Inlägg från: Bara en människa |Visa alla inlägg
  • Bara en människa

    Orkar man med en tvåa?

    Sölve skrev 2013-07-28 23:12:42 följande:
    Jag har två år mellan mina och jag blev totalt avskräckt. Det var den värsta tiden i mitt liv och självklart älskar jag mina barn men hade jag vetat hur det skulle bli med två små så hade jag nog inte skaffat ett till så snabbt.
    Efter mitt andra barn så sa jag aldrig mer och det känner jag än idag.

    Men hur den än är så är det ju ni som måste komma fram till det beslutet. Tycker dock att det andra barnet ska vara önskat för sin skull och inte bara för att barn "ska" ha syskon.  
    Ja, absolut ska "tvåan" vara precis lika önskat som "ettan". Hur mitt hjärta ska klara av att älska en till lika mycket är dock en annan fråga... har ju redan gett hela mitt hjärta till vår lilla

    Vad var det som var så hemskt? Var det överjävligt jobbigt? Förändrades allting i tillvaron? 
  • Bara en människa
    Sölve skrev 2013-07-28 23:33:48 följande:
    Nä, min älskade lillunge var bara en veritabel katastrof första tre åren i sitt liv.
    Hon var bestämd från dag ett. På BB försökte hon kravla sig ur famnen på mig, hon skrek som besatt dygnet runt om man inte bar henne. Hon ville aldrig bara vara still utan man var tvungen att bära henne upprätt och utåt för att hon skulle vara nöjd. Från nio månader till tre års ålder hade hon affektkramper, vilket i princip innebär att hon blev så förbannad att hon skrek tills hon svimmade så jag kunde aldrig låta henne vara när hon skrek för om hon tuppade av så kunde hon skada sig.
    När hon började på förskolan så fick hon utbrott när de skulle äta, när de skulle gå in och om någon gjorde någonting dumt.
    Hon pratade inte ett ord innan hon var runt 2 år utan skrek bara när hon ville någonting.
    Sedan vid tre år så vände hon och blev världens underbaraste!
    Hon är fortfarande speciell. Väldigt verbal och otroligt smart. Hon förstår grejer och samband som hennes syrra inte förstår (och då är hon inte född i farstun heller!). 
    Humör har hon fortfarande. Hon växlar mellan att vara en liten sol till att bli ett åskmoln på två sekunder.

    Jag kan säga att idag så är livet mestadels underbart. Jag tycker att båda ungarna är underbara och den yngre är fantastiskt rolig! Det går inte en dag utan att hon får alla i familjen att vika sig av skratt, men ett troll är hon. En riktig utmaning.

     
    Underbar beskrivning!!! Ler stort Glad

    Det där har man också fått itutat i sig att eftersom "ettan" är så okomplicerad och nöjd med allting så kommer "tvåan" vara ett monster som skriker 24/7. Vågar man ta den risken?  

    Hur orkar man med att bära på någon dygnet runt? Och hur gör man med storasyster? 
  • Bara en människa
    Sölve skrev 2013-07-29 00:00:13 följande:
    Man orkar för att man måste.  
    Storasyster hängde på hon. Jag blev ensam med barnen när den yngre var 5 månader så det var bara att göra det bästa av situationen.
    Ja man har väl inget annat val. Strongt
  • Bara en människa
    Mercurialis skrev 2013-07-29 07:02:19 följande:
    Så kan ni fortsätta göra även med två barn. En av er tar hand om barnen medan den andre gör vad det nu är som ska göras.
    I början var jag väldigt frustrerad över att vi fick så lite gjort här hemma när bara en kunde jobba men nu har jag vant mig och tycker det är viktigare att vara med lillan än ha en perfekt gård Glad
  • Bara en människa
    broglo skrev 2013-07-29 08:15:13 följande:
    Jag har två år och tre månader mellan mina och min erfarenhet är att: ja, det är en enorm skillnad då det gäller att få saker gjorda. Lillan är nu knappt två och storebror är nyss fyllda fyra. Såhär i backspegeln så var föräldraledigheten ett enda stort adrenalinpåslag (fast man kan ju minnas lite förvrängt också). Storebror var mitt i tvåårstrotset när han dessutom blev syskon med all den stress det innebar. Jag fick vakta lillasyster som en hök och dimmig av trötthet försöka ligga steget före för att tillgodose bägge barnens olika behov någorlunda. Jag hann sällan amma hela mål, utan det blev "småskvättar" här och där, vilket gjorde att hon behövde få tid att nattamma mycket (det är min teori i alla fall, hon åt mycket på nätterna sålänge vi helammade, men slutade nästan helt såklart hon kunde börja äta vanlig mat med oss i lugn och ro). 

