Vi som avbrutit 2013

Ja jag har 2 men tyvärr så hjälper det inte

Ja jag har båda med snitt och det senaste var januari 2012

Tack för att du dela med dig Ängla Cecilia, vi kan alla känna samma som du. Sorg, skuldkänslor  blandat med en massa annat.

För mig var det 2 månader sen och jag tänker på vår lilla Isak varje dag. Den värsta krisen är över men såret finns kvar.

  

Hej på er! Vilka gripande historier som finns här i tråden! Jag tänkte delge vår berättelse.

Jag är 25 år, fick en frisk dotter 2007 och blev oplanerat gravid i början av 2013. Efter att förra graviditeten ha varit mycket orolig bestämde jag mig tidigt i denna graviditet för att jag inte skulle oroa mig, bara njuta av det lilla livet som växte i magen. Och det gick ganska bra, vi var så lyckliga och såg fram emot ultraljudet som skulle vara bekräftelse på att allt är bra så ska storasyster sen få veta. Tyvärr drogs marken undan under våra fötter vid ultraljudet. Den lilla bebisen hade inga lungor, cystor i nacken, var flera veckor för liten, generell svullnad av kroppen och det var alldeles för lite fostervatten. De tog fostervattenprov där och då och vi var rörande överens om att avbryta, storasyster ska inte behöva se en mage växa fram och hoppas på ett syskon när vi vet att det inte blir något syskon. Så samma dag fick jag ta en tablett för att bryta alla hormoner och 2 dagar senare blev vi inskrivna på gynavdelningen. Förlossningen gick ganska snabbt, från första kännbara värkarna tog det ca 8 timmar. Det gjorde så ont och jag fick så mycket morfin att jag nästan inte minns något. Barnmorskorna var helt underbara och fanns där hela tiden och min underbara sambo höll mig i handen hela dagen, lämnade inte ens min sida för att gå på toaletten. Så kom en liten dotter, en liten Alva. Det vi såg av henne (vi bad att de skulle dölja de synliga missbildningarna) var hon mycket söt, lik sin äldre syster men så liten och skör. Innan vi skrevs hem hade svaret på fostervattensnabbprovet kommit och det visade turners syndrom med avvikelser i nästan alla typer av celler. Hon ligger i en minneslund på en vacker kyckorgård i utkanten av stan. Det har varit en helvetisk sommar, känner ca 10 personer som är gravida nu. Så otroligt mycket blandade känslor och skuldkänslor för att inte kunna glädjas helhjärtat med dem, utan känna mest avundsjuka. Tack o lov känns det faktiskt bättre nu, vi börjar se en framtid med flera barn. Tyvärr grusades gången ytterligare en gång då vi fick ett tidigt missfall för ca 2 veckor sedan, men jag väljer att fortsätta försöka se framåt. Jag vet att jag kan bli gravid (är möjligen överfertil och det är därför barn som inte kan leva också fäster i min livmoder) och hoppas så innerligt att nästa gång blir en frisk bebis, men jag vet att jag kommer oroa mig massor och kanske inte kan njuta lika mycket som jag gjorde den tid jag fick med Alva.

Jag var ocksa tvungen att göra abort pga av Turners syndrom i somras. Hade tur i oturen att det upptäcktes tidigt och jag kunde genomga en kirurgisk abort. Likväl var det fruktansvärt jobbigt.

Ungefär tre manader senare var jag gravid igen. Den här graviditeten är allting annorlunda. Jag är glad att vi fatt en chans till, men vagar inte tro pa det riktigt än. Jag vill inte känna sa mycket för barnet utifall det inte skulle ga vägen. Min gynekolog förstar och jag har fatt  göra ultraljud varannan vecka och kommer att göra mkp när jag kommit sa langt att det är möjligt. Förhoppningsvis ser det bra ut om nagra veckor och jag kan börja glädja mig at graviditeten.

