb att fly till eller min flicka att ta hand om har känslorna kommit ifatt mig. Jag har insett hur rädd jag faktiskt är för att det här barnet ska dö, att han ska födas för tidigt eller att sparkarna ska upphöra en dag. Har verkligen skjutit dessa tankar ifrån mig och inte vågat ta itu med dem i tron att det skulle vara bättre men förstår nu att jag genom det också känslomässigt dragit mig undan från honom. Jag har ingen längtan efter att köpa bebiskläder eller liknande och när jag granskar de känslorna lite mer ingående är det för att jag är rädd för att de inte ska få användas.

Så nu har jag tagit helgen och den här dagen till att våga se skräcken i vitögat, lite KBT, se till vad som är det värsta som kan hända. Annars får den här rädslan allt för stort grepp om mig. Om han dör är det fruktansvärt och en enorm sorg för oss men jag kommer överleva det precis som jag har överlevt så mycket annat. För om jag gömmer mig för rädslan kommer jag inte heller våga vara lycklig över att han finns.

Villbligravid: Precis så är det. Eller var det för det känns bättre nu även om jag inte vet om rädslan helt kan försvinna. Men jag jobbar på det, på att hitta tillbaka till glädjen och lyckan över att han finns. Oavsett vad framtiden sedan för med sig. Jag har börjat prata med honom varje dag som lite terapi och det gör mig mer närvarande i graviditeten och ger ett starkare band till honom. För jag vill inte vara så rädd att jag stänger av, speciellt inte om det faktiskt skulle hända honom något och den här tiden skulle vara allt vi fick.

Hur upplevde du förlossningen? Min första var jättebra och den andra var ju fin men så otroligt sorglig. Och känslan hur hon kom ut satt kvar med lite skräck väldigt länge efteråt. Så jag har börjat fundera även på den kommande, hur jag kommer reagera.

Malin: Tiden efter sjukskrivningen kände jag att vardagen kom ivägen för sorgen. Jag hade velat ha mer tid till att sörja, bearbeta och på något sätt vara med henne i tanken. Med jobb, hem och en femåring blev det för tungt att pendla mellan sorg och effektivitet så sorgen fick stå tillbaka.

Så jobbigt att ni aldrig får börja blicka framåt utan att det fortsätter jäklas med er. Hoppas i alla fall att allt kommer ut nu under helgen så att du slipper skrapas och att kroppen snart är redo igen.

Nackdelen med att bli gravid så snabbt igen som vi blev är i alla fall i mitt fall att kroppen inte alls mår bra. Jag har varit sjukskriven från och till ett tag nu och det har varit tungt att ha så ont. Men samtidigt så tror jag inte att jag skulle ha gjort det på något annat sätt även om jag vetat hur det skulle bli. För det är en sådan otrolig tröst och glädje att bära på den här lilla killen.

Jag har också hört att man ska vänta in en mens men har inte vetat varför och måste erkänna att vi försökte under ägglossningen innan första mensen. Men om man kan minska risken för missfall kan det ju vara värt det även om jag verkligen förstår er längtan att få börja hoppas.

Jag blev gravid under ägglossningen efter första riktiga mensen, alltså på vårt andra försök. Men hade jag vetat att det var för missfallsrisken hade vi väntat till efter första mensen. Våra missfall har tagit väldigt hårt på mig.

Jag hade inte heller hört talas om det men om det är så bra som det står så hade jag gärna gjort det, inga risker och så hade man fått större klarhet.

Hur går det Malin?

Jag har också varit gravid 7 ggr, har en femåring, en ängel och en liten kille som borde födas inom de närmsta veckorna. Vi (eller egentligen jag) gav upp flera gånger eftersom det var för tungt att gång på gång våga hoppas.

Ta er tid att känna efter vad som är rätt för er, hur mycket ni orkar med eller när det är tid att sluta kämpa.

Grattis Malin! Så roligt för er och känslorna kommer säkert ikapp dig snart.

För mig är det egentligen först nu i slutet av graviditeten som jag verkligen vågar känna fullt ut. Det har varit så många tankar på om något skulle gå fel, om han helt plötsligt skulle sluta röra sig där inne mm. Visst har jag varit glad tidigare också men omedvetet hållet tillbaka lite av rädsla. Det är nog svårt att helt se förbi det vi alla här har varit med om när man blir gravid på nytt men jag hoppas att du får en jättefin graviditet.

I torsdags på morgonen fick vi en liten, fantastisk pojke och håller fortfarande på att ta in allt. Vår äldsta uttryckte det så fint att när hon inte är med honom så är det så svårt att förstå att han finns.

Vilken tur vi har haft mitt i all sorg.

Så otroligt sorgligt, det är sådant som inte ska få hända men som vi alla gått igenom. Det blir lättare med tiden, botten nådde vi när vi skulle hem efter förlossningen och livet skulle gå vidare utan vår lilla flicka. Men efter det kunde vi också börja ta oss uppåt. Vi har pratat jättemycket med varandra även om vi mest ältat samma sak om och om igen. Men det böhövdes.

Vi hade också med en mjuk filt till vår flicka och ett gossedjur som vår flicka valde och som hon fick ett likadant. Det har varit en enorm tröst för henne, skräcken är bara att vi skulle tappa bort det.

Hej Filaaa!

Vår tröst var just vårt levande barn som drog upp oss ur mörkret även om det så klart även var tungt att ta hand om henne, leka och busa när man var så ledsen. Det tog tre år för oss att få henne och innan hon föddes hade vi ett missfall, ett utomkvedshavandeskap och var tvungna att göra provrörsbefruktning. Jag var också så rädd för att inte få barn, att leva vårt liv utan att få uppleva att vara förälder.

Jag fann tröst i att det går att adoptera, det är ju på inget sätt ett sämre sätt att få barn men kötiden gjorde att vi valde att fortsätta försöka få ett biologiskt barn och avvakta med adoption.

Vet läkarna varför det här hände? Om det inte ligger något ärftligt bakom så birde det ju inte hända igen.

Och hur tar man sig upp igen. Vi grät och pratade jättemycket. Vi har en grav som vi går till och tänder ljus och det ger en stor tröst.

Vi har också katt så jag förstår absolut trösten ni får från er, de är så kloka och fina djur.

Vi började också försöka direkt och jag blev gravid en månad efter att vår flicka föddes, nu ligger han och myser i sin storasysters famn här bredvid mig. Vi hade fantastiskt stöd under den här graviditeten av den läkare som upptäckte att allt inte var som det skulle med lillflickan. Vi hade flera extra UL med honom, mest för att lugna oss.