hjälp! abort eller inte?!

Svårt att säga när det enda man vet är att du förmodligen är gravid. Jag tror de flesta är kapabla till att ta hand om ett barn och abort är ett sista alternativ. Gå igenom dina förutsättningar för att ta hand om ett barn och bedöm själv

ser du dig själv som en bra mamma när du föreställer dig det? ser du pappan som kapabel? har ni en relation som tål ett barn?

allt det materiella går att lösa. sitter du däremot med barnet i famnen och ångrar allt du inte gjorde innan är det svårt att lösa. 

Jag tycker att du ska följa ditt hjärta och göra det som känns rätt för dig .. Vill du behålla barnet gör det! Om inte gör abort! Hur gammal är du? Själv gjorde jag abort fast jag inte ville det och jag lider fortfarande av det. Var självisk och tänk på dig och vad DU VILL ingen annan för att det är du som kommer lida av det sen (eller kanske inte) inte vi som ger dig råd, dina vänner eller pappan till barnet. Kram

Tänkt dig själv framåt i tiden. Det gjorde jag när jag blev gravid en gång. Jag gjorde själv abort. Jag ångrar mig inte idag. Jag vet att det var rätt beslut. 
Jag tänkte mig fem år fram. Och försökte se mig själv…. vem jag ville bli, vara och hur mitt liv skulle se ut.
Ett barn fanns inte med i bilden för mig. Jag kunde inte se mig själv ensam, ta hand om ett barn. 

Jag var omogen och hade inget arbete. Killen var ingen pojkvän. Fanns inte i min bild liksom att stå där ensam och klara dessa bitar. Det kändes för tungt för mig.

En del klarar av det som andra inte klarar av. Jag var fullt medveten om mina brister och mitt tålamod. Jag vet idag att jag inte hade klarat av att ta hand om bebisen. Så jag valde aborten.

Vart vill du vara om fem år?
Ser du dig som mamma?

Det kommer ju ändå vara 20 år fram som du kommer få ta ansvar för den här personen.

 

Det finns inget som är mer rätt eller fel i frågan. Båda alternativen kan fungera bra, båda alternativen kan leda till att du ångrar dig. Ta en funderare, ta ett beslut (eller låt bli att ta ett beslut, men då blir ju det de naturliga konsekvenserna, förstås...) och acceptera beslutet. Mesta ångesten efter faktumet torde komma från att man gör efterhandskonstruktioner och ständigt ifrågasätter det beslut man tog, trots att det är försent att ändra sig.

Tack för alla svar.

Jag är 18 år nu och gravid i v. 7 (6+3) så det börjar bli lite brottom att välja.

Jag och pojkvännen är förlovade och när vi prataeär om dethär så säger han att han känner 50/50, dels pga skola och jobb.

Det som mest får mej att tvivla på abort är att jag inte vet om jag skulle klara det paykiskt. Är rädd att det skulle sluta med att jag ligger i sängen och gråter dag in och dag ut istället för att vara nnöjd med beslutet..

Det är svårt att säga hur någon annan ska göra, för det är så otroligt olika för alla. Jag tycker att du ska fundera riktigt, riktigt noga. Behåll inte bara för att aborten känns skrämmande! 

För mig slutade det så som du beskriver som ett skräckexempel, jag knäcktes totalt av min abort som jag gjorde i v 8+4. Jag ångrade mig SÅ och kände att alla andra hade fått säga för mycket om hur jag skulle göra, att jag inte kunde ta ett eget beslut och det var otroligt smärtsamt att behöva handskas med dom tankarna. Imorgon är datumet då min bebis skulle ha varit beräknad.

Visst var det rätt beslut på ett sätt, nu hinner jag och min sambo få ett mer stabilt liv innan vi får barn. Men det som gnager i mig mest är att jag är övertygad om att vi skulle ha klarat det. Och då ser jag ingen riktigt giltig orsak (för mig) att göra abort, därav min stora ånger och skuldkänsla. Men vad som är giltiga faktorer för alla är förstås himla individuellt!! Mitt enda riktiga råd är att du ska vara säker på din sak. Du kommer ta dig igenom allt vad du än väljer!

Vad tråkigt att du känner så.. :(

Det som är jobbigt med eventuell abort för mej är att jag faktiskt tror att jag skulle klara det bättre med en bebis än om jag gör en abort bara min familj hjälper och stöttar mej. Däremot om dom inte stöttar mej så är jag körd och jag kommrt att måsta göra abort då..

Ska åka bort ikväll och kommer att lämna ett brev hemma där jag förklarar situationen för mamma och pappa, vet att det är fegt att inte berätta face to face men skulle inte klara av det pga att jag vet att dom inte kommer att ta det bra..

