Behålla barnet eller ej?

Vad säger killen då? 

Jag skulle absolut behålla barnet. Men jag tycker du ska ta kontakt med han som är pappan. Tänk om ni faktiskt kan få ihop det? Om ni hade sex så är ni förmodligen attraherade av varandra även när ni e nyktra. Och sen behövs de bara att ni vill samma sak och kan samarbeta. Låter lite konstigt kanske. Men kärlek kan faktiskt utvecklas. Jag skulle tycka det var värt att testa. Och att ha barn har jag hört är lite som att ha företag ihop. Mkt sammarbete.

Jag fick reda på det här igår. Så jag har inte pratat med honom ännu..

Jag tycker inte att du ska göra abort bara för att du inte har hittat mannen i ditt liv än. Bara för att du väljer att behålla så betyder ju inte det automatiskt att du inte kan hitta din stora kärlek sen. Om han är den rätta för dig så kommer det inte spela någon som helst roll för honom att du har ett underbart barn sen tidigare. 
Och det betyder ju inte automatiskt att du kommer att hitta din drömman bara för att du gör abort, han kanske aldrig dyker upp och då står du där utan varken man eller barn.  

Jag lutar väl åt att behålla det, men anledningen till att jag skrev mest från mitt perspektiv är att jag vill utgå från att jag klarar det på egen hand eftersom jag varken vet vad han tycker eller om han vill vara delaktig. Men givetvis så kommer jag ta kontakt med honom. Jag vill bara reda ut vad jag själv känner först. Han har ju lika stor rätt att veta och ha en åsikt som jag även om han kanske inte tar sista beslutet....

Hör med killen om vad han säger och börja kanske dejta honom! Innerst inne är det bara du som bestämmer om det ska bli barn eller inte. Det verkar som du vill behålla oavsett vad, eftersom du anmält dig till MVC.

Det ekonomiska ordnar sig alltid, men det är klart bättre om man har en partner. Det måste du också väga in i ditt beslut, plus att det kan bli svårare att hitta "mr right", när du redan har ett barn. Många killar föredrar tjejer utan barn. 

Stämmer inte, jag hittade Mr rätt när jag redan hade fått ett barn.

Jag levde med en kille, vi fick barn, han tog inte sitt ansvar och strunta i oss. jag lämnade. (den förkortade historien)
Mötte då världens mest underbara man, han klicka med mitt barn, han visade sig kunna ta ansvar, vara en förebild, en fadersfigur och vara delaktig. Samt var han fantastisk mot mig, stöd, råd bra lyssnar och allt.

Idag har vi fler barn och är gifta. Jag personligen tycker det är lättare att sålla bort dåliga killar, och oseriösa killar tack vare jag är seriösare i mina val pga av att jag har barn.

Och skulle han inte velat ha mig för jag hade barn? ja då skulle han inte ha varit något att ha.
MR rätt ska gilla barn, och gillar den mig, gillar den mina barn med. 

Hej. Jag skriver för jag är i litet samma situation. Jag dejtar dock pappan till barnet nu just, men han har meddelat att han inte vill ha barnet och kommer inte att finnas med. Hans val, som jag accepterar. Mitt val har varit svårare, eftersom en abort går emot min moral och min uppfattning om livet. Men när jag överväger det ena mot det andra och ser på slutresultatet så blir abort den enda utvägen. Jag vill ha barn, visst. Men mera kanske vill jag ha en familj och det får jag inte på det här sätet. Samtidigt utsätter jag mitt barn att växa upp utan pappa.  Har tid för medicinsk abort, första besöket, imorgon. Skriver antagligen därför för att jag egentligen ännu tvekar på mitt beslut.

Det är vara du som har det rätta svaret. Gör det som känns mest rätt för dig!

Om du väljer att göra abort ska du veta att det kommer att gå fler tåg även för dig.

Vitsvan: det är lite så jag känner också, jag är emot abort. Och jag vill inte utsätta mig för det. Men det kanske inte var med den här killen jag planerat livet.... Det är ju inte som att köpa skor direkt. Barn är ett lite större beslut som påverkar rätt mycket under väldigtlång tid. Jag vill ha barn, har alltid sett mig själv med en helg hög med ungar. Men då har jag ju sett en pappa med i bilden, en pappa jag vill leva med... Men vad är det som motsäger sig att du behåller barnet själv då? Om du nu är emot abort, men ändå överväger ett genomgå en?

Jag kan inte direkt säga att jag är emot abort, jag tycker absolut att rätten till abort ska finnas. Men det är en moralisk fråga, är det rätt eller inte och vilka är motiveringarna till att det är rätt eller fel? Ärligt sagt har jag inte funderat mycket över detta innan jag blev gravid. När man väl är i den situationen själv blir de olika alternativen så konkreta och verkliga. Det handlar inte längre om spekulationer eller åsikter, det handlar om ens eget liv. Jag kan berätta att jag varje dag, sedan jag fick reda på att jag är gravid, gått igenom minst en abort och minst en förlossning om dagen i mitt huvud. Övervägt de olika alternativen mot varandra. Försökt att både känna och tänka logiskt. Orsaken till att jag inte vill behålla barnet själv är inte av själviska orsaker. Jag tänker på barnet som växer upp utan pappa. På pappan som tvingas bli förälder mot sin vilja. På barnet som kanske får en trött och ledsen mamma. På barnet som förtjänar så mycket mera kärlek än vi två just nu kan ge. Jag har sett så många barn som farit illa på grund av dessa faktorer. Jag säger inte att det behöver hända mitt barn. Men risken finns och är jag villig att ta den. Som jag sa tidigare så har jag tiden bokad, har varit säker på att detta är rätt beslut. Men ändå sitter jag här och skriver, vilket kanske visar att den där tanken att "tänk om" eller "gör jag rätt" ändå finns där. Styrka till dig Vilsen.

Lite kort om mig: Väntar första barnet. Jag och min man har ett bra förhållande och barnet är planerat. Dock sitter jag utan jobb, med en egentlig sjukskrivning (som tyvärr är lite knepig och inte gått igenom) på grund av fysisk utmattning, typ utbrändhet.
Vår ekonomi kommer alltså att bli lite mer belastad då jag inte har så bra förutsättningar att jobba. Sen finns en viss oro kring hur jag som knappt orkar bära hem ett par matkassar ska kunna föda, bära och ta hand om vårt barn på ett ultimat sätt. Men vi har nu valt att göra det allra bästa vi kan utifrån våra förutsättningar. Även om jag kanske inte kommer att orka "vara med och aktiv" lika mycket som andra mammor älskar jag redan barnet och tror jag att vårt barn kommer att få ett bra liv. 

Tänker att allt behöver ju inte vara "på plats", för att ett barn ska få en bra uppväxt och ett tryggt liv. Båda ni, Vilsen och vitsvan verkar vara ansvarsfulla kvinnor som säkert skulle vara superhärliga som mammor! :) 
Ville bara säga det, att allt måste ju inte vara på plats innan barnen kommer. En del saker faller på plats senare. Och sen vet man ju inte, att man har kvar jobbet eller det sociala stödet några år senare, eller hälsan för den delen, det är svårt att veta idag.