    Det var såklart många fina stunder med dessa underbara barn också, men det var en stor ansträngning att få den första tiden att fungera. Men man klarar det för att man måste och för att man är inställd på det.

    I dag är livet lite enklare, men det är fortfarande högt tempo och vi ligger alltid efter med hemarbetet. Delvis så beror det nog också på att vi ofta prioriterar att göra saker tillsammans alla fyra, så vi är dåliga på att dela upp oss med varsitt barn. Det blir ju onekligen mer ineffektivt (även om vi kanske vinner annat, vad vet jag).

    Storebror har nu plötsligt fått ett sug efter att gå hem till kompisar och leka, varpå man är ensam hemma med ETT barn.,, Vilken skillnad. Syskonen börjar också leka med varandra kortare stunder och om något år gör de säkert det än mer fungerande. 
    Exakt det du beskriver är sånt jag funderar över. Hur orkar man? Att vi har djur (bl a häst jag försöker träna och tävla seriöst) och gård gör att man ibland river sitt hår och undrar hur i hela friden man ska mäkta med. 

    Man ser ju syskon som leker och barnen har helt klart glädje av varandra. Ensambarn kan säkert ha minst lika skoj, vad vet jag? Är själv uppvuxen med två syskon och dagbarn i hemmet. 

     
  • Bara en människa
    Flickan och kråkan skrev 2013-07-29 11:16:01 följande:
    Jag är inte 40 ännu, men fyller 38. Jag har nyligen fått barn nummer tre. Jag har en 4-åring, en 5-åring och så minstingen på en månad. Syskonskap är verkligen det mest fantastiska jag upplevt. Barn är underbart, men att se sina barn knyta an till varandra och trygghet de har i varandra (trots alla triljoner konflikter) slår allt. Samtidigt så måste jag säga att det har varit perioder då det varit riktigt tufft med våra två äldsta täta barn. Och ja, det är stor skillnad att ha ett eller fler barn. Både när vi hade två och nu när vi har tre så känns det som om jag har egentid/semester när jag är med bara ett barn .
    Just det. Många har ju stor glädje av sina syskon hela livet och står dem närmast av allt
  • Bara en människa
    dogcatbird skrev 2013-07-29 11:17:59 följande:
    Jag tycker att är man en gammal förälder (är själv 40+) så "måste" barnet få syskon. De kommer att behöva det när mamma och pappa snabbt blir gamla. Att ha någon att minnas sin barndom med är viktigt!!
    När mitt barn är 25 är jag pensionär och kanske har en massa krämpor. Då måste de vara flera och orka tillsammans. Min mamma har varit enda barnet och det var jättejobbigt för henne att sköta gamla föräldrar. 

     
    Så sant, så sant. Ditt argument är väldigt starkt tycker jag. 

    Självklart ska vardagen fungera och föräldrarna ska inte bli olyckliga av att de sliter ihjäl sig men man får kanske tänka några steg in i framtiden i stället för att haka upp sig på att det är jobbigt här och nu 

    Jag tycker redan det känns jobbigt att jag kommer bli gammal tidigt i vår dotters liv och vill verkligen att hon ska få det så bra hon bara kan.  
  • Bara en människa
    dogcatbird skrev 2013-07-29 11:33:53 följande:
    Det är så mycket lättare med två barn, speciellt om de inte är för tätt, men ibland måste man ju börja på tvåan snabbare om man är lite äldre. 

    Satsa på två, det skulle jag göra om jag var du! Min mammas kusin fick sitt sista barn vid 48 och det var  en toppentjej, inga komplikationer. 
    Varför är det lättare med två? För man har "vanan inne" eller för att de leker med varandra? 

    Eftersom vi börjat prata och fundera på att skaffa en till så lutar det åt det. Det är bara jag som grubblar och funderar men det gjorde jag innan vi skaffade den första också och det har gått hur bra som helst med henne. Man är rädd att inte orka eller räcka till men som sagt, i stället för att haka upp sig på det jobbiga får man njuta av allt det fina man får
  • Bara en människa
    mammalovis skrev 2013-07-29 11:34:56 följande:
    Största skillnaden som jag känt nu är att man hunnit vänja sig vid friheten att kunna sitta och göra saker själv medan barnet leker gladeligen på egen hand. Nu är återigen tillvaron begränsad av den lillas behov. Visst var det nog så med ettan också, men då kunde man ju ta dagen som den kom utan att behöva prioritera storasysters behov av mat, utelek och middagsvila. Så mer stressigt är det, då man aldrig vet när hungerskriken kommer. Enligt en kompis som har 20 månader mellan sina säger att det blir bättre efter ett halvår när de börjar äta vanlig mat.