Hej. I april i år gjorde jag abort då det framkom ett par deffekter på fostret och även beskedet att barnet troligtvis inte skulle leva utanför min kropp. Jag var i vecka 20 och fick föda fram min underbara son. Han var helt fantastisk. Fem månader efter det fick jag reda på att jag var gravid igen, och planerna startades igen. Oron fanns där, men jag försökte ändå vara positiv. Att ajg var gravid igen gjorde på något sätt sorgen efter min förlorade son lite lättare. I vecka 10 fick jag göra ett tidigt ultraljud, nacken såg för bred ut och jag skickades för att göra moderkaksprov. Det provet visade absolut inga som helst fel och livet kändes återigen bra. Två veckor senare, fick jag göra ett ultraljud som en uppföljning av moderkaksprovet. Och då brast livet igen. Hjärtat slog inte. Så dagen efter blev det skrapning, i vecka 16. Jag har förlorat två söner på ett år och sorgen är total. Hjärtat blöder och själen skriker.

Helst av allt önskade man ju att trådar som dessa inte fanns, men på något sätt är det skönt att veta att man inte är ensam.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg, jag antar att jag bara ville få skriva av mig och få dela detta med andra som jag vet förstår mig!

Styrkekramar till alla er!

Fenna: När jag blev gravid nu senast tror jag att jag drog det till en ny nivå; jag kände ingenting för bebisen eller graviditeten, jag var helt nollställd och inställd på att det skulle bli missfall =( Försöker peppa upp mig nu, nästa gång vill jag njuta av det och glädjas åt bebisen i magen.

Det som är jobbigast för tillfället är att jag har en känsla av att det är bråttom, fastän det inte alls är bråttom med något. Det känns som att jag måste bli gravid snart, annars... Men annars vad?! Blir så less när jag hela tiden håller på så här och strävar mot tiden! Det har blivit som en tävling med mig själv och alla andra =(

Jenkis: Tack så mycket!! Det har du alldeles rätt i! Precis, det är inte mycket man kan påverka och efter det vi har varit med om känns det faktiskt som att jag hellre tar en mens än ett missfall eller ett sjukt barn. Det är så mycket jobbigare att genomgå sådana saker än att "bara" få mensen, tycker jag.

vill bara skicka en stor kram till er. gjorde ett avbrytande 23 dec förra året. ca v 20+, vi vet inte helt säkert. fick efter RUL veta att något var fel på hjärtat, efter ytterligare UL och fvp fick vi veta att han hade trisomi 18. vården var suverän, fick snabbt kurator hjälp och hjälp med alla papper. även när det var dags så fick jag bra stöd, kom till sjukhuset vid 8 på morgonen, 19 gick vattnet och 1 Tim senare kom vår fina Kristoffer. en tim efter det moderkakan lyckades tjata mig till att åka hem på kvällen så jag kunde fira jul men vår 6-åring. för mig fick det bra den första v sen brakade jag ihop men fick träffa /kurator och hade några bra vänner att gråta/prata med. Vi valde minneslund.
snart 1 år sen och fasar lite inför den dagen men känner ändå att vi tog rätt beslut för oss alla.
mitt råd, låt sorgearbetet ta tid utnyttja kurator/psykolog, gråt och va inte heller rädd för att skratta.

Hej!
Tack alla för era berättelser, dom hjälper mej i vår tid av sorg och förvirring och ett försök att greppa verkligheten.

För 3 veckor sen var vi påväg på UL i vecka 20+4 för att kolla om det är en liten tjej eller kille, vi skulle efteråt fara och äta en bit god mat minns jag. Läkaren gick igenom benen, armar, urinblåsa, hjärta allt ser bra ut, men sen tystnade hon, och då redan förstod jag att något var fel. Jag röt ihop. Hon kallade in en annan läkare som sedan konstaterade att det syns inget skallben på fostret, men dom ville skicka oss vidare till ett annat större sjukhus för att få det bekräftat. Vår baby fick sedan diagnosen anancefali eller acrani, grav missbildning där skallbenet ej utvecklats som skall hålla hjärnan på plats, inga möjligheter för babyn att leva utanför livmodern och den är hjärndöd. Pga. att det var så långtgånget så blev det massa papparsarbete med tillstånd att avbryta etc.
Vi fick först en vecka senare komma in för ingångsättning, hade tagit en tablett då två dagar före. Rädslan och oron var stor inför detta eftersom vi inte har barn från förr, att inte veta vad som väntade var nog en av de värsta sakerna. Fick massa medicinering som skulle sätta igång förlossningen, det tog totalt 13 h från att vi skrivits in den morgonen. Väldigt ont hade jag, men nu efteråt är det nog den psykiska smärtan som var/är värst. Torsdag 12/12 kl.21.15 föddes vår lilla ängeltjej, som vi då fick veta var en tjej. Jag var otroligt lugn under hela krystfasen och när de putsat henne och lagt en duk på huvudet, och vi fick säga farväl till henne. Hon var så söt, små fingrar och tår, näsa, öron och mun, hon hade t.om. min haka.  Jag ångrar verkligen inte beslutet vi tog att se henne, först var denna tanke väldigt främmande för mej eftersom jag velade mellan tanken om det var en baby eller ett foster, men klart det var vår lilla tjejbaby som jag känt av rörelserna så tydligt i magen.