Ska även till bm imorgon ( egentligen för att sätta in en stav men...)

Ja, om man verlkligen känner att en abort skulle ta kol på en så är det absolut inte rätt. Önskar att jag själv tänkte mer utifrån mig själv när jag tog ett beslut, då hade jag mått bättre nu. Men som du säger, man behöver stöttning. Det kände även jag som är 23, kanske behövs det ännu mer när det är oplanerat än när det är planerat vilken ålder man än är i! För man har ju inte hunnit tänka igenom saker och ting riktigt.

Hur gick det för dig igår kväll? Och hos bm? 

Vågade aldrig prata med föräldrarna igår, kommer måsta göra det idag eftersom att jag bara gråter hela tiden.

Hos bm gick det inte alls bra enligt mej men frågar maj pojkvännen så är det nog ett annat svar man får. Tyckte att dom båda var samspelta som bara den medans jag bara kände att dom var emot mej och minq känslor. Pratade om "att jag har heeela livet framför mej och att det bara är ett piller och en blödning så är det klart!" men vad är det för liv ? Att ligga inne och gråta 24/7 och skitaa i vardagen.

Visst, känner att det inte är det bästa tillfället att skaffabarn, men vill att iaf någon ska säga att dom stöttar mej hur jag än gör.. Aja..

Håller med om det sista du skriver, det är verkligen något man måste få höra (om det stämmer förstås) för det är SÅ viktigt att få stöd.

Och ja, själva "ingreppet" fysiskt är väl ingen stor grej precis som barnmorskan säger. Men det är väl sällan det som man är rädd för heller när man funderar över abort. För i så fall skulle man väl knappast våga föda barn heller! Så det låter inte som någon vidare stöttande barnmorska. Kan du prata med någon kurator eller liknande? Hur långt gången är du?

Som jag tidigare sa, vad du än bestämmer dig för, se till att DU är säker på det. Det kommer göra att du känner dig stark vad du än väljer! 

Det är som du säger inte det fysiska som är problemet..

just nu känner jag mej så långt ifrån stark man kan komma, och blir det en abort så vill jag ju inte vänta så länge.. är bara i vecka sju, men ändå..

känner mej så jävla svag, vill bara att någon, en enda person ska säga " vi finns för de oavsett vad som händer" istället för att påpeka att jag är ung och utan jobb, det vet jag ju redan. Ingenting blir bättre för mej iaf av att bara prata så istället för att prata om vad som skulle gå bra, och att det löser sej ..

Nej, precis. Visst kan en abort vara väldigt smärtsam fysiskt också men det är ju ingenting mot för den smärta man får känna psykiskt om man gör det mot sin vilja. Men såklart gäller det ju att tänka logiskt också - finns det möjligheter för ett barn att få en bra uppväxt som läget ser ut nu, osv. Skönt att du har någon vecka till godo, även om jag vet att den veckan/veckorna inte känns bra alls för man skulle behöva ett par månader på sig att ta ett sånt stort beslut egentligen.

Har du berättat för föräldrarna än? Och vad vill pojkvännen?

Jag känner inte dig men blir ändå så berörd av vad du skrivit.

Jag bor i Örebro och om du bor någonstans i närheten kanske jag kan hjälpa dig på nåt sätt. Låter kanske knäppt men om du vill behålla det här barnet kanske jag kan stötta dig på nåt sätt? Jag vet inte vad du behöver mest hjälp med, om du skulle behålla, men om det finns något enda jag kan göra för dig så vill jag gärna hjälpa till. Håller inte med din barnmorska om att en abort bara är en blödning. Jag är själv gravid i vecka 10+2 och jag kan redan känna att jag har känslor för mitt barn. Det lever redan i mig, visst är det ganska litet men det är ändå ett liv.

Tycker det känns fruktansvärt att du ska behöva gå igenom en abort när det till och med låter som att du skulle vilja behålla. Kom ihåg att även om vi har rätt till abort i detta landet så har vi även rätt att behålla oavsett vad folk tycker. 

Min mailadress om du vill prata privat: mssmile.maria@gmail.com 

Ts, hur har det gått för dig?

Jag fick stöd av mina föräldrar hur jag än gjorde, vilket var skönt. Men efter massamassa tänkande angående situationen som jag var i så kom jag fram till att abort var det bästa alternativet, och inte pga vad alla andra tyckte, utan för att JAG tyckte det. Så så blev det och jag har faktiskt inte ångrat mitt val. :)

Är glad för din skull,  och rätt tid kommer sedan för barn, då alla förutsättningar förhoppningsvis är på din sida :)