    Idag är jag ensam med barnen och självklart vill lilla amma betydligt oftare än med 3 timmars mellanrum, så den vältajmade duschningen medan lillan sov blev en snabbdusch med en skrikande bebis under tiden ...  Sedan var det bara att slänga på sig bh och trosor och sätta sig att amma, så jag hoppas att jag nu en halvtimma senare ska få chansen att ta på mig resten av kläderna. Så man får räkna med att gå upp 2 timmar innan man har en tid att passa ...

     Nu är äldsta 31 månader och yngsta snart 2, så vi har väl knappt hunnit vänja oss och fått välfungerande rutiner igen efter några dagars semester.

    Det svåra här har varit sömnen då min dotter vaknar mellan 6 och 8 och nätterna i början var väldigt tuffa med mycket skrikstunder. Det hade underlättat om sambon kunnat ta dottern på morgonen, men då han är nattuggla så har han fått ta lillan på natten fram till någon gång mellan 12 och 04, men å andra sidan blir ju hushållsarbetet knappt inte gjort före 12 om han ska få lugn och ro att sova ikapp. Vid ca 12 är det mat och sedan middagsvila i upp till 2 timmar, så då blir det sällan något gjort före 3 och vid 5 är det dags att ha maten på gång och sedan är det välling vid 7, läggning vid 8 och sedan blir det inte så mycket gjort den dagen om det är dags att dammsuga ... så tiden går väldigt fort och dagarna bara försvinner.
    Det låter onekligen jobbigt, stressigt och rörigt men det är ju under en övergående period. 

    Att inte få sova ordentligt måste vara det absolut värsta. Jag har haft turen att ha kanske max fem nätter med dålig sömn under ett år och jag beundrar dem som står ut med att inte få sova. Sömnbrist och trötthet måste vara den största orsaken till bråk och elände? 

     
  • Bara en människa
    norrlandsflicka skrev 2013-07-29 11:58:20 följande:
    Vi har precis fått tredje barnet för 3 månader sen. Har haft foglossningar med alla tre barnen och varit sjukskriven när jag väntat de två yngsta barnen. Min man har då fått vara hemma och ta ut tfp och det har gått det med. Har ju blivit tungt lass för min man att dra. Ni får väl ställa in er på att det kan bli komplikationer och att din man får ta mkt ansvar för det äldre barnet om det blir så.

    Det vi har gjort är att vi har varit hemma  tillsammans första tiden med de små. Nu med tredje barnet och en fyraåring och en 2,5åring så blir maken hemma första halvåret. Är skönt med avlastningen och att kunna sitta ned och amma i lugn och ro och veta de större barnen får sitt också. Jag tycker inte det är så stor skillnad på ett och två barn. Däremot två  och tre barn känns stor skillnad, speciellt då 2åringen har blivit riktigt trotsig och gnällig...
     Blir ju att bebis ibland får vänta. Med första barnet så tog man ju upp direkt. Har man fler barn kan man ju inte bara släppa allt om man byter blöja/hjälper på toa eller så.
    Det är så skönt att läsa om allas erfarenheter!

    Det du skriver om att din man fått dra ett tungt lass är viktigt. Man måste nog vara väldigt överens om att man är två om barnen så det inte blir en massa tjafs om vem som ska göra vad

    Smart att vara hemma tillsammans ett halvår. På det sättet måste man slippa en massa onödigt gnäll och kanske avundsjuka från de större barnen?  
  • Bara en människa
    norrlandsflicka skrev 2013-07-29 19:01:28 följande:

    Det är skönt att vi har möjligheten vara hemma tillsammans iaf. Rekommenderas! Går ju ta ut fp på varsitt barn. Våra barn har ju blivit avundsjuka och så ändå, men det underlättar ju mkt att vi är 2 som kan hjälpas åt. Bebis tycker också om att köra amningsmaraton emellanåt och då är det ju skönt att kunna sitta ner och amma honom i lugn och ro och inte behöva jaga efter vild 2åring alltid...  Yngsta har ju reagerat en del. Hon är hemskt känslig och gråter lätt. Vill väcka lillebror hela tiden och hon sover sämre. Båda har väl reagerat med att de vill ha mer hjälp. Vill bli matade ibland och äldsta barnet vill ha hjälp till toan fast han har kunnat sätta sig på toaletten själv länge. Vi hade nog tur förra gången att inte storebror reagerade på få lillasyster. Men han var bara 1 år 5 månader så var väl inte så stor omställning då...
    Kanske bra för barnen att det är tätt mellan dem så den äldsta slipper känna så mycket konkurrens
  • Bara en människa
    broglo skrev 2013-07-29 19:24:07 följande:
    Detta är ett fint argument tycker jag. Nog hade jag roligt med mina egna syskon som barn men numera, som vuxen, så känner jag att de nog aldrig har varit så viktiga som nu. Och den dagen mina föräldrar går bort så har jag ändå en stor, fin familj kvar (förutom min lilla, egna här hemma).

    Men: ni som föräldrar måste ju också känna att ni vill. Om jag var i ditt läge så hade jag funderat över hur det kommer att kännas om några år om ni INTE ger detta ett försök. Kommer det isåfall att bli en stor sorg att det inte blev fler barn? I så fall så är det nog värt de besvärliga åren. Eller vad tror du?

    Det ÄR jobbigt ofta, i alla fall hemma hos oss, men med andra barnet så finns det också alltid en bakomliggande insikt om att allt går över. I alla fall är det så för mig. Med första barnet så kändes det outhärdligt om det var en period med dålig sömn, till exempel. Numera tar jag det med något mera ro och vet att det kommer att gå över. Allt går i faser med barn, allt förändras (på gott och ont) förr eller senare. Det vet man med barn nummer två och jag tror att det är en nyckel till att man orkar.  
    Jag tror du har helt rätt. Om man bara fegar och ser problem får man ångra sig senare. Och det måste ju inte bli besvärliga år. Visst kan vara så trött på allting att man bara vill lägga sig ner och gråta men så kan det ju vara även utan barn

    Jag vågar påstå att vi båda är rätt avslappnade som föräldrar, vår lilla tjej får hänga med på det mesta och varför skulle inte två stycken kunna vara med oss när en är det redan nu? 

    Många kloka svar här Glad 
  • Bara en människa
    Nukkumatti skrev 2013-07-29 20:11:48 följande:
    Vi har två barn tätt, 21 mån mellan. Tvåan föddes på våren och vi var hemma båda två fram till augusti, så den tiden var lugn och skön. Den vintern som följde var jobbig, lillan sov jättedåligt och stora hade värsta två-årstrotsen, men jag skulle ändå välja att göra om det. Nu är de 3 och 5 och har så mkt glädje av varandra varje dag. Och första året var ju meckigt med att vara själv med båda två men nu kan det tvärtom vara enklare. Ett-två jobbiga år av ens liv är ändå en väldigt kort tid i det långa loppet...
    Ibland tror jag det jobbiga ligger i att man inte vet hur det blir, rutiner som tidigare fanns är som bortblåsta och man kan inte riktigt planera sitt liv. Som du skriver: ett-två jobbiga år går fort och varje dag kan ju inte vara slitig

     
  • Bara en människa

    Tack för alla kloka och läsvärda inlägg. Det känns jättebra att läsa om era erfarenheter och upplevelser, både bra och dåliga

    Jag ligger här i sängen och lyssnar på snusningarna från en nybadad sommarvarm sovande liten tös och känner att alla jobbiga veckor under graviditeten med högt blodtryck och sjukhusvistelse är som en fis i rymden i jämförelse med känslan att ha henne här Hjärta

     

  • Bara en människa
    Mercurialis skrev 2013-07-30 16:52:21 följande:
    Allt eftersom barnen blir äldre kommer de förhoppningsvis att pyssla med sitt medan ni håller på med ert. När jag rensar ogräs, leker mina barn i trädgården och emellanåt kommer de och hjälper till. Samma sak om jag lagar mat. De pysslar med sitt och kommer ibland och vill vara med och hjälpa till en stund.
    Ja. Och nu när mina föräldrar börjar bli lite gamla och trötta uppskattar de att få hjälp i hemmet och trädgården. Självklart skaffar jag (vi) inte barn för att få gratis arbetskraft men nog är det skönt att vara fler som kan hjälpas åt
  • Bara en människa
    Alexi skrev 2013-07-30 18:10:03 följande:
    Jag upplever att syskon är den finaste gåva man kan ge sitt barn. Även om jag och mina två syskon inte umgås jätteofta eller pratar i telefon eller så och långa perioder levt helt olika liv så har vi alltid varandra, vi kan alltid lita på varandra, det är fantastiskt att ha så totalt samma referensramar med några osv. Och jag håller helt med om argumentet att ha syskon att dela bördan med när föräldrarna blir äldre, jag har sett på mina föräldrar hur viktigt det varit.

