hjälp! abort eller inte?!

Tack för alla svar.

Jag är 18 år nu och gravid i v. 7 (6+3) så det börjar bli lite brottom att välja.

Jag och pojkvännen är förlovade och när vi prataeär om dethär så säger han att han känner 50/50, dels pga skola och jobb.

Det som mest får mej att tvivla på abort är att jag inte vet om jag skulle klara det paykiskt. Är rädd att det skulle sluta med att jag ligger i sängen och gråter dag in och dag ut istället för att vara nnöjd med beslutet..

Vad tråkigt att du känner så.. :(

Det som är jobbigt med eventuell abort för mej är att jag faktiskt tror att jag skulle klara det bättre med en bebis än om jag gör en abort bara min familj hjälper och stöttar mej. Däremot om dom inte stöttar mej så är jag körd och jag kommrt att måsta göra abort då..

Ska åka bort ikväll och kommer att lämna ett brev hemma där jag förklarar situationen för mamma och pappa, vet att det är fegt att inte berätta face to face men skulle inte klara av det pga att jag vet att dom inte kommer att ta det bra..

Ska även till bm imorgon ( egentligen för att sätta in en stav men...)

Vågade aldrig prata med föräldrarna igår, kommer måsta göra det idag eftersom att jag bara gråter hela tiden.

Hos bm gick det inte alls bra enligt mej men frågar maj pojkvännen så är det nog ett annat svar man får. Tyckte att dom båda var samspelta som bara den medans jag bara kände att dom var emot mej och minq känslor. Pratade om "att jag har heeela livet framför mej och att det bara är ett piller och en blödning så är det klart!" men vad är det för liv ? Att ligga inne och gråta 24/7 och skitaa i vardagen.

Visst, känner att det inte är det bästa tillfället att skaffabarn, men vill att iaf någon ska säga att dom stöttar mej hur jag än gör.. Aja..

Det är som du säger inte det fysiska som är problemet..

just nu känner jag mej så långt ifrån stark man kan komma, och blir det en abort så vill jag ju inte vänta så länge.. är bara i vecka sju, men ändå..

känner mej så jävla svag, vill bara att någon, en enda person ska säga " vi finns för de oavsett vad som händer" istället för att påpeka att jag är ung och utan jobb, det vet jag ju redan. Ingenting blir bättre för mej iaf av att bara prata så istället för att prata om vad som skulle gå bra, och att det löser sej ..

Jag fick stöd av mina föräldrar hur jag än gjorde, vilket var skönt. Men efter massamassa tänkande angående situationen som jag var i så kom jag fram till att abort var det bästa alternativet, och inte pga vad alla andra tyckte, utan för att JAG tyckte det. Så så blev det och jag har faktiskt inte ångrat mitt val. :)