Anonym (duärinteensam) skrev 2013-11-27 12:31:17 följande:
vi har varit tillsammans i några år och bor ihop, jag studerar och han jobbar. På det sättet har vi det väldigt stabilt, men eftersom vi båda var extremt unga när vi träffades har vi inte alltid haft de så lätt men på senare tid så har vi haft ett väldigt kärleksfullt och bra förhållande. När ja fick veta att ja var gravid så vart ja först väldigt rädd och han med såklart, men jag älskar barn och har alltid sagt att skulle ja bli gravid vill jag behålla. Självklart känner jag fortfarande så och jag känner mig glad över det här, jag blir lycklig när jag tänker på det här barnet. Men han låter sina rädslor ta övertaget, ena sekunden vill han behålla och andra inte. Han får det alltid att låta som att i slutändan beror det hela på vad han vill "vi vet inte ens hur vi ska göra än" säger han till alla som vet om det medans jag känner att jag redan vet hur jag vill göra. jag försöker såklart få honom att känna sig delaktig i beslutet och att hans röst är lika viktig som min men det känns som att han tror att han har det sista ordet.. på så sätt kännr jag mig pressad, är det så att han inte vill behålla så kommer han anse att "bara för att inte jag vill ha de här barnet så tvingar du mig nu in i en situation som ja inte vill vara i och därför ska du göra abort" medan jag tänker att det är precis likadant fast ur ett annat perspektiv liksom, jag blir ju lika tvingad jag..
Okej. Eran situation är lite annorlunda mot våran...
Vi har jobb båda två, bor ihop i min bostadsrätt, mycket god ekonomi osv. Jag har bott utomlands och pluggat så känner mig rätt "klar" med det. Jag har också tänkt som du att blir jag gravid så finns det inget annat alternativ än att behålla. Det bestämde jag mig för efter en abort jag gjorde som 16-åring :/
Min sambo vill dock inte alls, han är 110% säker på att han inte vill och har även sagt att han inte kommer bry sig om varken mig eller barnet om jag sätter det till världen. Dessutom, jag har varit på VUL nu och då fick jag informationen att fostret var ganska mycket mindre än normalt och blev tillbakaflyttad 2 veckor (till v.5) fast jag vet att det är omöjligt att pyret blev till då. Känner av mina ägglossningar + att ett clearblue digital visade 2-3 veckor sedan befruktning och det var ca 2 veckor sedan jag tog det testet.
Känner exakt likadant som du när du beskriver att du känner dig pressad. Han tycker att jag är en hemsk människa som vill sätta ett barn till världen utan en pappa, lika hemsk tycker jag att han är som tvingar mig att döda mitt barn :/ försöker få honom att förstå vad det är han utsätter mig för genom att visa hur en abort går till (finns en del nasty videos på youtube) , då jag fått tid för kirurgisk abort om 2 veckor. Hoppas han tar till sig det snart och hoppas av hela mitt hjärta att han ändrar sig. Just nu vill jag behålla den lilla och hoppas att hen är frisk och växer ikapp sig! annars är det ju som det är... Då behöver inte jag genomgå ett ingrepp iaf, känns på något sätt mindre hemskt då eftersom naturen fått sköta sitt då.
Hur går det för er? vad är nästa steg? Stor kram till dig!