    Mina barn är bara 2 och 4 år men oj vad nära de står varandra och de kan ställa sig och kramas helt plötsligt och hjärtat bara smälter (sen bråkar de minuten senare förstås men det gör ingen skillnad, närheten och bandet finns där, alltid).
    Min syster och jag har båda hett temperament och har råkat rejält i luven på varandra men när det verkligen gällt så är det syrran som funnits där och ställt upp 
  • Bara en människa
    Mrs Firren skrev 2013-07-30 22:31:07 följande:

    Och jag kan lova att det kommer kännas precis lika fantastiskt att få ligga bredvid barn nr 2 ifall ni till slut får ett syskon! Du skrev en fundering om ifall man kan älska ett barn till lika mycket och jag skulle vilja påstå att det inte blir en kärlek som delas på två, utan snarare en kärlek som är dubbel! Två barn = dubbelt så mycket kärlek, istället för hälften. Men jag kan förstå hur du funderar, jag funderade på samma grej själv innan syskonet kom.

    Jag är 37, min man 40 och våra barn är 4 + 1. Det första året med två barn har varit tungt. Konstant sömnbrist ledde till att jag blev riktigt deppig när bebisen var 6-8 mån, sen vände det. Runt 1-årsdagen började hon sova bättre och idag är fyra uppvak en bra natt... Så för mej som varit hemma hela året har just sömnbristen varit kruxet.

    Det andra som varit skitjobbigt har varit att bebisen måste anpassa sig till systemet - framförallt tider att passa på förskolan med stora barnet. Jag har velat att båda barnen ska få vara individer och få sina egna behov tillgodosedda på ett sätt som passar dem, men det har inte funkat alls. Lilla barnet har fått sova, äta, bajsa när det har passat schemat, vilket har varit skit. Jag har verkligen slagit knut på mej själv för att hon skulle få lugn och ro i vardagen och jag tycker att jag lyckats rätt bra, även om det inneburit att jag varit sen för hämtning på fsk ibland.

    Jag kan också fundera ibland på om jag egentligen är för gammal för att ha två små barn när det kommer till ork, men samtidigt ger min/vår ålder andra fördelar.

    Trots att det här året varit sjukt jobbigt och jag välkomnar varje ny dag därför att lilla barnet blir äldre var dag och det därmed blir lättare på många sätt, så känner jag ändå att jag också har skrattat mer det här året än någonsin förut. Det har varit en stor, stor glädje att få det här året tillsammans med vår lilla familj. Nu har barnen börjat leka tillsammans och det är en fröjd att se dem ha roligt tillsammans.

    Jag håller med flera i tråden som sagt att den eventuellt jobbiga småbarnstiden är begränsad, man får helt enkelt se till att fixa det - både som enskild förälder och som föräldrapar, din börda är min börda osv.

    För egen del har vi ett äldre syskon med lite speciella behov, så jag kan tycka att det kan vara på sin plats att fundera på alternativet att man får ett syskon som inte följer mallen. Livet som tvåbarnförälder kan bli jobbigt av olika orsaker. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men utifrån det jag vet idag skulle jag ändå inte vilja göra något ogjort. Jag är idag otroligt glad över att vi satsade på ett syskon.

    Första graviditeten fick jag också högt bt och gick på nästan dagliga kontroller sista månaden. Andra graviditeten höll sig bt normalt, så historien behöver inte upprepa sig.         
    Tack för ett fint svar. 

    En klok reflektion om att följa mallen. När vi väntade första barnet funderade jag mycket över om hon var frisk och det var inte självklart att hon ens skulle överleva. Att hon sen dag ett "följt mallen" är en bonus och om nästa barn inte gör det får vi fixa det då. Jag antar att man aldrig kan förbereda sig innan man vet? 

    Det du skriver sammanfattar det mesta jag funderat över och det sista om att andra graviditeten var normal får mig att känna att det kommer bli en mycket bra dag i dag :)

     
Svar på tråden Orkar man med en tvåa?