Vi fick åka hem följande dag och då bröt jag samman pånytt, eftersom tomheten kom emot. Nu går vissa dagar bättre än andra, men det kommer bakslag. Gråter mej oftast till sömns och sover oroligt på nätterna. Vissa dagar går som i dimma. Är sjukskriven till årets slut. Det blir ju en annorlunda jul för oss men skall försöka omge oss med familjen och släkten. Som tur har jag fått gå två gånger till en samtalsterapeut för att prata av mej. Min sambo började jobba förra veckan.

Gravida vill vi bli pånytt, när kroppen och huvudet är mogna för det.

Oj, blev långt inlägg, men kände att jag måste få skriva av mej. Tack!

Hej allihopa!

Hoppas ni har kunnat hitta någon form av glädje i det svåra som vi alla har tvingats att gå igenom detta året. Jag beklagar allas sorg och känner verkligen med er.
Jag tyckte det var otroligt svårt att gå igenom beräknad födsel som var den 30/11-2013. Den dagen var otroligt tung.
En liten ljusglimt som har kommit till mig under hösten här är att ja är gravid igen. Lilla bebisen är beräknad till 16 juli! Har blivit erbjuden moderkaksprov, men jag har tackat nej till det. Den här gången har jag en bra känsla och inga blödningar. Förra gången hade jag en känsla av att något var fel och väldigt många bruna flytningar som att kroppen försökte stöta ifrån sig vår lille prins <3
Nu har jag en bra magkänsla och tror på att detta ska gå bra!
Vi var och såg på ett litet hjärta som slog 8+4 och efter julledigheten blir det kub. Nu håller vi tummarna för att vi ska få bli föräldrar till ett jordebarn och vår änglaprins <3 ska få bli storebror!

Stora styrkekramar till er alla <3<3<3

Hej, Är ny här i tråden. Era berättelser gör så ont att läsa, det gör mig så ledsen att läsa att vi inte är ensamma om att ha fått avbryta graviditeten men samtidigt är det skönt att veta att man inte är ensam. Vi fick i v 13 veta att det var en missbildning på barnet som gjorde att vi var tvungna att avbryta graviditeten. 1,5 v senare (12/11) blev vi inlagda och ut kom vår lilla skrutt, denna lilla varelse som skulle bli vårt första barn och våra föräldrars hett efterlängtade barnbarn. Jag gick till jobb rätt snabbt efter avbrytandet, orkade inte sitta hemma med alla tankar. De flesta dagarna är okej, men vissa dagar är nattsvarta. Jag hsr aldrig känt en sådan sorg, både vad som inte blev och det det blev. Vi som äntligen berättat för våra närmaste och längtade så till jul då vi skulle få berätta för alla och visa magen. Nu blev det inte så. Nu blev det bara tomt och sorgset. Det gör ont att träffa alla släktingar och vänner som tittar medlidsamt på oss medan de håller sina små bebisar i famnen. Det gör ont att tänka på vad vi förlorat. Jag försöker tänka positivt, vi kan göra fler försök, vi är friska, har underbara människor omkring oss och spännande jobb men när sorgen kommer spelar det ingen roll. Blir sorgen mindre med tiden? Hur tar ni andra er vidare?

Jenkis; jag tänker precis som du. Ibland känns allt som en ond dröm. Vi har ju slitit lika länge som du och ens bli gravid och det slutade som det gjorde, måste väl ändå var en ond dröm? Eller ?